Evil Kitten

... men jag måste berätta att jag har lagt vantarna på ett par skor med de högsta klackar jag någonsin försökt gå runt i. Jag har drygt en månad på mig att öva på att kunna gå i dem, så att jag på nyårsafton förhoppningsvis slipper vingla omkring som en "America´s Next Top Model"-deltagare på en catwalk byggd av typ is och glas.
Eftersom jag i strumplästen mäter 182 cm räknar jag kallt med att jag utrustad med dessa skor kommer vara längst av alla på hela nyårsfesten. Samt att jag kommer få tillbringa festen sittande ner om jag vill kunna konversera med någon utan att de tvingas stirra mig i urringningen hela tiden. Men jag kommer vara snygg!

För övrigt vill jag passa på och skriva om hur mycket jag gillar Skopunkten. Eftersom de tillämpar det fina erbjudandet Ta 3, betala för 2 även när det gäller reade skor och eftersom R köpte ett par skor till sig så kostade de två paren ovan endast 49 kr. Tillsammans. Fantastiskt.

Har blivit medlem i bok.nu och betygsätter böcker i rasande fart. Problemet är att de böcker jag får rekommenderade ofta  är samma som de jag redan betygsatt, i annan utgåva eller i samlingsform. Om jag har betygsatt alla Harry Potter-böckerna så betyder det att jag redan har läst dem och alltså inte är intresserad av någon samlingsutgåva med alla delar.

Men allt som allt verkar det vara ett kul projekt och en ganska smart idé för alla boktokiga. Och jag ska fylla i ett hundratal bokbetyg till för att se om jag får bättre rekommendationer

Jag kan skylla på att jag har mensvärken från helvetet och att man då faktiskt har en fullgod ursäkt att se på skräp-tv och äta godis hela dagarna. Eller så kan jag nämna hur mycket jag gillade original-serien när jag var ett litet prepubertetsbarn och inte ens hade fyran hemma, vilket gjorde att jag fick serien hos någon kompis. Men mest var det nog så att nyfikenheten blev mig övermäktig. Jag var tvungen att se med egna ögon hur dåligt det var.

Det jag syftar på är alltså den nyinspelade spin-offen/fortsättningen på gamla goda Bevvan; "90210".
Jag har enbart sett det inledande dubbelavsnittet, så det är svårt att uttala sig med säkerhet som hur serien kommer utveckla sig. Men vissa iakttagelser har jag ändå att dela med mig av:
1. De oprovocerade slagsmålen som bröt ut flera gånger under avsnittet fick mig att tänka på "O.C.". Jag hoppas att man inte, som i den serien, tänker använda detta som ett återkommande inslag i serien för att visa hur "rebelliska"  vissa karaktärer är.
2. Rob Estes, som spelar pappan i den inflyttande familjen, ser inte ut att ha åldrats en dag sedan han spelade Kyle i den Spelling-producerade serien "Melrose Place". Har han förvarats nedfryst i karbonit i Spelling-familjens källare sedan dess?
3. Erin Silver verkar vara en hyfsat cool brud, men ser ut som att hon har klätts av en totalt färgblind stylist. Vad är dealen med illgröna jeans och turkos bandana i kombination? Ska inte hon föreställa vara lite alternativ, med sin Gossip girl-inspirerade hemsida och allt?
4. Kelly är lika tråkig som hon var i Bevvan.
5. En av killarna i lacrosse (!)-laget är misstänkt lik Steve Sanders
6. Ungdomarna dricker alkohol i "90210", något som varit totalt omöjligt i den gamla serien. Om det inte var i sedelärande syfte förstås, som när Donna inte fick ta examen för att hon blivit full på ett glas skumpa på väg till the Prom. Förmodligen beror detta på att Aaron Spelling inte kunnat påtvinga den nya serien sina moraliska värderingar.
7. Brenda var med alldeles för lite!
8. Nat har tydligen tagit sitt förnuft till fånga, och bytt ut sin faux 50's-diner mot ett ganska realistiskt fik. Där kidsen tydligen fortfarande hänger. Finns det inga andra ställen att gå till?

Jag kommer nog se några avsnitt till, men frågan är om serien är tillräckligt intressant för att ens okynnestitta på. Förmodligen kommer jag bara bli uttråkad efter några avsnitt. Men jag kan ju alltid hoppas på att Dylan gör comeback, så att det gamla triangeldramat kan återuppstå, eller att Steve dyker upp som nya gympaläraren.

