Evil Kitten

... då man bara vill ligga i soffan under ett varmt täcke och med en sovande katt på fötterna. Dricka te, bli serverad mat och klappad på magen. Titta på alla ens favoritavsnitt av Buffy i rad.






(Jag har mensvärk och R jobbar kväll. Sucks ass.)

Tidigare idag.
Det halvregniga vädret som puttrat hela eftermiddagen slog plötsligt över i hällregn samtidigt som solen började skina. Resultatet blev, som synes ovan, dubbla regnbågar och ett otroligt obehagligt gult ljus. Ungefär ett sånt där ljus som brukar åstadkommas i dystopiska science fiction-filmer där den framtida jorden blivit förstörd i kärnvapenkrig, fast då med ett kraftigt gulfilter.

Om jag någonsin skulle spela in en civilisationsundergångsfilm skulle jag använda exakt sånt ljus. Plus zombies. Och övergivna skolor.

(Nej, jag har inte photoshoppat fotot. Lovar.)

Leker lite med designen på bloggen. Försöker minnas gamla html-taggar från den tiden (ja, ungefär tio år sen) när jag hade en blå hemsida som jag byggde i Notepad. Minns i princip ingenting.
Är det åldern som gör sig påmind?

Rock Band-kväll, anyone?

Filmen levde upp till förväntningarna.
Den var inte särskilt läskig, men jag ser inte heller boken som en skräckroman så för min del hade jag nog blivit mer besviken om historien gjorts om till en mer renodlad skräckis. Då hade det kunnat bli som vilken dussinfilm som helst.
Jag gillade verkligen hur inte bara ljud och musik användes för att bygga upp spänningen, utan även fotot. Huvudkaraktären Oskar glider i och ur fokus hela tiden, speciellt när han är i skolan, vilket väldigt snyggt illustrerar hans utanförskap. Vissa karaktärer, som den vaga men välmenande mamman, är nästan ständigt ur fokus. Däremot är Eli alltid skarp i konturerna, viktig som hon är för Oskar.
Bra skådespeleri genomgående. I början tyckte jag att Kåre Hedebrant, som spelar Oskar, levererade sina repliker väldigt stelt och onaturligt, men efter ett tag slog det mig att det var medvetet. Oskar vet ju inte riktigt hur man pratar naturligt med jämnåriga, vilket är en av orsakerna till att han blir mobbad.
Effekterna var klart godkända, även om jag önskar att kattattacken på Virginia (suveränt spelad av Ika "I rutan" Nord) inte hade behövt vara såpass dataanimerad som den var. Men jag antar att det är näst intill omöjligt att dressera ett tjugotal katter att attackera samtidigt.

Det enda irritationsmomentet under filmen var tjejerna som satt i raden framför. Varje gång en blodig scen dök upp på duken så höll de för ögonen. Jag fattar inte riktigt vad de hade väntat sig av en vampyrfilm, om man inte klarar av att se blod ska man nog satsa på chick flicks istället.
Amatörer.

Jag må kanske ironisera över den överdrivna vampyrtrenden just nu, men i själva verket är jag ju inget annat än en huggtandslover av stora mått. Så ikväll blir det "Låt den rätte komma in" på bio med R, syster och hennes karl.

Jag hoppas att filmen infriar mina höga förväntningar, men ska försöka avhålla mig från att analysera ämnet skräckfilm vs filmrecensenter innan jag sett den. Nästa blogginlägg kanske.

För övrigt är jag väldigt sugen på att se om "Buffy" igen. De tre sista säsongerna helst.

Jag gillar ju verkligen Rock Band, som de flesta som känner mig och/eller läser den här bloggen ha fått erfara. Men jag önskar att jag slapp tillbringa tisdagskvällen med att skumma igenom diverse spelforum för att försöka hitta orsaken till att vocal tracket inte fungerar till bonuslåtarna.
Nu kommer jag outa mig som det smygemokid jag är, men jag vill verkligen kunna sjunga med i Monsoon med Tokio Hotel, inte bara spela låten i fråga. Klart att det går att sjunga ändå, men när de gäller de låtar jag aldrig hört förut blir det ju fånigt svårt att försöka gissa sig till hur man ska sjunga.

Oh well. Vi har iaf en riktig mic nu. Slipper skråla genom den distade Singstar-micen och hoppas att grannarna inte ringer störningsjouren.

1. Jag hoppas i smyg att Bree och Katherine ska bli ett par
2. Jag hoppas i smyg att Susan ska försvinna spårlöst ur serien eller dö på något plågsamt sätt
3. Lynette

Orsaken att jag inte skrev något i bloggen igår var för övrigt att mitt kvarter (eller vad man nu ska kalla det. Bostadsområde?) drabbats av något slags selektivt strömavbrott. Inget internet, ingen tv, ingen ip-telefoni. Men för övrigt fungerade allt som det skulle i lägenheten. Dock var trapphuset och gården totalt nersläckt, vilket innebar att lägenheten var innesluten av nästan total darkness. Mycket surrealistiskt.

