Vi måste prata om Heroes
Första säsongen av Heroes var fin. Den var snygg, rolig, genomtänkt och annorlunda. En av de få serier som kunde ersätta Buffy-tomrummet i mitt hjärta. Jag och R såg hela säsong ett under en veckas tid, kanske lite längre än så.
Så kom säsong två, och entusiasmen svalnade något. Sylar överlevde tyvärr den första säsongen och fortsatte vara alldeles för superskurkig för att alls vara intressant, folk dog och återuppstod hej vilt. Säsongsavslutningen var ett enda stort antiklimax.
Säsong tre har hitills enbart gjort mig besviken. Så tyvärr Heroes, jag tror jag slutar följa er nu. Det var kul så länge det varade.
Det är synd att vad som var en strålande grundidé för en serie har blivit så dåligt utvecklatd Jag önskar att skaparen Tim Kring kunde ha läst igenom en serietidning eller två innan han satte igång med projektet, så hade han kanske undvikit de allra största fallgroparna.
Som det här med superkrafterna. Det finns inget som förstör trovärdigheten så mycket som obegränsade krafter. Peter Petrelli kan ju rent teoretiskt få hur starka (och många) krafter som helst, vilket i sin tur medför att ingenting som händer i serien blir viktigt eftersom de alltid kan återuppväcka döda eller resa tillbaka i tiden och ändra händelser.
Karaktärsutvecklingen är ett kapitel för sig. Det verkar som att alla kan byta sida, plötsligt bli onda eller goda eller svika alla sina tidigare ideal utan minsta betänkligheter. Det påminner mig om en episod i Douglas Couplands geniala Microslavar, där det beskrivs hur vanliga människor är linjära, medan karaktärer i såpor är helt slumpmässiga på det sättet att de kan byta personligheter över en natt.
Jag gillar fortfarande Hiro och Ando, men det är ungefär det enda jag fortfarande gillar med Heroes. Tyvärr.
Så kom säsong två, och entusiasmen svalnade något. Sylar överlevde tyvärr den första säsongen och fortsatte vara alldeles för superskurkig för att alls vara intressant, folk dog och återuppstod hej vilt. Säsongsavslutningen var ett enda stort antiklimax.
Säsong tre har hitills enbart gjort mig besviken. Så tyvärr Heroes, jag tror jag slutar följa er nu. Det var kul så länge det varade.
Det är synd att vad som var en strålande grundidé för en serie har blivit så dåligt utvecklatd Jag önskar att skaparen Tim Kring kunde ha läst igenom en serietidning eller två innan han satte igång med projektet, så hade han kanske undvikit de allra största fallgroparna.
Som det här med superkrafterna. Det finns inget som förstör trovärdigheten så mycket som obegränsade krafter. Peter Petrelli kan ju rent teoretiskt få hur starka (och många) krafter som helst, vilket i sin tur medför att ingenting som händer i serien blir viktigt eftersom de alltid kan återuppväcka döda eller resa tillbaka i tiden och ändra händelser.
Karaktärsutvecklingen är ett kapitel för sig. Det verkar som att alla kan byta sida, plötsligt bli onda eller goda eller svika alla sina tidigare ideal utan minsta betänkligheter. Det påminner mig om en episod i Douglas Couplands geniala Microslavar, där det beskrivs hur vanliga människor är linjära, medan karaktärer i såpor är helt slumpmässiga på det sättet att de kan byta personligheter över en natt.
Jag gillar fortfarande Hiro och Ando, men det är ungefär det enda jag fortfarande gillar med Heroes. Tyvärr.
Strumpan
Den här skönheten har bott här i över ett år nu:
Läsfåtöljen är hennes favoritplats för tillfället, hon älskar att ligga på rygg och lägga upp tassarna mot ryggstödet eller armstöden. Jag älskar att klappa den där vita tjockismagen, och snuddar ibland vid tanken att hon hade varit död om hon inte hade kommit hit. Ofattbart.