Jag har läst en hiskelig massa böcker nu igen. Det känns som att jag inte gör annat. Förutom att stirra på det dokument som innehåller min D-uppsats och låtsas att jag skriver på den, det vill säga.

En bok som jag hållit på med ett tag är Siri Hustvedts "Vad jag älskade". Jag läste några sidor om dagen, men andra böcker kom i vägen, och jag drogs aldrig riktigt in i historien. Det var för mycket konstsnack, för mycket omständiga beskrivningar av diverse tavlor och avhandlingar. Jag kände mig inte särskilt engagerad i protagonisten Leos liv, vilket även gällde hans familj och bäste vännen Bills familj. Det kändes så... ljummet.
Men så inträffade en stor tragedi och Leos historia blir plötsligt en helt annan. Hans och Ericas förhållande faller långsamt i bitar, samtidigt som han själv drar sig längre och längre in i sin ensamhet. I och med denna förändring blir också romanen så mycket mer intressant, mer angelägen.
Efter att jag sträckläst den sista tredjedelen och lagt ifrån mig romanen så började jag fundera över varför jag gick från att vara ganska likgiltig till att bli engagerad. Jag kom fram till att det handlade om svärtan. Böcker utan svärta, utan sorg eller olycka, är precis lika ointressanta som människor utan svärta är. Det är skavankerna jag gillar, de där små glappen i fasaderna. Ensamheten och svagheten, inte styrkan och populariteten.
Eller så är det kanske så enkelt att jag inte gillar lyckliga slut.

Jag är inte redo för snö ännu.
Kan man inte få höst i några veckor till? Snälla?

Under en filt i soffan;
Ipren, temugg, kattsällskap, laptopen, halväten middag, Omeaprazol, bok.
Snön utanför.

När det kommer till film har jag oftast inget tålamod med medelmåttighet. Träiga dramer, smöriga romkoms (min mest hatade genre för övrigt), idiotiska actionsfilmer och tråkiga komedier får mig bara att bli irriterad. Men när det kommer till skräckfilm så mister jag helt plötsligt all min urskiljningsförmåga.
Jag älskar nämligen usel skräckfilm.
Dåligt levererade repliker från taffliga skådespelare får mig att pipa av förtjusning, något som övergår i total glädje när sedan dessa löjliga karaktärer blir mördade på något spektakulärt och framför allt fånigt sätt. Jag roar mig filmen igenom med att förutsäga i vilken ordning och på vilket sätt alla kommer dö, liksom hur filmen kommer sluta (jag har nästan alltid rätt). Speciellt förtjust är jag i dussinslashers, där promiskuösa ungdomar blir slaktade på löpande band av något ganska oklart skäl. Jag har sett alla delarna i Fredag den trettonde-serien, vilka bara blir sämre och sämre, men just därför mer och mer underhållande.

I lördags natt råkade jag till min förtjusning snubbla på en riktigt värdelös slasher av ganska nytt datum. Urban Legends: Bloody Mary är tredje delen i en filmserie där ungdomar mördas på sätt som Mythbusters bevisat bortom allt rimligt tvivel är totalt omöjligt. Jag har tidigare sett första delen, som på sina håll var lite fyndig, men samtidigt sådär befriande dålig. Denna uppföljare var så mycket sämre. De taffligt dataanimerade spindlar som kryper ur en mystisk svullnad på kinden på en av offren var den i mitt tycke allra mest underhållande scenen.

I går kväll såg jag och R på en film som faktiskt kan vara något av det bästa jag sett inom slashergenren. Och då menar jag "bästa" som att det faktiskt var kvalitativt bra, inte underhållande i sin värdelöshet.
All the boys love Mandy Lane är som en Gus van Sant-film goes slasher, med indiependentfilmens bildspråk, korniga foto och nedtonade vardagsspråk. Visst finns det slasherklyschor även här, men de är lätt skruvade, och får plötsligt en ny och mörkare mening. Dödsscenerna är befriande enkla, långt från de sökta effekter som de flesta slashers innehåller. Att man dessutom slipper de alltför utförliga förklaringar, som tyvärr annars verkar vara en obligatorisk ingrediens när det kommer till amerikansk skräckfilm, är ett stort plus.
All the boys love Mandy Lane är något så ovanligt som en förnyande slasher, i en av de mest konservativa filmgenrer som finns. Den är väl värd att se enbart därför.

