Förortskärlek



Jag gillar verkligen att bo i förorten. Men vissa dagar gillar jag det mer än andra.
Min dagliga eftermiddagspromenad ledde idag till Västertorp, där jag först sprang på en tebutik (något som jag verkligen behöver inom gångavstånd) och köpte en påse rött te med citrongräs som ska bli himla spännande att provsmaka.
Vägg i vägg fann jag en antikbod fullproppad med kuriösa ting, som dessutom just nu hade rea. Det fina porslinskruset ovan och boken behövde jag bara betala drygt 40 kr för tillsammans. Det fanns också väldigt mycket tjusigt femtiotalsporslin i butiken, så det lär bli fler besök där.
Annars är det oftast Myrorna i Skärholmen som gäller för mig när det kommer till Second Hand. Men det är så otroligt stort att jag ofta inte orkar kamma igenom hela butiken i jakt på de där fynden, utan fastnar vid böckerna. Som vanligt.

Boknörderier

Det har inte blivit så mycket boknörderier i den här bloggen, sen jag skaffade mig en separat blogg för att skriva om litteratur. Där finns en massa nytt (mer än här), så gå in och läs om du är intresserad.

Jag har också en bokblogg

Efter att ha skrivit det förra inlägget, så började jag kolla upp hur enkelt det skulle vara att skaffa en bokblogg som hänger ihop med den här. Och det visade sig vara ungefär hur enkelt som helst, så nu har jag börjat pillra med nya bloggen Bokstävlarna.
Bokblogg verkar vara det nya svarta.

Bokbloggar.nu

Kolla in Marias nya sida bokbloggar.nu.
Där finns de flesta bra svenska bokbloggar samlade och den som känner sig manad kan lägga till sig själv. Jag skriver om så mycket annat, så min blogg passar inte riktigt in där, men det får mig att bli lite sugen på att dela min blogg i två - en för böcker och en för allt annat jag skriver om.
Skulle det vara en bra idé, eller bara alldeles för mycket jobb?

Myggor och tigrar (långt efter kulturdebatten)

Jag skrev tidigare om att jag nyss läst ut Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och att boken inte alls var riktigt som jag väntat mig. Inte alls snarare.

Maja Lundgrens bok var ju en av 2007 års mest omdiskuterade. Såpass omdiskuterad in i minsta detalj, trodde jag, att jag egentligen visste precis vad den handlade om. För precis som när det gällde Carina Rydbergs "Den högsta kasten" pågick diskussionerna i all evinnerlighet om fiktion vs verklighet och om det verkligen var acceptabelt av Lundgren att hänga ut diverse kulturpersonligheter med både för- och efternamn.
Redan innan jag ens hade öppnat boken hade jag alltså läst spaltmeter om Lundgrens kärleksliv, eventuella psykiska sjukdomar och brist på självinsikt. Som om det vore allt boken handlar om.

Jag blev förvånad över hur liten del av boken som faktiskt handlade om Sveriges kulturliv.
Större delen av romanen utspelar sig i Neapel, där Lundgren bor och arbetar under en period. Hennes fascination för den napoletanska maffian, den högaktuella camorran, bildar en röd tråd genom hela romanen (där den svenska kultursfärens små maktintriger känns som småbarnslekar jämfört med camorrans). Att Lundgren där bevittnar våld och kriminalitet, och till slut även själv utsätts för misshandel och våldtäkt när hon blir alltför nyfiken på camorrans affärer, är inget som jag aldrig ens hört nämnas i samband med boken. Som om det inte alls var en del av den.

Det största problemet för mig är inte huruvida Lundgren är sanningsenlig när det gäller sin tid vid Aftonbladets kulturredaktion, eller om det är moraliskt rätt av henne att namnge de personer hon skriver om eller ej. Problemet för mig är att jag inte gillar hur hon skriver om dem. Språket är klumpigt, hetsigt och fullspäckat med överdrivet grova formuleringar i stil med "Lappalainens lilla cockerspanieltunga i idolens rövhål äcklade mig". Förmodligen vill Lundgren ge igen med samma mynt mot de män som hela tiden använder sig av den typen av språk för att trycka ner eller stänga ute kvinnor.
Men det blir tyvärr mest tröttsamt
De delar av romanen som utspelar sig i Neapel är däremot skrivna på ett annat sätt, ett lite lugnare, mer eftertänksamt. Det är de delarna som är den stora behållningen, det som stannar kvar hos mig efter jag har läst klart.
De delar som jag inte ens visste fanns.

