Evil Kitten

Gott nytt år bloggen (och alla läsare)!

Ses igen nästa år, om jag överlever kvällens festligheter det vill säga.

Jag har genomlidit två dagar av mellandagsrea. Jag lyckades shoppa upp mitt presenkort på Lindex (tack mamman!) utan problem, även om det mest blev strumpbyxor för pengarna, men dagens försök att hitta reade jeans på Weekday var enbart plågsamt. På så många olika plan.
Så istället för billiga jeans så bestämde jag mig för att köpa billiga böcker för julklappspengen min farfar gav mig:

1 0486264645 CONRAD, JOSEPH:HEART OF DAR Häftad 14 kr
1 9100115118 LUNDGREN, MAJA:MYGGOR OCH T Häftad 29 kr
1 9100120529 OATES, JOYCE CAROL:SVART FL Pocket 39 kr
1 9172213353 ATWOOD, MARGARET:KATTÖGA Pocket 19 kr
1 9172215135 FOWLES, JOHN:ILLUSIONISTEN Pocket 33 kr
1 9172638494 MURAKAMI, HARUKI:KAFKA PÅ S Pocket 39 kr
1 9188748839 LEROY, J. T:HJÄRTAT ÄR BEDR Pocket 39 kr
Att betala 212 kr I ovanstående belopp är följande rabatt dragen: 20 kr

Har jag kanske nämnt förut hur mycket jag gillar att köpa böcker...?

Det har skrivits väldigt mycket om "WALL-E" i tidningarna under hösten. Mest har det väl upprepats gång på gång på gång hur rätt i tiden denna film är, som gjorts i den tidsperiod när miljömedvetenhet är det nya svarta. En lagom farlig liten film för alla som tycker om att känna sig "klimatsmarta" (ett uttryck vars överanvändning borde medföra spöstraff).

Något jag inte hade väntat mig när jag såg "WALL-E" efter ett lagom kaloristinnt och släktfyllt julfirande, var att filmen skulle innehålla så många populärkulturella blinkningar. För det första så känns ju hela storyn med den övergivna och sopfyllda jorden, befolkad av en enda liten robot och hans kackerlackekompis som tagen direkt ur "Liftarens guide till galaxen". Inte minst när man får träffa de enormt förslappade exil-jordborna som driver omkring i rymden i skeppet Axiom, som mest liknar en gigantisk finlandsfärja.
WALL-E själv är väldigt lik roboten Number Five i den gamla åttiotalsfilmen "Short Circuit", inte minst på grund av de stora strålkastarliknande ögonen. Den filmen handlade om en robot som utvecklade artificiell intelligens efter ett blixtnedslag och slutade lyda order, precis som det lilla rebelliska robotgänget på Axion gör.
Men den tydligaste filmreferensen får ju ändå autopiloten AUTO representera. Han är inte bara lika mordisk och kontrollerande som skeppsdatorn HAL 9000 i Kubricks mästerverk "2001: A Space Odyssey", utan ståtar även med ett identiskt rött "öga".

Det lite väl gulliga slutet till trots (antar att det är för barnens skull), så kunde jag inte låta bli att bli charmad av WALL-E. Fast favoriten i filmen är ändå den besatta lilla städroboten som förföljer WALL-E och EVE för att städa dem genom hela filmen. Den får till och med OCD att framstå som gulligt.

Det här är vad som händer när man ger sin katt en julklapp bestående av en liten tygråtta fylld med torkad kattmynta. Total lycka. På de två översta fotona ligger Douglas ovanpå råttan, för att riktigt gnugga in kattmyntedoften i pälsen (jag antar att det är vad han håller på med).

Det har firats jul. Och det har fåtts pengar till ny dator.
Tydligen så hörde tomten mitt rop på hjälp.

Dessutom har både jag och R blivit helt hooked på Nintendo DS, inte minst pga "Guitar Hero on Tour". Fruktansvärt roligt, trots att det faktiskt är ännu mer krampframkallande än den fullstora versionen (kanske är det bara jag som har feldimensionerade händer). Ge mig?

Jag har träningsvärk i trumarmarna efter gårdagens genomkörning av Endless Setlist. 84 låtar. Som en hel liten rockfestival ungefär.