Douglas har suttit hela dagen i fönstret och stirrat på den fallande snön. Han har varit ute på balkongen både igår och idag, så golvet där är täckt av ett virrvarr av nästan igensnöade kattspår. För tillfället stryker han sig mot mina ben i ett försök att få bli utsläppt ännu en gång.
Varför han vill ut förstår jag inte. För snön gör honom bara förbannad, vilket han visar genom att sprätta med tassarna och ruska på huvudet oavbrutet tills han får nog och springer in. Sedan tillbringar han minst en kvart med att hetstvätta tassarna (måste få bort snön!) och fortsätta ruska på huvudet när han får snö på tungan.

Katter är konstiga.



Jag har inget foto på Dogge i snön, han är ganska fotoskygg även under de bästa omständigheter. Men ibland kan man fånga honom när han gjort sig en säng av grytvantar på köksbordet.

Ramlade på den här bokenkäten på Bokhora, och kunde inte motstå att fylla i den själv.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Diverse kurslitteratur. Ett bra exempel är "Pamela" av Samuel Richardson, som vi läste i litteraturvetenskapen. Den var olidlig på alla sätt och vis, men jag var ändå tvungen att genomlida hela boken eftersom vi skulle skriva hemtenta om den.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
"Juliane och jag" (Inger Edelfeldt), "Den hemliga historien" (Donna Tartt), "Doktor Glas" (Hjalmar Söderberg) och "Det blåser på månen" (Eric Linklater)

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag tror inte det. Böcker skrämmer mig inte på samma sätt som en film eller ett skräckspel kan göra.

4. Vad använder du som bokmärke?
Oftast olika kvitton. Beroende på vad jag köpt senast. men för tillfället använder jag ett bokmärke som min mamma lämnade i en pocket jag lånade av henne i somras.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig...?
Helst i min säng, på kvällen innan jag ska sova eller på nätterna.

6. Vad var den första bok du läste?
Ingen aning. Säkert någon av alla barnböcker vi hade hemma när jag var i femårsåldern.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Jag gillar pocket för att det är smidigare och billigare. Dessutom är omslagen ofta snyggare. Fast tjocka böcker läser jag hellre som inbundna, de ligger bättre i händerna.

8. Vilken bok läser du nu?
Jag är precis klar med "En hjärtformad ask" av Joe Hill (det kommer ett inlägg om den boken), men håller även på med Siri Hustvedts "Vad jag älskade" och Joan Didions "Att lära sig själv att leva".

9. Och vilken sida är du på?
Sid. 61 i "Vad jag älskade" och sid. 123 i "Att lära sig själv att leva".

10. Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder)
Nej. Jag är oftast försiktig. Däremot brukar katterna lämna päls i alla böcker och ibland tugga på hörnen, speciellt när det gäller begagnade böcker.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Nej, men baksidestexten. Plus att jag gärna väljer den utgåva som är snyggast om det finns flera att välja mellan.

12. Sidantalet, då?
Oftast inte. Men om jag har dåligt med pengar händer det att jag köper den bok som ger flest sidor för pengarna.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Aldrig, faktiskt.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
http://evilkitten.blogg.se/2008/november/omlasning.html

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Har nog fått min andel krossade tår när jag tappat alltför tunga boktravar på dem.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag har börjat att lämna de böcker jag inte gillar i bytesrummet i fastigheten. De jag gillar skulle jag aldrig göra mig av med.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Det händer.

18. Just det, läser du i badrummet?
Nä. Gillar inte att bada badkar, och att läsa i duschen är ingen hit. 

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag skriver upp vilka böcker jag vill läsa/köpa i en anteckningsbok. Sedan är har jag "I'm reading" som application på facebook, vilket gör att jag kan se rätt tydligt vad jag har läst. Men ingen läsdagbok, nej.

Jag vet att DN:s kulturdel inte direkt prioriterar ungdomskulturella fenomen direkt högt. Men dagens bevakning av filmen Twilight var under all kritik.