Jag blev iaf påmind om varför jag i princip aldrig åker till mina föräldrars landställe under den mörka halvan av året; jag drabbas av klaustrofobi. Jag behöver gatlyktor, neonskyltar, blinkande tv-master och upplysta parkeringshus. Jag behöver något slags ljus i mörkret, någonting som lättar upp den där totala svärtan.
Och nej. Månljuset räcker inte.

Det blir mycket läsning just nu.
Kanske kompenserar jag för förra hösten när jag led av ganska allvarlig insomnia och knappt kunde ta mig genom notiserna i DN:s kulturdel utan att komma av mig. Kanske har jag bara hittat tillbaka till mitt naturliga tillstånd; det läsande.

Mitt nuvarande läsprojekt är Martina Lowdens Allt, som jag varit sugen på ett bra tag.
Och jag tycker att det är ganska roligt att det finns ett kort avsnitt i början där hon beskriver sin dag "som Per Hagman skulle ha skrivit", för jag kommer på mig själv att reagera inför Lowdens roman ungefär som jag gör inför Hagmans texter. Jag blir irriterad, imponerad, konfunderad och helt indragen i alla trassliga ordvändningar *.
Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att jag nog skulle avsky författaren om jag träffade henne IRL, hur bra jag än tycker att hennes text är (något som även gäller herr Hagman). Fast den åsikten grundar sig ju enbart på den bild som Lowden väljer att ge av sig själv, den M som framkommer i denna självbiografiska roman i dagboksformat. Hur mycket som är sanning och hur mycket som är fiktion kan man ju aldrig veta, det är ju liksom förutsättningen för allt som kan kallas skönlitteratur.
Men trots att jag ibland blir kvävd av all underfundighet och alla litterära referenser så kan jag inte låta bli att smälta inför hennes fantastiska handlag med språket.
"Driv mig inte till centrallyrik!"



* Jag råkade först, i ett anfall av tangentbordsdyslexi, skriva "ordbändningar" istället för "ordvändningar". Vilket faktiskt skulle vara ett oändligt passande namn för vad Lowden sysslar med, helt i linje med hennes egen fäbless för att skapa nya ord.

Efter att ha läst och hört så mycket om Stephenie Meyers vampyrböcker kände jag mig tvungen att se what the fuss is all about. Så jag införskaffade Twilight, den första delen.
Och jag är såld.
Javisst, det är tröttsamt att läsa om den Så Otroligt Perfekte Edward som ser ut som en grekisk gud eller marmorstaty mest hela tiden. Men samtidigt är det så åtroligt melodramatiskt och överspänt att man inte kan låte bli att dras med i det hela. Inte för att jag var som Bella när jag var tonåring (långt därifrån), men innerst inne drömde jag som alla andra att hitta den där Stora Kärleken.
Jag trodde för övrigt att jag skulle gilla Bella-karaktären mycket mindre än vad jag gjorde. Ungefär som att jag blev besviken när jag läste Curtis Sittenfields Prep, för att jag bara rakt av ogillade och tröttnade på huvudkaraktären Lee. Men Bella är ju inte så mesig som man kan tro, hon är mer en ganska loveable Rory Gilmore-karaktär. Däremot har jag svårt för hennes hela tiden så omskrivna klantighet, eftersom jag fullkomligt avskyr alla Ally McBeal-karaktärer som ska snubbla framför killen de gillar hela tiden.

En sak som jag började fundera över medan jag läste var kopplingarna mellan Twilight-serien och True blood. Som det här med tankeläsandet. Inte en obligatorisk ingrediens i vampyrmytologin, och i Twilight är det ju bara Edward som har denna förmåga (som fungerar på alla utom Bella, såklart). I True Blood har man kastat om rollerna och låter det vara den mänskliga Sookie som kan läsa allas tankar, utom vampyren Bill, som hon därför självklart blir kär i. Jag har inte läst böckerna som tv-serien är baserad på (The Southern Vampire Mysteries), men det verkar ju onekligen som att Stephenie Meyer har gjort det...