Läs också Marias text om Myggor, tigrar och omyndigförklarande

The beginning

Raraste Ann-Sofie frågade i en kommentar till gårdagens blogginlägg en hel bunt intressanta frågor om läsning, som fick mig att börja fundera. Så istället för att svara i en kommentar så tänkte jag skriva ihop ett helt litet inlägg till svar:

Jag har alltid läst mycket, mer än de flesta jag känner. Redan på dagis satt jag gärna med näsan i en bok, minns att jag slukade alla böcker som fanns på dagis ett flertal gånger, för att inte tala om de vi hade hemma. Jag var med i Barnens Bokklubb, så varje månad kom en en ny bok hem för mig att kasta mig över. Förutom de böcker jag alltid brukade få i födelsedagspresent och julklapp då.
Böckerna om barnen Hedenhös tillhörde favoriterna att läsa själv, tillsammans med den allra första boken om Pettson och Findus, "Pannkakstårtan", som jag verkligen älskade.

Jag minns inte exakt när jag lärde mig läsa, förutom att det förmodligen till stor del berodde på min storasysters fäbless för att leka skola med mig. Hon lärde mig läsa, skriva och räkna litegrann. Jag var i vilket fall omåttligt stolt för att ha erövrat läskonsten, vilket medförde att jag under dagispromenaderna bort till någon spännande lekplats brukade läsa högt på alla gatuskyltar. Samt ibland läsa högt för de yngre barnen på dagis.

Något av det bästa jag visste var när min mamma läste högt för mig och min syster om kvällarna, trots att vi båda själv kunde läsa. Syster brukade komma och lägga sig i min säng när jag skulle sova, och så läste mamman ett kapitel ur någon spännande bok. Ofta Astrid Lindgren, men allra helst "När det blåser på månen" av Eric Linklater. Historien om de två systrarna Dina och Dorinda, som försöker uppföra sig snällt men ändå alltid verkar stygga i de vuxnas ögon, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Jag har svårt att tänka mig vilken person jag skulle vara om jag inte läste. Det är som att tänka sig vilken person jag skulle vara om jag inte andades, eller åt mat. På ett ungefär.
Det är som en del av mig. Har alltid varit.

Bokenkät igen

När Bokhora har bokenkät igen, vem är väl jag att säga nej?

1. Vilken författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut?)
Inger Edelfeldt och Christine Falkenland, två av mina absoluta favoriter. Fast nu kommer jag på att jag ju fortfarande inte införskaffat Edelfeldts senaste, trots att det gått flera månader sen den kom ut.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Även här blir svaret Edelfeldt.

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Senaste tipset som jag skrev ner för att verkligen inte glömma, var nog "Bleeding Heart square" som Helena tipsade om på Bokhora. Den verkar vara en bok som skriven för mig.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Några av julklapparna var såklart böcker, och de verkade vara uppskattade.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?

Faktiskt inte! Jag har varit en usel biblioteksbesökare det senaste året, något som det nog blir ändring på så snart jag arbetat mig igenom min stora läshög jag har här hemma.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?

Jag blev klar med "Kafka på stranden" av Haruki Murakami igår, och har precis börjat med "Heart of darkness" av Joseph Conrad. Plus att jag håller på med Joan Didions "Att lära sig själv att leva".

Doris Lessing - Kärlekens teater (recension)

Titeln "Kärlekens teater" är tyvärr en ganska usel översatt sådan, originalets "Love, again" är mycket mer relevant och mycket mindre... chicklit-aktig.
Sarah Durham är bokens huvudperson, änka sedan många år tillbaka och med vuxna barn. Hon driver den lilla teatern The Green Bird tillsammans med några vänner, och har sedan länge räknat ut kärleken från sitt liv. Men när hon börjar arbeta på en pjäs om den franska konstnären Julie Vairon, så börjar gamla känslor vakna till liv och Sarah blir plötsligt oresonligt förälskad i en man ung nog att vara hennes son.