För det första; att använda en så usel intervju som Carl Bradleys med Kristen Stewart (som spelar Bella) är ingen bra idé. I den första meningen avslöjas hur totalt oinsatt denna person är i ämnet genom att han skriver om "obesvarad kärlek" mellan Bella och Edward. Alla som läst mer än baksidestexten till den första boken vet att kärleken i allra högsta grad är besvarad, vilket liksom är vad hela bokserien handlar om. Är man osäker kan man förmodligen googla frågan "Blir Bella och Edward ihop?" och få ungefär hundratusen träffar som svar. Sedan att Bellas efternamn både i intervjun och den medföljande faktarutan stavas "Sawn" istället för "Swan" är bara pinsamt. Saknas korrläsare?

Recensionen är inte mycket bättre. Att recensenten i fråga refererar till Dracula, men inte till exempelvis Buffy, visar  tydligt hans ganska traditionella referensramar. Visst, han kallas filmen "en Harry Potter för flickor som vill göra annat än trollkonster med pojkar", men med tanke på hur lite dessa två bokserier har gemensamt så känns det mest som att det är ett sätt att visa att han är nere med kidsen.

Kan inte DN Kultur bara återgå till att skriva om Second Life istället?

Jag var ganska orolig när jag satte på X-boxen idag, efter att jag inte hittade varken gamesaves eller achievements igår kväll. Men idag fanns plötsligt allt där igen, så jag kan lugnt spela vidare på The Darkness.
Däremot verkar det som att jag måste lägga i skivorna till alla spel jag spelat för att mina achievements ska dyka upp igen. Annars syns de inte alls. Märkligt.

För övrigt hoppas jag få spela Fallout 3 alldeles snart, kanske till helgen. Tack Daniel, för att jag får låna!

Ikväll har filmen Twilight smygpremiär.
Så vad kunde väl vara mer passande än ett ordentligt långt inlägg om den likaledes älskade som hatade bokserien?

Jag tror att de var alla de upprörda känslorna som fick mig att vilja läsa böckerna, trots att jag är minst tio år äldre än den tänkta målgruppen. Vampyr- och skräckälskare delades in i två läger, mer än Terry Pratchett någonsin lyckats spittra fantasyläsarna, där huvudargumentet från hatarna var att vampyrinslaget bara användes som en metafor för förbjuden kärlek. Vilket jag skulle vilja påstå är just vad vampyrtemat använts till i populärkulturen sedan dag ett. Eller för att citera den likaledes juvenilt vampyrlängtande boken Juliane och jag:

"Du vet naturligtvis att det där med vampyrer och skräck är en erotisk grej", sa han upplysande till mig över middagsbordet. "Du och din vampyrkompis drömmer om Dracula istället för att gå på ungdomsgården som andra småflickor."

Den första boken, Twilight, börjar helt oemotståndligt om man som jag är van läsare av ungdomsromaner. Bella Swan flyttar från soliga Phoenix till den lilla staden Forks, belägen i den regniga delstaten Washington. Hon upptäcker till sin förvåning att det är mycket lättare för henne att passa in här än det någonsin var i sin gamla hemstad.
Snart träffar hon den mystiska Edward Cullen, som hon genast blir kär i. Att det dröjer så lång tid innan hon förstår att han är vampyr är för mig ganska obegripligt, men kanske har Bella aldrig sett Buffy. Över huvud taget är det ganska lätt att lista ut vad som kommer hända i slutet av boken, eller i nästa bok för den delen, men kanske är det ett medvetet drag från författarens sida?
Beskrivningarna av den till synes perfekte Edward är många och mycket detaljerade. Efter att man har läst ett antal gånger om hans perfekta ansiktsdrag eller "bronze-colored tousled hair" så blir man ganska trött på det. Men samtidigt så skildras ju Edward genom Bellas ögon, och hennes syn på honom är inte direkt nyanserad.
I den första boken är mycket av spänningen uppbyggd kring de faktum att Edward inte bara är kär i Bella, utan att han också hela tiden måste kämpa för att inte suga hennes blod. Mot slutet kommer det visserligen en liten actionspäckad vändning, men den utgör mer en twist på samma tema.

I New blood är stämningen annorlunda. Efter de första rosenskimrande sidorna så försvinner Edward, vilket totalt krossar Bella. Beskrivningen av hennes efterföljande depression och den spirande vänskapen med familjevännen Jacob Black skildras väldigt väl och betydligt mer nyanserat än kärleksscenerna. Men även i denna del tycks det krävas lite action på slutet, vilket känns lite påklistrat.

