Läslus(t)
Det blir mycket läsning just nu.
Kanske kompenserar jag för förra hösten när jag led av ganska allvarlig insomnia och knappt kunde ta mig genom notiserna i DN:s kulturdel utan att komma av mig. Kanske har jag bara hittat tillbaka till mitt naturliga tillstånd; det läsande.
Mitt nuvarande läsprojekt är Martina Lowdens Allt, som jag varit sugen på ett bra tag.
Och jag tycker att det är ganska roligt att det finns ett kort avsnitt i början där hon beskriver sin dag "som Per Hagman skulle ha skrivit", för jag kommer på mig själv att reagera inför Lowdens roman ungefär som jag gör inför Hagmans texter. Jag blir irriterad, imponerad, konfunderad och helt indragen i alla trassliga ordvändningar *.
Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att jag nog skulle avsky författaren om jag träffade henne IRL, hur bra jag än tycker att hennes text är (något som även gäller herr Hagman). Fast den åsikten grundar sig ju enbart på den bild som Lowden väljer att ge av sig själv, den M som framkommer i denna självbiografiska roman i dagboksformat. Hur mycket som är sanning och hur mycket som är fiktion kan man ju aldrig veta, det är ju liksom förutsättningen för allt som kan kallas skönlitteratur.
Men trots att jag ibland blir kvävd av all underfundighet och alla litterära referenser så kan jag inte låta bli att smälta inför hennes fantastiska handlag med språket.
"Driv mig inte till centrallyrik!"
* Jag råkade först, i ett anfall av tangentbordsdyslexi, skriva "ordbändningar" istället för "ordvändningar". Vilket faktiskt skulle vara ett oändligt passande namn för vad Lowden sysslar med, helt i linje med hennes egen fäbless för att skapa nya ord.
Kanske kompenserar jag för förra hösten när jag led av ganska allvarlig insomnia och knappt kunde ta mig genom notiserna i DN:s kulturdel utan att komma av mig. Kanske har jag bara hittat tillbaka till mitt naturliga tillstånd; det läsande.
Mitt nuvarande läsprojekt är Martina Lowdens Allt, som jag varit sugen på ett bra tag.
Och jag tycker att det är ganska roligt att det finns ett kort avsnitt i början där hon beskriver sin dag "som Per Hagman skulle ha skrivit", för jag kommer på mig själv att reagera inför Lowdens roman ungefär som jag gör inför Hagmans texter. Jag blir irriterad, imponerad, konfunderad och helt indragen i alla trassliga ordvändningar *.
Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att jag nog skulle avsky författaren om jag träffade henne IRL, hur bra jag än tycker att hennes text är (något som även gäller herr Hagman). Fast den åsikten grundar sig ju enbart på den bild som Lowden väljer att ge av sig själv, den M som framkommer i denna självbiografiska roman i dagboksformat. Hur mycket som är sanning och hur mycket som är fiktion kan man ju aldrig veta, det är ju liksom förutsättningen för allt som kan kallas skönlitteratur.
Men trots att jag ibland blir kvävd av all underfundighet och alla litterära referenser så kan jag inte låta bli att smälta inför hennes fantastiska handlag med språket.
"Driv mig inte till centrallyrik!"
* Jag råkade först, i ett anfall av tangentbordsdyslexi, skriva "ordbändningar" istället för "ordvändningar". Vilket faktiskt skulle vara ett oändligt passande namn för vad Lowden sysslar med, helt i linje med hennes egen fäbless för att skapa nya ord.
Kommentarer
Trackback