Idag när jag var och hetshandlade de sista julklapparna så råkade Elaka Tomten följa med mig hem. Han fanns på Lagerhaus och var nedsatt med halva priset, så jag tänkte att han skulle kunna hänga med Jack Skellington och diodgranen ovanpå tv:n.

För övrigt var Skärholmen centrum översvämmat av pensionärer idag. Den typen som bara handlar en gång om året (julklappar till barnbarn antar jag) och därför inte riktigt vet hur man för sig i en urban miljö. De var alla ytterst långsamma, samtalade med kassapersonalen flera minuter mer än nödvändigt, skulle (självklart!) betala allt de köpte med femtioöringar, och blängde på alla tredjegenerationens invandrare som om de när som helst skulle dra kniv och rånmörda dem. Dagens bästa var nog när tanten före mig i Åhléns-kön hade svårt att få fram sina pengar för att hon bundit ett tjockt snöre mellan plånboken och jackan så att inga ficktjuvar skulle kunna sno pensionen.

Nästa år köper jag alla julklappar på nätet.

Har lagat obscena mängder julgodis. Ännu mer kommer tillagas ikväll. Jag hamnar i sockerkoma enbart genom att andas in ångorna.
Jag som inte ens gillar julen.
Hur gick det här till?

Tack vare Vildvittra-Maria fick jag igår reda på att man just nu kan köpa .se-domäner för endast 9 kr det första året, hos Loopia. Vilket gjorde att det tog mig ungefär tio sekunder att tänka över saken och sedan regga evilkitten.se.

Tänla sig, nu har jag en helt egen liten del av the interwebz. Gäller bara att börja blogga med wordpress istället för blogg.se då, så kan jag snart framstå som ett riktigt proffs.

Jag tror att 2009 kommer att bli ett bra år.
För det första har jag kommit in på bibliotekarieprogrammet på distans (se bild ovan), som börjar nu i januari. För det andra fyller jag 30 nästa år, vilket inte borde kunna bli annat än fantastiskt.
Jag tror att nästa år kommer bli ungefär lika bra som min nya fiffiga kalender jag köpte för några veckor sen, som kan kan byta "framsida" på, eftersom den ligger i en plastficka:

Det är så typiskt!
Bara för att jag hade värsta fotospäckade bloggidéerna på lut, så bestämmer sig kameran för att trilskas big time. Förmodligen är den bara trött efter lite halvdana laddningar av batteriet, så jag ska ge den en chans att återhämta sig. Men tills dess blir det tyvärr enbart text.

Ett trettioårsfirande med utgång och två glöggfester senare sitter man här i en helg som nästan är slut. Ganska så nöjd, ganska så belåten och inte det minsta bakfull.
Gårdagens bästa beslut var nog att skippa glöggfest nummer tre för att istället äta och sen åka hem och kolla några avsnitt av "Naruto" (ja, jag är hooked, vilket förmodligen kräver ett helt eget blogginlägg någon annan gång). Vilket innebär att jag idag faktiskt är vid ganska god vigör.

För att kompensera för dåligt bloggande de senaste dagarna så kan jag bjuda på ett foto på mig själv i fredags, innan jag hade hittat peppen:


Tur att jag aldrig haft ambitionen att bli modebloggare, för jag skulle verkligen bli en misslyckad sådan.

Idag fyller en väldigt bra person år.
Så dagen till ära ska det drickas öl på sunkig ölkällare på söder, varefter dans på ännu icke bestämd lokal ska äga rum. Om jag nu bara kan koppla bort saker som trötthet, huvudvärk (som inte går bort med kaffe, jag har försökt och försökt), regnväder à la b-skräckfilm och allmän decemberseghet. När inte ens new wave-hits från 80-talet hjälper, då är jag illa ute.

Var är peppen?

För några veckor sen läste jag "Mannen i mina drömmar" av Curtis Sittenfield. Det är ingen bok som legat högst på min läsa-lista, men när jag behövde fylla på en bokbeställning med en nittonkronors pocket, så kändes den här mer lockande än alla dussindeckare.
Problemet var att jag bara efter några kapitel fylldes av både irritation och frustration. Samtidigt som jag drog mig till minnes att jag kände mig minst lika frustrerad när jag läste Sittenfields debut "Prep" (på svenska kom den ut med den något övertydliga titeln "I en klass för sig"), som jag faktiskt läste om när jag började tänka på det här.

