Ingen Lee Fiora
För några veckor sen läste jag "Mannen i mina drömmar" av Curtis Sittenfield. Det är ingen bok som legat högst på min läsa-lista, men när jag behövde fylla på en bokbeställning med en nittonkronors pocket, så kändes den här mer lockande än alla dussindeckare.
Problemet var att jag bara efter några kapitel fylldes av både irritation och frustration. Samtidigt som jag drog mig till minnes att jag kände mig minst lika frustrerad när jag läste Sittenfields debut "Prep" (på svenska kom den ut med den något övertydliga titeln "I en klass för sig"), som jag faktiskt läste om när jag började tänka på det här.
Jag gillar visserligen Curtis Sittenfields sätt att skriva. Att hon beskriver små utsnitt ur ett händelseförlopp, vilket är ännu mer tydligt i "Mannen i mina drömmar", där många av kapitlen nästan är som fristående noveller med samma huvudkaraktär. Sittenfields språk är också det en fröjd att läsa. Lakoniskt och humoristiskt på samma gång, men exakt rätt mängd små utvikningar för att man inte ska villa bort sig i texten.
Det som får mig att bli irriterad är de båda huvudpersonernas totala passivitet inför i princip allting. Lee Fiora i "Prep" genomlever sina fyra år på privatskolan Ault utan att ta en enda risk. Hon bestämmer sig för att hon med sin enkla mellanvästernbakgrund aldrig kommer kunna passa in bland östkusteleverna, men samtidigt är hon livrädd för att sticka ut det minsta. När hon, efter flera års trånande, äntligen får till det med killen hon gillar så blir hon om möjligt ännu mer passiv och kan knappt andas utan att fråga sig om hon gör det på ett sätt som han gillar.
Nog för att det finns många tjejer som Lee, men hon gör mig rent ut sagt förbannad. Jag skulle vilja ge henne en örfil och en feministisk grundkurs, för att få henne att sluta förneka sig själv hela tiden.
Hannah Gavener i "Mannen i mina drömmar" är om möjligt ännu mer passiv än Lee (som i alla fall besitter något slags humor vid vissa tillfällen). Alla missade tillfällen som hon räknar upp, allting som inte händer i romanen, får mig att mest tycka synd om henne. Men samtidigt skulle även hon behöva en örfil så att hon vaknade upp ur sitt komaliknande tillstånd och faktiskt vågade leva lite.
Hade jag varit en Lee eller en Hannah hade jag kanske gillat böckerna mer.
Jag valde något annat och kanske är det därför de gör mig så förbannade. De hade också kunnat välja, om de bara hade vågat lämna sitt enmans pity party för bara en kort sekund.
Jag gillar det sätt på vilket du beskriver boken! jag har inte läst den själv, men jag har hållit i den några gånger utan att köpa. Men det är skönt att läsa en sådan sågning på något vis, som ändå är så pass rätt fram, rätt på och underhållande. Nästan så jag blir sugen att läsa den nu, när jag har din recension i bakhuvudet.
Kram
Håller med. Höll på att krypa ur mitt skinn av frustration och irritaiton, men har likväl läst dem båda och gillar dem, trots allt. Kommer med största möjliga sannolikhet att läsa den nya också.
läste i en klass för sig för nåt år sedan och kommer egentligen inte ihåg så mkt förutom att jag tyckte den var fett överskattad i pressen och att jag precis som du vart så galet irriterad på karaktärerna. det fanns liksom inget fäste alls i dem.
Det är ju svårt när man gillar hur en författare skriver rent språkligt, men sen inte alls gillar vad hon skriver om. Knepigt.
