Jag är såld
Efter att ha läst och hört så mycket om Stephenie Meyers vampyrböcker kände jag mig tvungen att se what the fuss is all about. Så jag införskaffade Twilight, den första delen.
Och jag är såld.
Javisst, det är tröttsamt att läsa om den Så Otroligt Perfekte Edward som ser ut som en grekisk gud eller marmorstaty mest hela tiden. Men samtidigt är det så åtroligt melodramatiskt och överspänt att man inte kan låte bli att dras med i det hela. Inte för att jag var som Bella när jag var tonåring (långt därifrån), men innerst inne drömde jag som alla andra att hitta den där Stora Kärleken.
Jag trodde för övrigt att jag skulle gilla Bella-karaktären mycket mindre än vad jag gjorde. Ungefär som att jag blev besviken när jag läste Curtis Sittenfields Prep, för att jag bara rakt av ogillade och tröttnade på huvudkaraktären Lee. Men Bella är ju inte så mesig som man kan tro, hon är mer en ganska loveable Rory Gilmore-karaktär. Däremot har jag svårt för hennes hela tiden så omskrivna klantighet, eftersom jag fullkomligt avskyr alla Ally McBeal-karaktärer som ska snubbla framför killen de gillar hela tiden.
En sak som jag började fundera över medan jag läste var kopplingarna mellan Twilight-serien och True blood. Som det här med tankeläsandet. Inte en obligatorisk ingrediens i vampyrmytologin, och i Twilight är det ju bara Edward som har denna förmåga (som fungerar på alla utom Bella, såklart). I True Blood har man kastat om rollerna och låter det vara den mänskliga Sookie som kan läsa allas tankar, utom vampyren Bill, som hon därför självklart blir kär i. Jag har inte läst böckerna som tv-serien är baserad på (The Southern Vampire Mysteries), men det verkar ju onekligen som att Stephenie Meyer har gjort det...
Och jag är såld.
Javisst, det är tröttsamt att läsa om den Så Otroligt Perfekte Edward som ser ut som en grekisk gud eller marmorstaty mest hela tiden. Men samtidigt är det så åtroligt melodramatiskt och överspänt att man inte kan låte bli att dras med i det hela. Inte för att jag var som Bella när jag var tonåring (långt därifrån), men innerst inne drömde jag som alla andra att hitta den där Stora Kärleken.
Jag trodde för övrigt att jag skulle gilla Bella-karaktären mycket mindre än vad jag gjorde. Ungefär som att jag blev besviken när jag läste Curtis Sittenfields Prep, för att jag bara rakt av ogillade och tröttnade på huvudkaraktären Lee. Men Bella är ju inte så mesig som man kan tro, hon är mer en ganska loveable Rory Gilmore-karaktär. Däremot har jag svårt för hennes hela tiden så omskrivna klantighet, eftersom jag fullkomligt avskyr alla Ally McBeal-karaktärer som ska snubbla framför killen de gillar hela tiden.
En sak som jag började fundera över medan jag läste var kopplingarna mellan Twilight-serien och True blood. Som det här med tankeläsandet. Inte en obligatorisk ingrediens i vampyrmytologin, och i Twilight är det ju bara Edward som har denna förmåga (som fungerar på alla utom Bella, såklart). I True Blood har man kastat om rollerna och låter det vara den mänskliga Sookie som kan läsa allas tankar, utom vampyren Bill, som hon därför självklart blir kär i. Jag har inte läst böckerna som tv-serien är baserad på (The Southern Vampire Mysteries), men det verkar ju onekligen som att Stephenie Meyer har gjort det...
Kommentarer
Trackback