Eclipse är enligt mitt tycke den bästa delen. Bella slits mellan vampyren Edward och "varulven" Jacob, vilket gör kärleken till Edward lite mindre endimensionell. Svartsjukan får honom att framstå som lite mindre perfekt och dessutom ganska stel och tråkig i jämförelse med Jacob (jag gillar ju vampyrer, men föredrar helt klart Jacob framför Edward). Fiendskapen mellan vampyrerna och varulvarna är intressant, inte minst då varulvarnas ursprung och funktion förklaras ganska ingående.

Breaking Dawn, den sista delen, är något av ett antiklimax. Lite som den sista delen av Harry Potter är det alldeles för många trådar som knyts ihop och ett alldeles för påklistrat lyckligt slut som presenteras för att jag ska bli nöjd. Ge mig ett öppet slut! Eller i alla fall lite svärta.
Däremot gillar jag att en stor del av boken berättas ur Jacobs synvinkel (liksom epilogen i föregående bok). Det ger ett tillskott av välbehövlig humor, inte minst när kapitelrubrikerna börjar heta saker som "Why didn't I just walk away? Oh right, because I'm an idiot." istället för de vanligtvis ganska pretentiösa enordsrubrikerna ("Surprise", "Newborn", "Bloodlust").

Ett genomgående drag som jag ogillar är de små prologkapitel som finns i alla böcker. De är genomgående vaga och handlar om att Bella är i dödlig fara. Som att man inte efter att ha läst första boken skulle kunna lista ut att hon ständigt befinner sig i mer eller mindre dödlig fara?
Intrycket jag får av dessa små prologer är av en halvkass skrivarkurs där man blir instruerad att börja sin text in medias res, för att "dra in läsaren". Vilket jag är övertygad om att Stephenie Meyer skulle ha klarat alldeles utmärkt utan dessa ganska onödiga inledningar.

Jag tror att hemligheten till att kunna uppskatta Twilight-böckerna är att lägga bort sina kritiska vuxenglasögon för en stund och bara hänge sig åt den sträckläsning som de uppmanar till. Låta sin inre svärmiska tonåring få bestämma för en gångs skull.

Uppdaterade X-boxen nyss, och upptäckte att alla gamesaves till The Darkness (kommit lite längre än halvvägs) försvunnit. Thankyou. Vet ännu inte om det gäller fler spel, vågar inte riktigt kolla. Det kan ju vara så att månaders Oblivion-spelande helt har gått upp i rök och då blir jag riktigt arg.

R har köpt silencers till våra Rock Band-trummor på e-bay. Alltså, såna där små "mattor" som man klistar fast på padsen för att vara lite snäll mot grannarnas (och ens egna) trumhinnor. Plus att det tydligen ska bli avsevärt mycket svårare att råka trumma sönder padsen.

Såhär tjusigt blev det:



(Observera den tjusiga sladdhärvan på golvet. Mycket feng shui)

Skönt att nu slippa spela med hörlurar för att man annars bara hör sitt eget dunkande om man vill spela om kvällarna. Plus att trummorna faktiskt blev lite snyggare! Men det känns som att man kanske borde införskaffa lite kraftigare trumstockar också, det blir lite klent med de nuvarande nu när man kan ta i så mycket man bara orkar.

För första gången känns det som att reklamen i bloggen faktiskt går i linje med det jag skriver om: reklam för den kommande Twilight-filmen. Med tanke på hur ofta jag skriver om vampyrer ser det nästan ut som att jag skulle ha lagt in den lilla bannern helt själv.

Eftersom jag inte har sovit inatt och därför hinkar kaffe framför Gossip Girl-reprisen som om det inte finns någon morgondag, så tänkte jag passa på och skriva ett riktigt gnälligt inlägg. Om saker jag stör mig på. Here goes:

Vad jag avskyr allra mest i bloggar:

1. YouTube-klipp.
Speciellt när folk inte beskriver vad de handlar om utan bara "det här är en jättebra låt/film/whatever". Men även om folk ger tio bra skäl till varför jag ska se just det klipp de valt ut, så tittar jag aldrig på dem. Av ren princip.

