2 x Gondry

Jag har sett hyfsat mycket film de senaste veckorna. Bland mycket annat såg jag och R två Michel Gondry-filmer inom loppet av några dagar. Gondry är, förutom en mycket välrenommerad musikvideomakare, mannen som skrivit och regisserat mästerverket "Eternal Sunshine of the Spotless Mind".

Först ut var komedin "Be Kind Rewind" från 2008, som bland annat handlar om en videobutiksanställd och hans vän som av misstag råkar radera alla videoband i butiken och bestämmer sig för att spela in egna varianter (så kallade "swedade" versioner) av filmerna. Jack Black gör en väldigt Jack Blackig roll, tyvärr måste jag säga som hade hoppats på en skådespelaröverraskning likt Jim Carreys prestation i "Eternal Sunshine". Mos Def är nedtonat bra. Men det går inte att komma ifrån att resten av filmen inte på långa vägar är lika rolig som de "swedade" filmerna, eller lika melankoliskt filosofisk som "Eternal Sunshine".
Det är småputtrigt och det är späckat av filmreferenser som får mig att le mest hela tiden. Men det är också ganska harmlöst.

"The science of sleep" från 2006 är inte den mest lättillgängliga av filmer. Historien är centrerad kring Stéphane, en ung man med uppenbara problem att skilja mellan dröm och verklighet, och hans kärlek till grannen Stéphanie. Visuellt sett är filmen helt fantastisk, inte minst under drömsekvenserna, med en otroligt detaljerad modellstad till bakgrund.
Men jag kan inte låta bli att må lite dåligt när jag ser filmen. Ju mer förrvirrad och besatt Stéphane blir, desto mer irriterad blir jag på hans omgivning. Är det ingen som förstår att han är psykiskt sjuk? Att han faktiskt behöver hjälp? Att hans hallucinationer håller på att ta över?
Troligtvis är det ett medvetet drag från Gondrys sida att låta Stéphane långsamt gå från adorable crazy (tänk typ "Amelie från Montmartre") till crazy crazy under filmens gång. Det är fruktansvärt bra gestaltat, men det ger lite ångest i magen oavsett.

Number Five is alive!

Det har skrivits väldigt mycket om "WALL-E" i tidningarna under hösten. Mest har det väl upprepats gång på gång på gång hur rätt i tiden denna film är, som gjorts i den tidsperiod när miljömedvetenhet är det nya svarta. En lagom farlig liten film för alla som tycker om att känna sig "klimatsmarta" (ett uttryck vars överanvändning borde medföra spöstraff).

Något jag inte hade väntat mig när jag såg "WALL-E" efter ett lagom kaloristinnt och släktfyllt julfirande, var att filmen skulle innehålla så många populärkulturella blinkningar. För det första så känns ju hela storyn med den övergivna och sopfyllda jorden, befolkad av en enda liten robot och hans kackerlackekompis som tagen direkt ur "Liftarens guide till galaxen". Inte minst när man får träffa de enormt förslappade exil-jordborna som driver omkring i rymden i skeppet Axiom, som mest liknar en gigantisk finlandsfärja.
WALL-E själv är väldigt lik roboten Number Five i den gamla åttiotalsfilmen "Short Circuit", inte minst på grund av de stora strålkastarliknande ögonen. Den filmen handlade om en robot som utvecklade artificiell intelligens efter ett blixtnedslag och slutade lyda order, precis som det lilla rebelliska robotgänget på Axion gör.
Men den tydligaste filmreferensen får ju ändå autopiloten AUTO representera. Han är inte bara lika mordisk och kontrollerande som skeppsdatorn HAL 9000 i Kubricks mästerverk "2001: A Space Odyssey", utan ståtar även med ett identiskt rött "öga".

Det lite väl gulliga slutet till trots (antar att det är för barnens skull), så kunde jag inte låta bli att bli charmad av WALL-E. Fast favoriten i filmen är ändå den besatta lilla städroboten som förföljer WALL-E och EVE för att städa dem genom hela filmen. Den får till och med OCD att framstå som gulligt.

