Welcome to the dollhouse



Som hardcore Buffy-fantast har jag sett fram emot Joss Whedons nya serie "Dollhouse" i ungefär ett år. Så när jag såg första avsnittet "Ghost", som hade premiär i USA i fredags kväll, så var förväntningarna minst sagt höga.

Alla Buffy-fantaster känner självklart igen huvudrollsinnehavaren Eliza Dushku, som spelar Echo. Hon tillhör en hemlig verksamhet som kallas Dollhouse, som hyr ut personer för olika typer av uppdrag, där de blivit programmerade med de personligheter som lämpar sig bäst för uppdraget ifråga. Mellan uppdragen suddas deras personligheter ut totalt. Men det visar sig att Echo minns vissa saker...

Det är klart att det är en bra serie när Joss är inblandad. Men första avsnittet innehöll lite för mycket action och lite för lite humor för min smak. Mer "Angel"-serien än "Bufffy". Fast första avsnittet av en serie är ofta missvisande, det används ju mest för att sälja in serien hos tv-bolaget. Så jag hoppas att Joss får chansen att utveckla storyn ordentligt i "Dollhouse", samt att den här serien inte kommer bli en av alla dem som läggs ner efter en säsong.

Bonusfakta för Buffy-nördar:
Förutom Eliza "Faith" Dushku så har även Amy "Fred/Illyria" Acker en mindre roll som en läkare.

Lost in space (and time)

Egentligen tänkte jag skriva ett hyfsat långt inlägg om Joyce Carol Oates "Svart flicka, vit flicka", som jag läste ut härom dagen, men istället har jag kastat mig hals över huvud ner i säsong fem av "Lost".
Första avsnittet var fullproppat med referenser till tidigare säsonger, inte minst öppningssekvensen som var en direkt parallell till öppningsscenerna i första avsnitten av både säsong två och tre. Dessutom har en helt ny nivå av weirdness införts, vilket skulle kunna göra den här säsongen till den bästa hittills (om den inte tappas bort av manusförfattarna, vilket har hänt så många gånger förr när det gäller just "Lost").

Böckerna får vänta.
Nu ska jag tillbaka till den där ön som ingen riktigt verkar veta var den ligger någonstans längre.

"I would like to thank the lord below"


(foto från säsong 1, avsnitt 12)

"Californication" är en ganska underhållande serie, även om den innehåller omotiverat många nakna kvinnokroppar i förhållande till antalet nakna manskroppar. David Duchovny är perfekt i rollen som den depraverade författaren Hank Moody, som inte kan hålla sig borta från sprit, droger, kvinnor och att förstöra sin egen karriär.

Men stjärnan i serien är enligt mig Madeleine Martin, som spelar Hanks dotter Becka. I säsong två (som jag har börjat titta på nu i dagarna) har hon hunnit bli tretton år och goth. Hon spelar Guitar Hero mest hela tiden, lyssnar på ond norsk musik, tapetserar sitt rum med Emily the Strange-bilder och fäller nihilistiska kommentarer om allt och alla.
Det är en roll som lätt skulle kunna bli endimensionell, som en parodi av en liten gothtjej, men Madeleine Martin gör Becka Moody till seriens allra mest sympatiska och trovärdiga karaktär.
I en av mina favoritscener i säsong två så erbjuder sig Becka att hålla bordsbön under ett dinnerparty som hennes föräldrar anordnat, och säger:
"I would like to thank the lord below, for giving me the strength to make it through this dinner. Praise hail satan"

Om jag någonsin får en dotter så hoppas jag att hon blir precis som Becka Moody.

Naruto dattebayo!



Bild från http://www.animetv.ws/naruto/


Jag skrev ju härom dagen att min besatthet av tv-serien "Naruto" nästan kräver ett helt eget inlägg. Kanske för att jag känner att jag måste förklara lite inför mig själv varför jag sett mer än tvåhundra avsnitt och två långfilmer.

"Naruto" är en japanska animeserie, som är baserad på en mycket populär mangaserie. Det finns nio säsonger, men om man vill se mer så finns det en fortsättning med samma karaktärer som heter "Naruto: Shippuden" (som jag ännu inte har sett, eftersom jag fortfarande har några avsnitt kvar av den första serien), samt flera filmer och tv-spel.