2. Stavfel och grammatiska fel.
Hey, alla har vi en släng av tangentbordsdyslexi. Några omkastade eller bortglömda bokstäver här och där är så lätt hänt. Men när folk konsekvent stavar fel så gör det ont i min lilla inneboende språkfascist. Dessutom är det så lätt att åtgärda; skriv inläggen i Word och använd i stavningskontrollen. Om man har Firefox (vilket man borde ha), så finns dessutom en inbyggd stavningshjälp man kan använda. Det kanske tar någon minut extra, men det får i alla fall inte dig att framstå som en total idiot.

3. Inklistrade msn-konversationer.
Ibland kan man ha jätteroligt när man internskämtar med sina vänner över msn. Men tro mig, ingen annan tycker att det är roligt eller ens intressant att läsa er konversation. Speciellt inte om den är längre än ungefär fem rader. Denna typ av latbloggning är vanligt förekommande hos folk som gärna skriver i varje inlägg om hur roliga deras vänner är.

4. Folk som inte använder radbrytning.
Det finns inget mer huvudvärksframkallande än att försöka läsa stora sjok av text på en datorskärm. Att komponera en text innebär också att dela in den i lagom långa stycken, så att folk orkar läsa.

5. Folk som använder jobbiga färgkombinationer eller typsnitt
Om du använder typsnittet Comic sans eller tycker att bårder med små blommor eller andra random "gulliga" saker är det bästa som finns, så spelar det ingen roll vad du faktiskt skriver. Jag avfärdar dig innan jag ens läst ett ord av vad du skrivit.

Någon dag när jag faktiskt har sovit på natten kanske jag kan skriva om vad jag uppskattar allra mest i bloggar. Fast det  blir förmodligen en väldigt kort lista.

Folk som inte gillar böcker så mycket brukar kunna fråga mig varför jag så hemskt gärna vill KÖPA böcker istället för att låna på bibliotek och av vänner. Kanske tror de att jag vill fylla bokhyllorna för att skryta lite medelklassigt om hur beläst jag är (fast jag vet inte just om mina bokhyllor är så intellektuellt korrekta).
Sanningen är att jag är en omläsare.
Böcker jag gillar läser jag om, många gånger. Självklart gillar jag även att bläddra i dem, läsa om favoritstycken eller leta upp bra citat. Men det jag gillar mest är ändå att läsa om favoriterna, från pärm till pärm. Det fantastiska är ju att man alltid hittar något nytt, något man missade första (eller andra, eller sjunde) gången man läste just den boken. För man ändras ju hela tiden, så att man som person kanske ser något helt annat i en roman man läser när man nästan är trettio än när man läste den som femtonåring. Inte minst för att varje bok man läser fyller på ens litterära referensrum, får en att dra nya paralleller och hitta helt nya fokus.
Jag tänkte börja skriva i bloggen om de böcker jag läser om. Favoriterna, men också de där böckerna som man en gång älskade och som nu framstår som helt menlösa. Eller bara inaktuella.

Men först en lista över de böcker jag läst om allra flesta gånger:

Juliane och jag - Inger Edelfeldt
Den hemliga historien - Donna Tartt
Ringen-trilogin - JRR Tolkien

Tillbringade gårdagens trettioårsfest med att föräta mig på extremt god mezebuffé och prata om tv-serier.
Försökte förklara tämligen ingående hur bra True Blood är och att man inte kan ge upp efter att endast ha sett två avsnitt. Förväntar man sig en vampyrcentrerad serie i Anne Rice-anda blir man nog besviken, men jag för min del tycker att en av seriens bästa kvaliteter är just att hela vampyrprylen används så symboliskt. Det handlar inte bara om good vs evil, utan att vara vampyr är som att tillhöra vilken minoritet som helst och bo i den amerikanska södern. I vissa fall verkar lokalbefolkningen vara räddare för homosexuella än för vampyrer, något som en av mina favoritkaraktärer Lafayette får erfara mer än en gång under de dryga tio avsnitt jag hitills har sett.

Efter att ha promotat True Blood länge och väl så fann jag ett annat fan på festen, vilket innebar ännu en lång utläggning om hur bra det är. Med medhåll denna gång. Dessutom fick jag ett tips på en vampyrrulle som jag missat, som tydligen skulle vara värd att kolla upp; "30 days of night".

Den här hösten bara fortsätter i vampyrernas tecken, tydligen.