Om min kärlek till slasherfilmer

När det kommer till film har jag oftast inget tålamod med medelmåttighet. Träiga dramer, smöriga romkoms (min mest hatade genre för övrigt), idiotiska actionsfilmer och tråkiga komedier får mig bara att bli irriterad. Men när det kommer till skräckfilm så mister jag helt plötsligt all min urskiljningsförmåga.
Jag älskar nämligen usel skräckfilm.
Dåligt levererade repliker från taffliga skådespelare får mig att pipa av förtjusning, något som övergår i total glädje när sedan dessa löjliga karaktärer blir mördade på något spektakulärt och framför allt fånigt sätt. Jag roar mig filmen igenom med att förutsäga i vilken ordning och på vilket sätt alla kommer dö, liksom hur filmen kommer sluta (jag har nästan alltid rätt). Speciellt förtjust är jag i dussinslashers, där promiskuösa ungdomar blir slaktade på löpande band av något ganska oklart skäl. Jag har sett alla delarna i Fredag den trettonde-serien, vilka bara blir sämre och sämre, men just därför mer och mer underhållande.

I lördags natt råkade jag till min förtjusning snubbla på en riktigt värdelös slasher av ganska nytt datum. Urban Legends: Bloody Mary är tredje delen i en filmserie där ungdomar mördas på sätt som Mythbusters bevisat bortom allt rimligt tvivel är totalt omöjligt. Jag har tidigare sett första delen, som på sina håll var lite fyndig, men samtidigt sådär befriande dålig. Denna uppföljare var så mycket sämre. De taffligt dataanimerade spindlar som kryper ur en mystisk svullnad på kinden på en av offren var den i mitt tycke allra mest underhållande scenen.

I går kväll såg jag och R på en film som faktiskt kan vara något av det bästa jag sett inom slashergenren. Och då menar jag "bästa" som att det faktiskt var kvalitativt bra, inte underhållande i sin värdelöshet.
All the boys love Mandy Lane är som en Gus van Sant-film goes slasher, med indiependentfilmens bildspråk, korniga foto och nedtonade vardagsspråk. Visst finns det slasherklyschor även här, men de är lätt skruvade, och får plötsligt en ny och mörkare mening. Dödsscenerna är befriande enkla, långt från de sökta effekter som de flesta slashers innehåller. Att man dessutom slipper de alltför utförliga förklaringar, som tyvärr annars verkar vara en obligatorisk ingrediens när det kommer till amerikansk skräckfilm, är ett stort plus.
All the boys love Mandy Lane är något så ovanligt som en förnyande slasher, i en av de mest konservativa filmgenrer som finns. Den är väl värd att se enbart därför.

Skärpning, DN

Jag vet att DN:s kulturdel inte direkt prioriterar ungdomskulturella fenomen direkt högt. Men dagens bevakning av filmen Twilight var under all kritik.

För det första; att använda en så usel intervju som Carl Bradleys med Kristen Stewart (som spelar Bella) är ingen bra idé. I den första meningen avslöjas hur totalt oinsatt denna person är i ämnet genom att han skriver om "obesvarad kärlek" mellan Bella och Edward. Alla som läst mer än baksidestexten till den första boken vet att kärleken i allra högsta grad är besvarad, vilket liksom är vad hela bokserien handlar om. Är man osäker kan man förmodligen googla frågan "Blir Bella och Edward ihop?" och få ungefär hundratusen träffar som svar. Sedan att Bellas efternamn både i intervjun och den medföljande faktarutan stavas "Sawn" istället för "Swan" är bara pinsamt. Saknas korrläsare?

Recensionen är inte mycket bättre. Att recensenten i fråga refererar till Dracula, men inte till exempelvis Buffy, visar  tydligt hans ganska traditionella referensramar. Visst, han kallas filmen "en Harry Potter för flickor som vill göra annat än trollkonster med pojkar", men med tanke på hur lite dessa två bokserier har gemensamt så känns det mest som att det är ett sätt att visa att han är nere med kidsen.

Kan inte DN Kultur bara återgå till att skriva om Second Life istället?

Reklam

För första gången känns det som att reklamen i bloggen faktiskt går i linje med det jag skriver om: reklam för den kommande Twilight-filmen. Med tanke på hur ofta jag skriver om vampyrer ser det nästan ut som att jag skulle ha lagt in den lilla bannern helt själv.