Huvudkaraktären Naruto Uzumaki är en oftast ganska irriterande tolvårig ninja, med en förkärlek för att kasta sig in i strider utan att tänka efter först. Han är i början av serien en verklig underdog, som misslyckats med sina ninjastudier och som alltid känner sig lite utanför, men som trots det nästan alltid är på bra humör.
Förutom Naruto finns en hel hög av karaktärer i serien, vilka de flesta är ninjor som han själv. Några av de viktigaste för Naruto är Sakura (en rosahårig ninjaflicka som han är förtjust i) och Sasuke (ett dystert ungt geni som han alltid tävlar med).

De första avsnitten jag såg av serien var för mig tämligen obegripliga.
Dels för att många av skämten är totalt omöjliga att översätta, och bygger på en ganska god kunskap i exempelvis japanska kallelsesätt. Dels berodde mitt oförstånd på hur ninjastriderna är uppbyggda i Naruto, där det kan ta flera avsnitt innan en strid avslutas för att allting förklaras och byggs upp i all evighet.

Trots mitt tidiga motstånd, så fastnade jag ändå i serien efter några avsnitt. Mycket på grund av dess avväpnande humor i kombination med vissa ganska allvarliga teman. Plus den fantastiska musiken såklart! För varje situation i serien finns en viss typ av temamusik, som ofta är grymt bra.
Är du sugen på att se "Naruto", så rekommenderar jag starkt att du försöker hitta serien på originalspråk med text, och inte översatt till engelska. För annars förlorar du inte bara en stor del av seriens charm, du får dessutom stå ut med en av de mest irriterande röstdubbningarna någonsin (av Narutos röst).

Vad "dattebayo" i titeln står för?
Det är det ingen som riktigt vet. Men det är Narutos favoritord, som han lägger in i slutet på ungefär alla uttalanden han gör, något som tydligen är utmärkande för barnsligt språk i japanskan.

It´s in the blood


(Foto från imdb.com)

Det här kommer bli det sista "True Blood"-inlägget på ett tag, jag lovar. Jag kan nog hålla mig fram till att säsong 2 börjar gå i sommar. Förhoppningsvis.

Såg säsongsavslutningen igår, och trots att den slutade med fler cliffhangers än en serie normalt hinner pressa in i ungefär fem säsongsavslutningar, så är jag nöjd med den första säsongen. Ett ordentligt avslut på första säsongens story arc, samtidigt som en hel del planteringar gjordes inför nästa säsong.
Eftersom har själv hatar folk som lägger ut spoilers, så tänker jag inte analysera säsongavslutningen in i detalj. Se den istället, se hela serien.

Jag hoppas innerligt att "True Blood" inte kommer bli som "Heroes" eller "Veronica Mars" i det avseendet att en första strålande säsong följs av några mediokra innan serien läggs ner. För det känns verkligen som att det här finns potential till helt fantastiskt.
Ett av skälen till detta är att man vågar låta blodet spela en av huvudrollerna. Ständigt närvarande, som en egen röd tråd (no pun intented), finns blodet med i varje avsnitt av serien. Inte bara för att bloddrickandet är vad som utmärker vampyrerna, utan för att vampyrblodet i sig besitter sina egna förmågor, och därför blivit starkt eftertraktat som den nya innedrogen "V". När man dödar en vampyr upplöses han inte i en askhög som i "Buffy", eller brinner upp som i "Blade", istället förvandlas han till en kletig sörja av... just det, blod. Jag gillar.

Sen kan man ju låta det vara osagt om denna blodlust framkommit enbart på gund av att serien sänds på HBO, en kanal som inte väjer för kontroversiella inslag.

Guilty pleasures

Jag kan skylla på att jag har mensvärken från helvetet och att man då faktiskt har en fullgod ursäkt att se på skräp-tv och äta godis hela dagarna. Eller så kan jag nämna hur mycket jag gillade original-serien när jag var ett litet prepubertetsbarn och inte ens hade fyran hemma, vilket gjorde att jag fick serien hos någon kompis. Men mest var det nog så att nyfikenheten blev mig övermäktig. Jag var tvungen att se med egna ögon hur dåligt det var.