Romanen börjar ganska långsamt. Lite för långsamt för min del. Det är så otroligt mycket detaljer, både från Sarahs eget liv och från Julie Vairons. Repetitionerna av pjäsen beskrivs nästan lite väl ingående, akt för akt.
När sedan hela teatersällskapet åker till Provence för att uppföra pjäsen i ruinerna av den stuga där Julie Vairon en gång bodde, så finner romanen plötsligt ett helt annat tempo. Sarahs besatthet av den unge skådespelaren får henne att koka av motstridiga känslor; svartsjuka, passion, självförakt och längtan. Motvilligt tvingas hon erkänna att hon faktiskt inte är för gammal för kärlek.

Jag skulle tro att det finns många romaner av Doris Lessing som är bättre än "Kärlekens teater". Mästerliga "Om katter", som jag läste för ett år sedan, är ett bra exempel.
Men bara man orkar sig igenom den något träiga inledningen så finns det en hel del fantastiska formuleringar om kärlekens grundvillkor att ta del av. Samt en väldigt fint formulerad vänskap mellan Sarah och Stephen, som också skrivit en pjäs om Julie och därför dras in i kretsen kring den lilla teatern.

Från bytesrummet




Efter att ha läst Jessicas inlägg på Bokhora om spontant bokbyte i trappuppgången, så slog det mig att det faktiskt var många veckor sen jag gjorde ett besök i det bytesrum som finns där jag bor.

Den lilla bokhögen ovan var vad jag fick med mig hem, efter att ha gått igenom hyllorna i bytesrummet och dessutom städat upp lite bland böckerna där.
Det känns som att varje besök där genererar en Maria Lang, tydligen har jag någon granne som har ett helt förråd av hennes deckare att dela med sig av.
Toril Mois Simone de Beauvoir-biografi var dagens stora fynd. Jag har lånat boken i säkert tre omgångar när jag läste littvet, och använde den vid minst ett hemtentaskrivande. Den har legat på något slags mental "att köpa"-lista sedan dess, eftersom jag är väldigt förtjust i Mois texter överlag. Nu hittade jag den inte bara gratis, utan även i ett fint och inbundet skick.
Behöver jag skriva än en gång hur mycket jag gillar bytesrummet?

Att äta upp sina ord


Bara för att jag skrev det gnälliga inlägget igår om hur jag ännu inte fått mitt bokpaket från AdLibris, så fick jag såklart idag det efterlängtade aviserings-sms:et. Samt en kommentar från tjejen i spelbutiken/tobaksaffären om hur tungt paketet var.
Nu är jag lite i valet och kvalet om var jag ska börja. "Kattöga" och "Illusionisten" har jag ju läst förut, den sistnämnda ägde jag en gång i tiden innan jag råkade låna ut den till någon som aldrig lämnade tillbaka den. Förhoppningsvis är det ingen jag fortfarande umgås med, för att låna böcker som man sen aldrig lämnar tillbaka borde det vara dödsstraff på! Det är inte bara ohyfsat, utan också ganska elakt, i alla fall om man lånar böcker av en bibliofil som jag som värdesätter varje exemplar.
"Heart of darkness" skummade jag igenom när jag gick littvet, eftersom den tyvärr bara var referenslitteratur och jag därför blev tvungen att prioritera bort den. Dags nu, tänkte jag.

För övrigt sysselsatte jag mig igår i säkert trekvart med att sätta headshots på gigantiska mutantmyror i Fallout 3. Vilket är oändligt mycket roligare än det låter.

Gnäll

Jag beställde ju böcker den 29 december, som jag skrev om här i bloggen. Idag, den 13 januari, har jag fortfarande inte sett röken av mitt bokpaket. Om man inte räknar med det mail jag i fredags fick från AdLibris, som bad om ursäkt för att leveransen blivit försenad.
No shit.
Lite förseningar brukar det ju kunna bli om man som jag är "ekonomisk" (läs fattig) och väljer gratis frakt. Men det här är bara inte okej. Jag hade ju värsta planerna på att hinna läsa minst tre av böckerna innan studierna drar igång på måndag. Som det ser ut nu lär det inte bli av.
Inte okej, AdLibris.

Sir Terry

Läste på Bokhora att Terry Pratchett blivit adlad.
Det känns bisarrt att tänka på skaparen av Discworld och tillika en av författarvärldens största komiska genier som en "sir", men samtidigt är det ju helt fantastiskt. Förmodligen tycker han själv att det hela är ganska komiskt.

Agnes Cecilia - en omläsning


När man är fångad i en postnyårsk domedagsförkylning, vad kan passa bättre än en omläsning av en gammal favoritbok?