What Kind of Reader Are You? Your Result: Dedicated Reader   You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.
Literate Good Citizen
Book Snob
Obsessive-Compulsive Bookworm
Non-Reader
Fad Reader
What Kind of Reader Are You? Quiz Created on GoToQuiz

Det stämmer rätt väl.
Världen skulle ju vara en bättre plats om alla läste mer!

Att klappa en tjock kattmage är något av det bästa som finns. Men när magen börjar bli lite för stor för kattens eget bästa så blir man så illa tvungen att påbörja Projekt Kattbantning.
Problemet ligger i att det såklart bara är den ena katten som behöver bantas (jag skulle kunna vara taktfull  och inte nämna några namn, men bilden ovan talar liksom för sig själv). Den andra katten är visserligen ganska kraftigt byggd, men med en långt mindre framträdande magregion och med revben som faktiskt kan anas om man klämmer honom lite lätt över ryggen.

Hur gör man för att få katten att gå ner i vikt utan att känna sig som världens ondaste kattmamma?
För Strumpan är ju dagens höjdpunkt att få lite mjukmat till frukost, hon brukar springa in i köket innan väckarklockan ens är avstängd. Går man inte upp tillräckligt tidigt, exempelvis för att det råkar vara helg, så tar hon till alla knep hon kan för att få en att ge henne mat. Inklusive att slicka en i ansiktet med läskigt sträv kattunga och att bita på ens mobilladdare.
Nu blir det enbart torrfoder (inte light dock, för Dogge behöver den sorten som innehåller kattgräs) i några veckor framöver. Vilket kommer innebära pip och gråt och så mycket dåligt samvete från min sida att jag förmodligen kommer tillbringa hela dagarna med att klappa.

Drick inte så många öl på lördagskvällen att du fortfarande har magkatarrskänningar på tisdagen. Okej?

Det har inte blivit så mycket skrivet om spel i bloggen. Förutom Rock Band då, men det hamnar liksom lite i en kategori för sig själv, och det skriver jag dessutom nog redan lite för mycket om.

Ett av skälen är pengar. Jag skulle gärna vilja köpa alla bra spel som kommit ut denna höst, men tro mig, de är många. Så jag får tyvärr snåla, låna och sukta efter sånt jag inte har råd med. Samt inbilla mig att det blir så mycket roligare att spela om jag fått vänta några månader extra (yeah right).
Det andra skälet är tid. Jag har hamnat i en extrem läsperiod för tillfället, vilket gör att spelandet inte riktigt fått samma utrymme som det brukar få. Det brukar skifta det där, i våras var det väldigt mycket X-box för min del. I vissa perioder blir det bara tv-serier. Eller Civ IV.

Fast nu är jag så sugen på att spela Fallout 3, så jag får kanske äta upp hela det här inlägget om några dagar. Brukar kunna bli så.

Jag ser gärna på skräckfilm.
Inte för att jag är särskilt lättskrämd i grund och botten, men efter ett antal år av skräckfilmstittande så har jag blivit ganska luttrad. I nio fall av tio brukar jag inte bara kunna förutsäga exakt vem (eller vilka) som kommer att överleva och hur det hela ska sluta, jag brukar också kunna gissa rätt på vilka skrämseleffekter som kommer användas under filmens gång. (Exempelvis när den välta lampan orsakas av en katt, eller när ljuset kommer slockna i den mörka källaren)

För några år sen började jag se en ganska stor mängs asiatisk, oftast japansk, skräck. Till min förtjusning kunde jag inte längre gissa rätt på något alls, varje film var en total överraskning för mig som är uppfödd på angolsaxisk berättarstruktur. det var väldigt uppfriskande.
Att den spanska filmen Barnhemmet (El Orfanato) fick mig att tänka på asiatisk skräck är således en stor komplimang. Det är inte enbart på grund av de små spökbarnen, något som blivit ett signum för de senaste årens japanska skräcktrend. Hela stämningen i filmen och inte minst den desperata modern i huvudrollen, Laura, påminner mig mycket om filmer som Dark Water, Ringu och A tale of two sisters. Jag gillar verkligen kontrasterna mellan det vardagliga och det mardrömsartade skräcksekvenserna, vid flera tillfällen får de faktiskt mig att hoppa högt i soffan.

