Falkenlandskt allvar

Jag läste ju ut Christine Falkenlands Vinterträdgården för länge sen, men har dragit mig för att skriva något om det av flera skäl.
Det tyngsta skälen heter D-uppsats a.k.a Ångestuppsatsen. Jag skriver om Falkenland, främst hennes prosa, ur ett postlacanskt psykoanalytiskt perspektiv vilket låter ungefär lika krångligt som det just nu känns. Egentligen ett hur intressant ämne som helst, men har man väl kört fast så spelar det ingen roll.
Detta medför att allt skrivande om Falkenland automatiskt genererar lite uppsatsrelaterad ångest. Guilt by association.

Men Vinterträdgården.
Med en titel och ett omslag som signalerar att denna roman är lika tidlös och sekelskiftesstram som hennes tidigare böcker, blir man lite förvånad när man får följa med huvudpersonen Laura till förskolan Mullvaden, där hon jobbar. Redan i romanen Öde lämnade Falkenland visserligen sekelskiftesmiljön för en mer modern värld, men i Vinterträdgården är nutidsmarkörerna fler och mer prosaiska. Men ändå är mycket välbekant i Falkenlands värld; en frånvarande mor som aldrig älskat sin dotter, ambivalens och äckel inför den egna kroppen/sexualiteten, känslan av att vara fånge i ett liv man inte valt.
Men i Vinterträdgården finns det ljusa stråk i mörkret, något som inte är så vanligt i det Falkenlandska allvaret. Kärleken till den exotiska Shahrzad och Lauras eget poesiskrivande blir den kraft som drar ur Laura ur sitt skal. Insprängt i prosan finns lauras poesistycken, vilket ger det dagboksliknande formatet en extrad dimension.

Jag håller Min skugga lite extra nära mitt hjärta, men Vinterträdgården kommer mycket nära att vara det bästa Falkenland skrivit. Lite mer nyanserat, lite mindre nattsvart. Men ändå skrivet med det där Falkenlandska gravallvaret som får varje mening att väga tungt som bly.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0