Härom veckan när jag och R beställde spel från cd.on så fick man välja en bok för 1 kr. Det mesta var antingen menlösa svenska deckare eller menlös svensk chiclit, så jag valde Chuck Palahniuks Fight Club.
Och alltså; nej.
Missförstå mig rätt. Jag tycker att filmen är ett smärre mästerverk, något min dåvarande pojkvän hade mycket svårt att smälta när vi såg den på bio och han fullkomligt avskydde den. Problemet med boken är att den är översatt till svenska, vilket måste varit en av de mest otacksamma översättarjobben sedan Trainspotting. Hela tiden när jag läser hör jag Edward Nortons repliker i mitt huvud, och det fungerar bara inte på svenska. Inte alls. "Man pratar inte om Fight Club" låter bara inte coolt, alls.
Men hur mycket coolhet kan man egentligen vänta sig för 1 kr?

... istället för att skriva på min D-uppsats:

1. Läsa bloggar
2. Klappa katter
3. Leta billiga erbjudanden på nätet, så att jag kan köpa böcker och kläder utan att dö fattighetsdöden
4. Sukta efter Diablo III
5. Omorganisera i mina bokhyllor

Jag borde skärpa mig.

Jag läste ju ut Christine Falkenlands Vinterträdgården för länge sen, men har dragit mig för att skriva något om det av flera skäl.
Det tyngsta skälen heter D-uppsats a.k.a Ångestuppsatsen. Jag skriver om Falkenland, främst hennes prosa, ur ett postlacanskt psykoanalytiskt perspektiv vilket låter ungefär lika krångligt som det just nu känns. Egentligen ett hur intressant ämne som helst, men har man väl kört fast så spelar det ingen roll.
Detta medför att allt skrivande om Falkenland automatiskt genererar lite uppsatsrelaterad ångest. Guilt by association.

Men Vinterträdgården.
Med en titel och ett omslag som signalerar att denna roman är lika tidlös och sekelskiftesstram som hennes tidigare böcker, blir man lite förvånad när man får följa med huvudpersonen Laura till förskolan Mullvaden, där hon jobbar. Redan i romanen Öde lämnade Falkenland visserligen sekelskiftesmiljön för en mer modern värld, men i Vinterträdgården är nutidsmarkörerna fler och mer prosaiska. Men ändå är mycket välbekant i Falkenlands värld; en frånvarande mor som aldrig älskat sin dotter, ambivalens och äckel inför den egna kroppen/sexualiteten, känslan av att vara fånge i ett liv man inte valt.
Men i Vinterträdgården finns det ljusa stråk i mörkret, något som inte är så vanligt i det Falkenlandska allvaret. Kärleken till den exotiska Shahrzad och Lauras eget poesiskrivande blir den kraft som drar ur Laura ur sitt skal. Insprängt i prosan finns lauras poesistycken, vilket ger det dagboksliknande formatet en extrad dimension.

Jag håller Min skugga lite extra nära mitt hjärta, men Vinterträdgården kommer mycket nära att vara det bästa Falkenland skrivit. Lite mer nyanserat, lite mindre nattsvart. Men ändå skrivet med det där Falkenlandska gravallvaret som får varje mening att väga tungt som bly.

Jag läste i DN idag att SVT kör vampyrkväll på tvåan ikväll. När till och med SVT hakar på, då vet man att trenden är etablerad.

Jag och R har skaffat Rock Band till vår PS2. Eller iaf ett halvt Rock Band, för eftersom det är sjukt svårt att kunna köpa "intrumenten" separat (till ett vettigt pris) så kör vi tills vidare med två Guitar Hero-gitarrer och en Singstar-mic som tyvärr låter ganska illa. När det gäller trummorna, så lär vi vänta tills Rock Band 2-trummorna släpps, eftersom de verkar vara så otroligt mycket bättre.
Anyway, det som är intyressant när man spelar Rock Band på två är att den ena personen kan kombinera spelandet på plastgitarr med att sjunga. Och plötsligt blir allting så mycket svårare. När det gäller låtar man kan utan att ens anstränga sig, som Radioheads gamla indieallsångdänga Creep, så är det inga som helst problem. Men att ge sig på Bon Jovis Dead or Alive var för mig en utmaning av sällan skådat slag. Jag är vanligtvis hyfsat duktig på Singstar (jag spöar de flesta utom min syster), men att försöka sjunga en text jag inte kan samtidigt som jag ska träffa tillräckligt många toner för att inte åka ut som basspelare var löjligt svårt. Och löjligt roligt. Jag ser verkligen fram emot att kunna börja köra kombon trummor och sång, vilket borde vara om möjligt ännu svårare.

För övrigt drömde jag inatt att jag var med i Project Runway. Alla kläder jag sydde var extremt snygga. Härligt med drömmar utan någon som helst koppling till verkligheten.