Jag gillar visserligen Curtis Sittenfields sätt att skriva. Att hon beskriver små utsnitt ur ett händelseförlopp, vilket är ännu mer tydligt i "Mannen i mina drömmar", där många av kapitlen nästan är som fristående noveller med samma huvudkaraktär. Sittenfields språk är också det en fröjd att läsa. Lakoniskt och humoristiskt på samma gång, men exakt rätt mängd små utvikningar för att man inte ska villa bort sig i texten.

Det som får mig att bli irriterad är de båda huvudpersonernas totala passivitet inför i princip allting. Lee Fiora i "Prep" genomlever sina fyra år på privatskolan Ault utan att ta en enda risk. Hon bestämmer sig för att hon med sin enkla mellanvästernbakgrund aldrig kommer kunna passa in bland östkusteleverna, men samtidigt är hon livrädd för att sticka ut det minsta. När hon, efter flera års trånande, äntligen får till det med killen hon gillar så blir hon om möjligt ännu mer passiv och kan knappt andas utan att fråga sig om hon gör det på ett sätt som han gillar.
Nog för att det finns många tjejer som Lee, men hon gör mig rent ut sagt förbannad. Jag skulle vilja ge henne en örfil och en feministisk grundkurs, för att få henne att sluta förneka sig själv hela tiden.
Hannah Gavener i "Mannen i mina drömmar" är om möjligt ännu mer passiv än Lee (som i alla fall besitter något slags humor vid vissa tillfällen). Alla missade tillfällen som hon räknar upp, allting som inte händer i romanen, får mig att mest tycka synd om henne. Men samtidigt skulle även hon behöva en örfil så att hon vaknade upp ur sitt komaliknande tillstånd och faktiskt vågade leva lite.

Hade jag varit en Lee eller en Hannah hade jag kanske gillat böckerna mer.
Jag valde något annat och kanske är det därför de gör mig så förbannade. De hade också kunnat välja, om de bara hade vågat lämna sitt enmans pity party för bara en kort sekund.

Det har inte bivit så mycket skrivet i bloggen de senaste dagarna.
Jag tror att min hjärna tagit ut ett för tidigt jullov, för det enda jag vill göra är att spela "Viva Piñata" och äta lussekatter. Detta färgglada och barnvänliga spel fullt av dåligt översatta tillrop från diverse irriterande karaktärer är precis vad jag behöver just nu. Att bokstavligt talat odla min trädgård (som visserligen är virtuell, men ganska tjusig ändå) i några dagar.

Jag ska göra mitt bästa för att snart gräva upp mig ur decemberträsket. Disciplinera hjärnan med ohälsosamma doser koffein och diverse litterära teorier.
Jag ska bara försöka locka in en doenut i min piñata-trädgård först.

Ibland börjar jag undra vad det är för fel på mänskligheten.
Som tidigare ikväll, när jag lallat runt i Skärholmen centrum (Eller SKHLM, som man kan kalla det om man vill vara lite modebloggig) och köpt några fånigt billiga koftor. Barnfamiljerna var redan på väg hem till det obligatoriska fredagsmyset, så det var ganska lugnt. Till och med behagligt.
Fram tills att jag skulle ta mig hem.
En olycka gjorde att tunnelbanan var avstängd mellan Sätra och Axelsberg, något som betyder ersättningsbussar. Tydligen innebär det också total kollektiv galenskap. Vid stationen i Sätra stod minst femhundra personer i upplösningstillstånd, som i princip klättrade på varandra för att komma med den enda lilla bussen i sikte. Upploppsstämningen låg i luften, jag förväntade mig att gatstenar och tårgas skulle komma flygande när som helst. Alternativt att folk skulle plocka fram hötjugor och knölpåkar och börja leta efter något att lyncha.
När en taxi svängde in på parkeringen såg jag ett tiotal personer som började springa mot den, trots att den med all säkerhet var beställt av någon förutseende människa. Huruvida knytnävsslagsmål utbröt framför taxin är oklart, jag bestämde mig för att en promenad hem var att föredra framför att trängas med ett hundratal crazy people.
Ibland är det spännande att bo i förorten.

Det här kommer bli det sista "True Blood"-inlägget på ett tag, jag lovar. Jag kan nog hålla mig fram till att säsong 2 börjar gå i sommar. Förhoppningsvis.