Producenten Gulliermo del Toro var sedan tidigare en favorit hos mig, mycket på grund av den fullkomligt fantastiska Pans Labyrint. Barnhemmet gjorde mig verkligen inte besviken. Att ett av spökbarnen heter Guillermo är dessutom en ganska rolig liten detalj.
Jag tror att jag måste försöka få tag på hans El Espinazo del diablo (The Devil's Backbone) nu.

Gårdagens besök på Myrorna i Skärholmen genererade följande fångst:

Siri Hustvedt - Vad jag älskade (10 kr)
Doris Lessing - Kärlekens teater (10 kr)
Johanna Nilsson - Flickan som uppfann livet (10 kr)
Inger Edelfeldt - Hustru (20 kr, inbunden)

Den sistnämnda boken var ett enormt stort fynd för mig. Jag gillar Edelfeldts böcker såpass mycket att jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap om ett urval av dem. Boken ovan ingick visserligen inte i uppsatsskrivandet, men jag har ändå läst den några gånger. Vilket inte varit det lättaste, eftersom det bara funnits sammanlagt ett (1) exemplar för utlåning på alla Stockholms bibliotek.
Men nu har jag alltså mitt alldeles egna exemplar här hemma. Fantastiskt.

Först var jag lite orolig för att det skulle vara urplockat på Myrorna efter att DN På stan tipsade om dem i sin antikvariatguide för några veckor sen. Men förhoppningsvis är de flesta DN-läsare alltför medelklassängsliga för att våga åka till Skärholmen och handla, för hyllorna var minst lika välfyllda som vanligt. Dock gjorde tunga systemetkassar att jag var tvungen att begränsa mina inköp, annars hade jag lätt köpt minst lika många böcker till.

Jag får gåshud av trailern för Gears of War 2 som visas på tv hela tiden.

Jag gillar tv-serier.
Inte alla, långt därifrån, men jag följer ett flertal mer eller mindre frekvent. Dock har jag en tendens att vilja se en serie i taget, vilket oftast innebär att jag laddar ner dem innan de visas på svensk tv och ser en hel säsong på en vecka eller så. Det finns också ett flertal tv-serier som jag följer på tv, snarare än att ladda ner dem. Oftast av ren bekvämlighet. Men också för att de helt enkelt inte är tillräckligt bra för att laddas ner, jag inser att jag inte bryr mig så mycket om jag missar ett avsnitt här eller där.
Problemet uppstår när två tv-serier jag följer börjar visas exakt samma tider i olika kanaler. Vad ska jag välja? Ska jag följa den ena och ladda ner den andra? Eller ska jag lämna en av serierna till sitt öde?
På ett sätt är det ganska praktiskt. Som ett eldprov för min serietittande, där bara det mest intressanta återstår.

Vart jag skulle komma med det här inlägget?
Jag har redan slutat följa Fringe. Det var inte tillräckligt bra för att ladda ner.

Folk undrar lite var jag hållit hus den senaste veckan. Och jag kan faktiskt inte bara skylla på mensvärken från helvetet, även om den ockuperade en ganska stor del av min tid. Resten av tiden blev totalt uppäten av Guitar Hero: World Tour.

(Om ni tycker att jag tjatar för mycket om Rock Band så rekommenderar jag att ni genast slutar läsa)

Alltså, det är ju fantastiskt.
Jag har inte haft så stor koll på exakt vilka låtar som är med, så peppen när jag insåg att man kan köpa ett helt "gig" (det vill säga tre låtar) med TOOL var enorm! Lägger man dessutom till Mars Volta, Dinosaur Jr, Jimmy Eat World, At The Drive-In, Stone roses, Muse och Interpol så kan jag ju inte bli annat än entusiastisk. Det här slår Rock Band med hästlängder - låtmässigt. Inte bara om man ser till urvalet, utan även antalet. 84 låtar är sjukt många. Vi har inte ens spelat igenom alla än.
Dessutom gillar jag att man lagt till ett beginner-läge, för alla riktiga nybörjare, där man inte ens behöver använda fret-knapparna utan bara strumma i takt. Vilket är svårt nog första gången man provar.

För övrigt funderar jag på att börja köra på hard på trummorna. Medium börjar bli lite väl enkelt på många av låtarna.

Det måste nog bli en Rock Band/GH-kväll igen här. Snart.

Övriga kommentarer är överflödiga.