När jag var på julbesök hos mina föräldrar och rensade lite bland gamla lådor så passade jag på att ta med mig en av mina allra mest älskade ungdomsböcker hem; "Agnes Cecilia" av Maria Gripe.
Huvudpersonen Nora är föräldralös och bor hos släktingar, men hon känner inte riktigt att hon tillhör deras familj, att hon passar in hos dem. Men när familjen flyttar så känner sig Nora märkligt hemmastadd i sitt nya rum, samtidigt som oförklarliga saker börjar hända. Hon hör steg och pianomusik i våningen trots att hon är ensam hemma, och hon får flera underliga telefonsamtal som får henne att börja söka efter svar i det förflutna.

Precis som i många andra av Maria Gripes böcker, som "Glasblåsarns barn" eller "Skugg"-serien, så vilar det en anda av tidlöshet över "Agnes Cecilia". Trots att ramhistorien utspelar sig i modern tid (relativt modern i alla fall, året är 1981) så knyts berättelsen hela tiden an till seklets början. Även språket känns tidlöst, vilket är en stor fördel. Många ungdomsromaner från tidigt åttiotal är idag i princip oläsbara på grund av sin hopplöst daterade "moderna" ungdomsjargong.
Något jag minns från när jag läste boken som ung (eller barn, jag gick nog i lågstadiet första gången) är att jag gillade just språket i boken. Så enkelt och avskalat, samtidigt som det inte var tillkämpat barnanpassat. Jag skrev nog minst fem parafraser på boken när jag var i tioårsåldern och fyllde skrivböcker med olika berättelser.

Jag blir lite sugen på att läsa om fler Gripe-böcker. Kanske kan man hitta hela Skugg-serien på ett antikvariat?

Bokjul i efterskott

Jag har genomlidit två dagar av mellandagsrea. Jag lyckades shoppa upp mitt presenkort på Lindex (tack mamman!) utan problem, även om det mest blev strumpbyxor för pengarna, men dagens försök att hitta reade jeans på Weekday var enbart plågsamt. På så många olika plan.
Så istället för billiga jeans så bestämde jag mig för att köpa billiga böcker för julklappspengen min farfar gav mig:

1 0486264645 CONRAD, JOSEPH:HEART OF DAR Häftad 14 kr
1 9100115118 LUNDGREN, MAJA:MYGGOR OCH T Häftad 29 kr
1 9100120529 OATES, JOYCE CAROL:SVART FL Pocket 39 kr
1 9172213353 ATWOOD, MARGARET:KATTÖGA Pocket 19 kr
1 9172215135 FOWLES, JOHN:ILLUSIONISTEN Pocket 33 kr
1 9172638494 MURAKAMI, HARUKI:KAFKA PÅ S Pocket 39 kr
1 9188748839 LEROY, J. T:HJÄRTAT ÄR BEDR Pocket 39 kr
Att betala 212 kr I ovanstående belopp är följande rabatt dragen: 20 kr

Har jag kanske nämnt förut hur mycket jag gillar att köpa böcker...?


Mellandagsreafångsten! Många röda lappar.

Ingen Lee Fiora



För några veckor sen läste jag "Mannen i mina drömmar" av Curtis Sittenfield. Det är ingen bok som legat högst på min läsa-lista, men när jag behövde fylla på en bokbeställning med en nittonkronors pocket, så kändes den här mer lockande än alla dussindeckare.
Problemet var att jag bara efter några kapitel fylldes av både irritation och frustration. Samtidigt som jag drog mig till minnes att jag kände mig minst lika frustrerad när jag läste Sittenfields debut "Prep" (på svenska kom den ut med den något övertydliga titeln "I en klass för sig"), som jag faktiskt läste om när jag började tänka på det här.

Jag gillar visserligen Curtis Sittenfields sätt att skriva. Att hon beskriver små utsnitt ur ett händelseförlopp, vilket är ännu mer tydligt i "Mannen i mina drömmar", där många av kapitlen nästan är som fristående noveller med samma huvudkaraktär. Sittenfields språk är också det en fröjd att läsa. Lakoniskt och humoristiskt på samma gång, men exakt rätt mängd små utvikningar för att man inte ska villa bort sig i texten.