Såg säsongsavslutningen igår, och trots att den slutade med fler cliffhangers än en serie normalt hinner pressa in i ungefär fem säsongsavslutningar, så är jag nöjd med den första säsongen. Ett ordentligt avslut på första säsongens story arc, samtidigt som en hel del planteringar gjordes inför nästa säsong.
Eftersom har själv hatar folk som lägger ut spoilers, så tänker jag inte analysera säsongavslutningen in i detalj. Se den istället, se hela serien.

Jag hoppas innerligt att "True Blood" inte kommer bli som "Heroes" eller "Veronica Mars" i det avseendet att en första strålande säsong följs av några mediokra innan serien läggs ner. För det känns verkligen som att det här finns potential till helt fantastiskt.
Ett av skälen till detta är att man vågar låta blodet spela en av huvudrollerna. Ständigt närvarande, som en egen röd tråd (no pun intented), finns blodet med i varje avsnitt av serien. Inte bara för att bloddrickandet är vad som utmärker vampyrerna, utan för att vampyrblodet i sig besitter sina egna förmågor, och därför blivit starkt eftertraktat som den nya innedrogen "V". När man dödar en vampyr upplöses han inte i en askhög som i "Buffy", eller brinner upp som i "Blade", istället förvandlas han till en kletig sörja av... just det, blod. Jag gillar.

Sen kan man ju låta det vara osagt om denna blodlust framkommit enbart på gund av att serien sänds på HBO, en kanal som inte väjer för kontroversiella inslag.

Vad har Marcus Fenix ("Gears of War"), Bender ("Futurama"), Wakka ("Final Fantasy X" och "Final Fantasy X-2") samt pingvinen Rico ("Madagascar") gemensamt?

Deras röster görs alla av samma person, skådespelaren John Di Maggio. Jag har snöat in en aning på att imdb:a* olika röstskådespelare och funnit att det förvånansvärt ofta är samma person som gör röster i helt olika typer av spel och animerade fimer.
Att den stenhårde Marcus Fenix och den pundige bollspelaren Wakka spelas av samma person kan vara svårt att få in i sitt huvud, men om man dessutom lägger en alkoholiserad och totalt egoistisk robot samt en militärisk pingvin till meritlistan så kan man inte bli annat än imponerad av denne man.

Nu kommer jag aldrig mer kunna spela GoW utan att tänka "Bite my shiny metal ass!" hela tiden!



*att imdb:a = att kolla upp något på imdb.com (the Internet Movie DataBase)

Det känns lite som att jag har hamnat rätt när utbildningen jag sökt till våren skickar mig en roman som välkomstpresent...

PC-spel har alltid utgjort grunden i mitt spelande. När jag var yngre brukade storebror langa spel till mig som han trodde att jag skulle gilla, vilket förmodligen är skälet till att jag ännu idag är så insnöad på diverse strategispel. Tillsammans med simulatorer som Sim City och RPG-spel som den fantastiska Baldur´s Gate är strategispel det jag spelat absolut mest.

Men numera blir timmarna framför datorn färre och färre.
Det beror väl delvis på att det finns både en X-box 360 och en PS2 i hushållet, men mer har det att göra med att jag inte orkar med allt krångel som det innebär att spela PC-spel. Installera, fixa, starta om datorn, uppdatera DirectX, starta om datorn, fixa ännu mer...
Dessutom börjar mitt grafikkort bli utdaterat. Trots att det ska klara minimikraven med en hårsmån för många nya spel, så är det likväl helt omöjligt att spela det mesta som kommit ut det senaste året. Det gör att man inte driekt har lust att chansa och skaffa ett spel som man kanske kommer kunna spela, kanske inte. Speciellt inte när det är så otroligt mycket lättare att istället skaffa spelet till X-boxen, där man bara behöver sätta i skivan och börja spela.

Problemet är att när det kommer till just mina älskade strategispel så vill jag ju spela dem på datorn. Inget annat. Jag vill ha ett tangentbort och lägga in mina egna snabbkommandon för att flytta runt trupper, jag vill inte sitta med en kontroll i handen.
Så det enda jag kan göra nu är väl att försöka vara riktigt snäll fram till jul så att tomten anser att jag förtjänar ett nytt, fint grafikkort i julklapp.