El Orfanato

Jag ser gärna på skräckfilm.
Inte för att jag är särskilt lättskrämd i grund och botten, men efter ett antal år av skräckfilmstittande så har jag blivit ganska luttrad. I nio fall av tio brukar jag inte bara kunna förutsäga exakt vem (eller vilka) som kommer att överleva och hur det hela ska sluta, jag brukar också kunna gissa rätt på vilka skrämseleffekter som kommer användas under filmens gång. (Exempelvis när den välta lampan orsakas av en katt, eller när ljuset kommer slockna i den mörka källaren)

För några år sen började jag se en ganska stor mängs asiatisk, oftast japansk, skräck. Till min förtjusning kunde jag inte längre gissa rätt på något alls, varje film var en total överraskning för mig som är uppfödd på angolsaxisk berättarstruktur. det var väldigt uppfriskande.
Att den spanska filmen Barnhemmet (El Orfanato) fick mig att tänka på asiatisk skräck är således en stor komplimang. Det är inte enbart på grund av de små spökbarnen, något som blivit ett signum för de senaste årens japanska skräcktrend. Hela stämningen i filmen och inte minst den desperata modern i huvudrollen, Laura, påminner mig mycket om filmer som Dark Water, Ringu och A tale of two sisters. Jag gillar verkligen kontrasterna mellan det vardagliga och det mardrömsartade skräcksekvenserna, vid flera tillfällen får de faktiskt mig att hoppa högt i soffan.

Producenten Gulliermo del Toro var sedan tidigare en favorit hos mig, mycket på grund av den fullkomligt fantastiska Pans Labyrint. Barnhemmet gjorde mig verkligen inte besviken. Att ett av spökbarnen heter Guillermo är dessutom en ganska rolig liten detalj.
Jag tror att jag måste försöka få tag på hans El Espinazo del diablo (The Devil's Backbone) nu.

Let the wrong ones go

Filmen levde upp till förväntningarna.
Den var inte särskilt läskig, men jag ser inte heller boken som en skräckroman så för min del hade jag nog blivit mer besviken om historien gjorts om till en mer renodlad skräckis. Då hade det kunnat bli som vilken dussinfilm som helst.
Jag gillade verkligen hur inte bara ljud och musik användes för att bygga upp spänningen, utan även fotot. Huvudkaraktären Oskar glider i och ur fokus hela tiden, speciellt när han är i skolan, vilket väldigt snyggt illustrerar hans utanförskap. Vissa karaktärer, som den vaga men välmenande mamman, är nästan ständigt ur fokus. Däremot är Eli alltid skarp i konturerna, viktig som hon är för Oskar.
Bra skådespeleri genomgående. I början tyckte jag att Kåre Hedebrant, som spelar Oskar, levererade sina repliker väldigt stelt och onaturligt, men efter ett tag slog det mig att det var medvetet. Oskar vet ju inte riktigt hur man pratar naturligt med jämnåriga, vilket är en av orsakerna till att han blir mobbad.
Effekterna var klart godkända, även om jag önskar att kattattacken på Virginia (suveränt spelad av Ika "I rutan" Nord) inte hade behövt vara såpass dataanimerad som den var. Men jag antar att det är näst intill omöjligt att dressera ett tjugotal katter att attackera samtidigt.

Det enda irritationsmomentet under filmen var tjejerna som satt i raden framför. Varje gång en blodig scen dök upp på duken så höll de för ögonen. Jag fattar inte riktigt vad de hade väntat sig av en vampyrfilm, om man inte klarar av att se blod ska man nog satsa på chick flicks istället.
Amatörer.

Hela världens hunger samlad i mig

Jag må kanske ironisera över den överdrivna vampyrtrenden just nu, men i själva verket är jag ju inget annat än en huggtandslover av stora mått. Så ikväll blir det "Låt den rätte komma in" på bio med R, syster och hennes karl.

Jag hoppas att filmen infriar mina höga förväntningar, men ska försöka avhålla mig från att analysera ämnet skräckfilm vs filmrecensenter innan jag sett den. Nästa blogginlägg kanske.

För övrigt är jag väldigt sugen på att se om "Buffy" igen. De tre sista säsongerna helst.

RSS 2.0