Det som får mig att bli irriterad är de båda huvudpersonernas totala passivitet inför i princip allting. Lee Fiora i "Prep" genomlever sina fyra år på privatskolan Ault utan att ta en enda risk. Hon bestämmer sig för att hon med sin enkla mellanvästernbakgrund aldrig kommer kunna passa in bland östkusteleverna, men samtidigt är hon livrädd för att sticka ut det minsta. När hon, efter flera års trånande, äntligen får till det med killen hon gillar så blir hon om möjligt ännu mer passiv och kan knappt andas utan att fråga sig om hon gör det på ett sätt som han gillar.
Nog för att det finns många tjejer som Lee, men hon gör mig rent ut sagt förbannad. Jag skulle vilja ge henne en örfil och en feministisk grundkurs, för att få henne att sluta förneka sig själv hela tiden.
Hannah Gavener i "Mannen i mina drömmar" är om möjligt ännu mer passiv än Lee (som i alla fall besitter något slags humor vid vissa tillfällen). Alla missade tillfällen som hon räknar upp, allting som inte händer i romanen, får mig att mest tycka synd om henne. Men samtidigt skulle även hon behöva en örfil så att hon vaknade upp ur sitt komaliknande tillstånd och faktiskt vågade leva lite.

Hade jag varit en Lee eller en Hannah hade jag kanske gillat böckerna mer.
Jag valde något annat och kanske är det därför de gör mig så förbannade. De hade också kunnat välja, om de bara hade vågat lämna sitt enmans pity party för bara en kort sekund.

Bok.nu

Har blivit medlem i bok.nu och betygsätter böcker i rasande fart. Problemet är att de böcker jag får rekommenderade ofta  är samma som de jag redan betygsatt, i annan utgåva eller i samlingsform. Om jag har betygsatt alla Harry Potter-böckerna så betyder det att jag redan har läst dem och alltså inte är intresserad av någon samlingsutgåva med alla delar.

Men allt som allt verkar det vara ett kul projekt och en ganska smart idé för alla boktokiga. Och jag ska fylla i ett hundratal bokbetyg till för att se om jag får bättre rekommendationer

Vad jag älskade

Jag har läst en hiskelig massa böcker nu igen. Det känns som att jag inte gör annat. Förutom att stirra på det dokument som innehåller min D-uppsats och låtsas att jag skriver på den, det vill säga.

En bok som jag hållit på med ett tag är Siri Hustvedts "Vad jag älskade". Jag läste några sidor om dagen, men andra böcker kom i vägen, och jag drogs aldrig riktigt in i historien. Det var för mycket konstsnack, för mycket omständiga beskrivningar av diverse tavlor och avhandlingar. Jag kände mig inte särskilt engagerad i protagonisten Leos liv, vilket även gällde hans familj och bäste vännen Bills familj. Det kändes så... ljummet.
Men så inträffade en stor tragedi och Leos historia blir plötsligt en helt annan. Hans och Ericas förhållande faller långsamt i bitar, samtidigt som han själv drar sig längre och längre in i sin ensamhet. I och med denna förändring blir också romanen så mycket mer intressant, mer angelägen.
Efter att jag sträckläst den sista tredjedelen och lagt ifrån mig romanen så började jag fundera över varför jag gick från att vara ganska likgiltig till att bli engagerad. Jag kom fram till att det handlade om svärtan. Böcker utan svärta, utan sorg eller olycka, är precis lika ointressanta som människor utan svärta är. Det är skavankerna jag gillar, de där små glappen i fasaderna. Ensamheten och svagheten, inte styrkan och populariteten.
Eller så är det kanske så enkelt att jag inte gillar lyckliga slut.

Bokenkät

Ramlade på den här bokenkäten på Bokhora, och kunde inte motstå att fylla i den själv.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Diverse kurslitteratur. Ett bra exempel är "Pamela" av Samuel Richardson, som vi läste i litteraturvetenskapen. Den var olidlig på alla sätt och vis, men jag var ändå tvungen att genomlida hela boken eftersom vi skulle skriva hemtenta om den.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
"Juliane och jag" (Inger Edelfeldt), "Den hemliga historien" (Donna Tartt), "Doktor Glas" (Hjalmar Söderberg) och "Det blåser på månen" (Eric Linklater)

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag tror inte det. Böcker skrämmer mig inte på samma sätt som en film eller ett skräckspel kan göra.