Jag har bara sett det första avsnittet av True Blood än så länge, men det verkar ju vara lika bra som alla säger. Och jag förstår verkligen varför det är höstens allra mest hypade serie.
Jag ser bara ett problem med serien, och det är det nuvarande vampyrtrenden. Var kom den ifrån? Och varför? Jag, med bakgrund som skräckfilmsälskare och svartklädd Buffy-fantast, kan inte låta bli att känna mig lite orolig när vampyrer plötsligt blivit allmängods. När jag hade svart nagellack i högstadiet visste alla i skolan vem jag var, men nu har tydligen till och med Ebba von Sydow det. När jag upptäckte Inger Edelfeldts Juliane och jag i mina tidiga tonår kände jag mig lika missanpassad som de vampyrkramande tonårstjejerna i boken, men nu är Stephanie Meyers vampyriska bokserie miljonsäljare (nästa år, när första delen blir film, lär böckerna sälja ännu mer).

R satte fingret på problemet när han fällde kommentaren: "Vampyr är det nya pirat". Efter Pirates of the Carribean-trenden behövde man en ny sexsymbol, med en tillhörande mytologi, att amerikanisera och hollywodifiera. Vampyrer var tillräckligt sexigt och lite lagom farligt, verkar det som. Men genom att kommersialisera hela vampyrtemat så förlorar man också en stor del av mystiken, vilket är synd.
Jag hoppas att trenden dör ut snart. Det kan låta egoistiskt, men jag vill ha mina vampyrer för mig själv. Eller möjligtvis dela dem med andra missförstådda smyggother.

Jag har länge haft en skeptisk inställning till FPS-spel.
Jag provade Doom, och Quake och till och med CS en gång i tiden. Inget fick mig att bli imponerad, eller ens särskilt intresserad. Jag gillar spel som får en att tänka lite extra, och för mig verkade dessa spel istället vara utformade för att tänka så lite som möjligt. Konsekvensen blev att jag helt enkelt valde bort den typen av spel.
Så i våras hade jag en släng av halsfluss (vilket jag får ungefär en gång om året) och hade inte mycket annat att göra än att ligga i soffan framför X-boxen. Av någon anledning fick jag för mig att spela pojkvännens spel. Så jag spelade Prey och Halo och Halo 2. Men det som verkligen fick mig att trilla dit var Bioshock, ett av de snyggaste, mest genomtänkta och intressanta spel jag spelat. Dessutom så otroligt underhållande.
Så nu är jag nere i FPS-träsket, på allvar. men jag väljer att se det som något positivt; jag har en hel genre att utforska. Någon som har ett tips?

Igår fyllde min bror år.
Det blev ett mycket trivsamt besök hos honom och hans familj tills dess att baksmällan slog till som en slägga i bakhuvudet samtidigt som de två äldsta barnens sockerkick satte in. Aj i huvudet.
Min äldsta brorsdotter har fortfarande väldigt svårt att skilja på mig och min syster. Tidigare har hon refererat till oss som "hon med långt/kort hår" eller som storasyster och lillasyster (vilket hon av någon anledning inte har svårt att hålla reda på). Men igår var det uppenbart att jag hade fått ett nytt attribut, då denna fem- och ett halvt-åring bestämde att hon skulle sitta och äta tårta bredvid "hon med katterna".
Alltså jag.
Det känns som att det är lika bra att ge upp och redan nu bli den kattant som jag för eller senare kommer förvandlas till.

Fringe verkar okej. Inte det bästa jag sett, inget jag kommer ladda ner och överdosera direkt. Men lite lagom Arkiv X-känsla, sådär, med en del konspirationsteori och en del Scully-skepticism. Dock avskyr jag redan de tredimensionella texterna, som de har placerat i vägen hela tiden. Kanske har de haft någon praktikant som behövde en arbetsuppgift, och därför lade ner orimligt mycket tid på det hela?
En annan förhoppning är att det inte ska bli för mycket actionserie av det hela. Prison Break är skräckexemplet för mig, där det är varje avsnitt ska springas och hotas och gömmas och spelas hetsig musik så man verkligen förstår hur otroligt actionfyllt det hela är. Totalt ointressant och i längden väldigt förutsägbart.

Fredagskväll med dator, te, katter, bok. Mycket bra.
Imorgon blir det fest.

Ikväll börjar en av de få serier som jag är genuint intresserad av att se och inte bara tittar på för att få stänga av hjärnan en stund; Fringe. Jag får väldigt mycket Arkiv X-vibbar av allt jag har läst om serien, i allt från upplägg till dynamiken mellan huvudkaraktärerna. Återstår att se om serien uppfyller mina förväntningar.

Annat jag peppar på under tv-hösten:
True blood - såklart! Har bara sett första avsnittet än så länge, men det verkar lovande
Dexter säsong 3
Tyvärr inte Joss Whedons nya projekt Dollhouse, eftersom det verkar ha blivit uppskjutet tills i vår

Inte konstigt att jag knappt ser film längre.