Läsfåtöljen är hennes favoritplats för tillfället, hon älskar att ligga på rygg och lägga upp tassarna mot ryggstödet eller armstöden. Jag älskar att klappa den där vita tjockismagen, och snuddar ibland vid tanken att hon hade varit död om hon inte hade kommit hit. Ofattbart.
Belöningen!
Efter att ha varit utomhus för första gången sen i måndags (och då enbart för läkarbesök och apoteketshopping) så hostar jag värre än en lungsjuk blomsterflicka. Men belöningen ligger på vardagsrumsbordet och väntar:
Boken till höger är en ren bonus, jag tog en sväng förbi bytesrummet och hittade den på vägen hem. En bra fantasy-serie, som jag har några spridda delar av.
Helgen är räddad!
Boken till höger är en ren bonus, jag tog en sväng förbi bytesrummet och hittade den på vägen hem. En bra fantasy-serie, som jag har några spridda delar av.
Helgen är räddad!
Förkylning vs läslust
Jag är fortfarande såpass förkyld att jag sitter här och känner efter om jag orkar gå och hämta ut det Bokus-paket som ligger och väntar på mig i Bredäng centrum. Hade jag varit frisk hade jag redan läst halva Vinterträdgården vid det här laget, utan problem. Men om det är nu önskar jag att mitt brevinkast vore dubbelt så stort, så att jag slapp hämta ut alla böcker jag får för mig att beställa på nätet.
Colonization
Förkylning; andra veckan and still going strong.
Trots halstabletter, värktabletter, nässprej och hostmedicin med morfin i känns huvudet proppat till bristningsgränsen med något luddigt. Näsan rinner, febern gör små hembesök, locken för öronen gör mig halvdöv.
Förrutom att sova så mycket som möjligt så tillbringar jag tiden med att dricka vansinniga mängder te och spela.
Nu har jag lagt vantarna på Civilization IV: Colonization. Jag hade väntat mig något slags expansionspaket likt Beyond the sword, men lite nya features och några nya ledare att spela. Men istället känns det mer som en blanding av klassiska Civ och mer handelsinriktade spel som Anno 1701. Det är dessutom svårt, även för en gammal strategispelsräv som mig, och kräver kanske mer planering än min feberomtöcknade hjärna kan åstadkomma.
Men nu har jag i alla fall något att roa mig med i väntan på att bli frisk.
Trots halstabletter, värktabletter, nässprej och hostmedicin med morfin i känns huvudet proppat till bristningsgränsen med något luddigt. Näsan rinner, febern gör små hembesök, locken för öronen gör mig halvdöv.
Förrutom att sova så mycket som möjligt så tillbringar jag tiden med att dricka vansinniga mängder te och spela.
Nu har jag lagt vantarna på Civilization IV: Colonization. Jag hade väntat mig något slags expansionspaket likt Beyond the sword, men lite nya features och några nya ledare att spela. Men istället känns det mer som en blanding av klassiska Civ och mer handelsinriktade spel som Anno 1701. Det är dessutom svårt, även för en gammal strategispelsräv som mig, och kräver kanske mer planering än min feberomtöcknade hjärna kan åstadkomma.
Men nu har jag i alla fall något att roa mig med i väntan på att bli frisk.
Same old song
Så man har blivit med blogg. Igen.
Förra gången blev det väl inte så många inlägg som jag hade tänkt mig, och bloggen självdog efter bara någon månad. Kanske för att jag var lite för mån om att inte vara självutlämnande, och istället blev tråkig. Låst av mina egna begränsningar.
Så nu ska jag försöka vara mindre hemlig.
Om jag vågar.
Förra gången blev det väl inte så många inlägg som jag hade tänkt mig, och bloggen självdog efter bara någon månad. Kanske för att jag var lite för mån om att inte vara självutlämnande, och istället blev tråkig. Låst av mina egna begränsningar.
Så nu ska jag försöka vara mindre hemlig.
Om jag vågar.