4. Vad använder du som bokmärke?
Oftast olika kvitton. Beroende på vad jag köpt senast. men för tillfället använder jag ett bokmärke som min mamma lämnade i en pocket jag lånade av henne i somras.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig...?
Helst i min säng, på kvällen innan jag ska sova eller på nätterna.

6. Vad var den första bok du läste?
Ingen aning. Säkert någon av alla barnböcker vi hade hemma när jag var i femårsåldern.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Jag gillar pocket för att det är smidigare och billigare. Dessutom är omslagen ofta snyggare. Fast tjocka böcker läser jag hellre som inbundna, de ligger bättre i händerna.

8. Vilken bok läser du nu?
Jag är precis klar med "En hjärtformad ask" av Joe Hill (det kommer ett inlägg om den boken), men håller även på med Siri Hustvedts "Vad jag älskade" och Joan Didions "Att lära sig själv att leva".

9. Och vilken sida är du på?
Sid. 61 i "Vad jag älskade" och sid. 123 i "Att lära sig själv att leva".

10. Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder)
Nej. Jag är oftast försiktig. Däremot brukar katterna lämna päls i alla böcker och ibland tugga på hörnen, speciellt när det gäller begagnade böcker.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?

Nej, men baksidestexten. Plus att jag gärna väljer den utgåva som är snyggast om det finns flera att välja mellan.

12. Sidantalet, då?
Oftast inte. Men om jag har dåligt med pengar händer det att jag köper den bok som ger flest sidor för pengarna.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Aldrig, faktiskt.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
http://evilkitten.blogg.se/2008/november/omlasning.html

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Har nog fått min andel krossade tår när jag tappat alltför tunga boktravar på dem.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag har börjat att lämna de böcker jag inte gillar i bytesrummet i fastigheten. De jag gillar skulle jag aldrig göra mig av med.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Det händer.

18. Just det, läser du i badrummet?
Nä. Gillar inte att bada badkar, och att läsa i duschen är ingen hit. 

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag skriver upp vilka böcker jag vill läsa/köpa i en anteckningsbok. Sedan är har jag "I'm reading" som application på facebook, vilket gör att jag kan se rätt tydligt vad jag har läst. Men ingen läsdagbok, nej.

Twilight - the blogginlägg



Ikväll har filmen Twilight smygpremiär.
Så vad kunde väl vara mer passande än ett ordentligt långt inlägg om den likaledes älskade som hatade bokserien?

Jag tror att de var alla de upprörda känslorna som fick mig att vilja läsa böckerna, trots att jag är minst tio år äldre än den tänkta målgruppen. Vampyr- och skräckälskare delades in i två läger, mer än Terry Pratchett någonsin lyckats spittra fantasyläsarna, där huvudargumentet från hatarna var att vampyrinslaget bara användes som en metafor för förbjuden kärlek. Vilket jag skulle vilja påstå är just vad vampyrtemat använts till i populärkulturen sedan dag ett. Eller för att citera den likaledes juvenilt vampyrlängtande boken Juliane och jag:

"Du vet naturligtvis att det där med vampyrer och skräck är en erotisk grej", sa han upplysande till mig över middagsbordet. "Du och din vampyrkompis drömmer om Dracula istället för att gå på ungdomsgården som andra småflickor."

Den första boken, Twilight, börjar helt oemotståndligt om man som jag är van läsare av ungdomsromaner. Bella Swan flyttar från soliga Phoenix till den lilla staden Forks, belägen i den regniga delstaten Washington. Hon upptäcker till sin förvåning att det är mycket lättare för henne att passa in här än det någonsin var i sin gamla hemstad.
Snart träffar hon den mystiska Edward Cullen, som hon genast blir kär i. Att det dröjer så lång tid innan hon förstår att han är vampyr är för mig ganska obegripligt, men kanske har Bella aldrig sett Buffy. Över huvud taget är det ganska lätt att lista ut vad som kommer hända i slutet av boken, eller i nästa bok för den delen, men kanske är det ett medvetet drag från författarens sida?
Beskrivningarna av den till synes perfekte Edward är många och mycket detaljerade. Efter att man har läst ett antal gånger om hans perfekta ansiktsdrag eller "bronze-colored tousled hair" så blir man ganska trött på det. Men samtidigt så skildras ju Edward genom Bellas ögon, och hennes syn på honom är inte direkt nyanserad.
I den första boken är mycket av spänningen uppbyggd kring de faktum att Edward inte bara är kär i Bella, utan att han också hela tiden måste kämpa för att inte suga hennes blod. Mot slutet kommer det visserligen en liten actionspäckad vändning, men den utgör mer en twist på samma tema.

I New blood är stämningen annorlunda. Efter de första rosenskimrande sidorna så försvinner Edward, vilket totalt krossar Bella. Beskrivningen av hennes efterföljande depression och den spirande vänskapen med familjevännen Jacob Black skildras väldigt väl och betydligt mer nyanserat än kärleksscenerna. Men även i denna del tycks det krävas lite action på slutet, vilket känns lite påklistrat.

Eclipse är enligt mitt tycke den bästa delen. Bella slits mellan vampyren Edward och "varulven" Jacob, vilket gör kärleken till Edward lite mindre endimensionell. Svartsjukan får honom att framstå som lite mindre perfekt och dessutom ganska stel och tråkig i jämförelse med Jacob (jag gillar ju vampyrer, men föredrar helt klart Jacob framför Edward). Fiendskapen mellan vampyrerna och varulvarna är intressant, inte minst då varulvarnas ursprung och funktion förklaras ganska ingående.

Breaking Dawn, den sista delen, är något av ett antiklimax. Lite som den sista delen av Harry Potter är det alldeles för många trådar som knyts ihop och ett alldeles för påklistrat lyckligt slut som presenteras för att jag ska bli nöjd. Ge mig ett öppet slut! Eller i alla fall lite svärta.
Däremot gillar jag att en stor del av boken berättas ur Jacobs synvinkel (liksom epilogen i föregående bok). Det ger ett tillskott av välbehövlig humor, inte minst när kapitelrubrikerna börjar heta saker som "Why didn't I just walk away? Oh right, because I'm an idiot." istället för de vanligtvis ganska pretentiösa enordsrubrikerna ("Surprise", "Newborn", "Bloodlust").

Ett genomgående drag som jag ogillar är de små prologkapitel som finns i alla böcker. De är genomgående vaga och handlar om att Bella är i dödlig fara. Som att man inte efter att ha läst första boken skulle kunna lista ut att hon ständigt befinner sig i mer eller mindre dödlig fara?
Intrycket jag får av dessa små prologer är av en halvkass skrivarkurs där man blir instruerad att börja sin text in medias res, för att "dra in läsaren". Vilket jag är övertygad om att Stephenie Meyer skulle ha klarat alldeles utmärkt utan dessa ganska onödiga inledningar.

Jag tror att hemligheten till att kunna uppskatta Twilight-böckerna är att lägga bort sina kritiska vuxenglasögon för en stund och bara hänge sig åt den sträckläsning som de uppmanar till. Låta sin inre svärmiska tonåring få bestämma för en gångs skull.

Omläsning

Folk som inte gillar böcker så mycket brukar kunna fråga mig varför jag så hemskt gärna vill KÖPA böcker istället för att låna på bibliotek och av vänner. Kanske tror de att jag vill fylla bokhyllorna för att skryta lite medelklassigt om hur beläst jag är (fast jag vet inte just om mina bokhyllor är så intellektuellt korrekta).
Sanningen är att jag är en omläsare.
Böcker jag gillar läser jag om, många gånger. Självklart gillar jag även att bläddra i dem, läsa om favoritstycken eller leta upp bra citat. Men det jag gillar mest är ändå att läsa om favoriterna, från pärm till pärm. Det fantastiska är ju att man alltid hittar något nytt, något man missade första (eller andra, eller sjunde) gången man läste just den boken. För man ändras ju hela tiden, så att man som person kanske ser något helt annat i en roman man läser när man nästan är trettio än när man läste den som femtonåring. Inte minst för att varje bok man läser fyller på ens litterära referensrum, får en att dra nya paralleller och hitta helt nya fokus.
Jag tänkte börja skriva i bloggen om de böcker jag läser om. Favoriterna, men också de där böckerna som man en gång älskade och som nu framstår som helt menlösa. Eller bara inaktuella.

Men först en lista över de böcker jag läst om allra flesta gånger:

Juliane och jag - Inger Edelfeldt
Den hemliga historien - Donna Tartt
Ringen-trilogin - JRR Tolkien

Tidigare inlägg
RSS 2.0