Det jag syftar på är alltså den nyinspelade spin-offen/fortsättningen på gamla goda Bevvan; "90210".
Jag har enbart sett det inledande dubbelavsnittet, så det är svårt att uttala sig med säkerhet som hur serien kommer utveckla sig. Men vissa iakttagelser har jag ändå att dela med mig av:
1. De oprovocerade slagsmålen som bröt ut flera gånger under avsnittet fick mig att tänka på "O.C.". Jag hoppas att man inte, som i den serien, tänker använda detta som ett återkommande inslag i serien för att visa hur "rebelliska"  vissa karaktärer är.
2. Rob Estes, som spelar pappan i den inflyttande familjen, ser inte ut att ha åldrats en dag sedan han spelade Kyle i den Spelling-producerade serien "Melrose Place". Har han förvarats nedfryst i karbonit i Spelling-familjens källare sedan dess?
3. Erin Silver verkar vara en hyfsat cool brud, men ser ut som att hon har klätts av en totalt färgblind stylist. Vad är dealen med illgröna jeans och turkos bandana i kombination? Ska inte hon föreställa vara lite alternativ, med sin Gossip girl-inspirerade hemsida och allt?
4. Kelly är lika tråkig som hon var i Bevvan.
5. En av killarna i lacrosse (!)-laget är misstänkt lik Steve Sanders
6. Ungdomarna dricker alkohol i "90210", något som varit totalt omöjligt i den gamla serien. Om det inte var i sedelärande syfte förstås, som när Donna inte fick ta examen för att hon blivit full på ett glas skumpa på väg till the Prom. Förmodligen beror detta på att Aaron Spelling inte kunnat påtvinga den nya serien sina moraliska värderingar.
7. Brenda var med alldeles för lite!
8. Nat har tydligen tagit sitt förnuft till fånga, och bytt ut sin faux 50's-diner mot ett ganska realistiskt fik. Där kidsen tydligen fortfarande hänger. Finns det inga andra ställen att gå till?

Jag kommer nog se några avsnitt till, men frågan är om serien är tillräckligt intressant för att ens okynnestitta på. Förmodligen kommer jag bara bli uttråkad efter några avsnitt. Men jag kan ju alltid hoppas på att Dylan gör comeback, så att det gamla triangeldramat kan återuppstå, eller att Steve dyker upp som nya gympaläraren.

Prioriteringar

Jag gillar tv-serier.
Inte alla, långt därifrån, men jag följer ett flertal mer eller mindre frekvent. Dock har jag en tendens att vilja se en serie i taget, vilket oftast innebär att jag laddar ner dem innan de visas på svensk tv och ser en hel säsong på en vecka eller så. Det finns också ett flertal tv-serier som jag följer på tv, snarare än att ladda ner dem. Oftast av ren bekvämlighet. Men också för att de helt enkelt inte är tillräckligt bra för att laddas ner, jag inser att jag inte bryr mig så mycket om jag missar ett avsnitt här eller där.
Problemet uppstår när två tv-serier jag följer börjar visas exakt samma tider i olika kanaler. Vad ska jag välja? Ska jag följa den ena och ladda ner den andra? Eller ska jag lämna en av serierna till sitt öde?
På ett sätt är det ganska praktiskt. Som ett eldprov för min serietittande, där bara det mest intressanta återstår.

Vart jag skulle komma med det här inlägget?
Jag har redan slutat följa Fringe. Det var inte tillräckligt bra för att ladda ner.

3 skäl till att jag tittar på Desperate Housewives:

1. Jag hoppas i smyg att Bree och Katherine ska bli ett par
2. Jag hoppas i smyg att Susan ska försvinna spårlöst ur serien eller dö på något plågsamt sätt
3. Lynette

Fler vampyrer

Jag läste i DN idag att SVT kör vampyrkväll på tvåan ikväll. När till och med SVT hakar på, då vet man att trenden är etablerad.

"Vampyr är det nya pirat"

Jag har bara sett det första avsnittet av True Blood än så länge, men det verkar ju vara lika bra som alla säger. Och jag förstår verkligen varför det är höstens allra mest hypade serie.
Jag ser bara ett problem med serien, och det är det nuvarande vampyrtrenden. Var kom den ifrån? Och varför? Jag, med bakgrund som skräckfilmsälskare och svartklädd Buffy-fantast, kan inte låta bli att känna mig lite orolig när vampyrer plötsligt blivit allmängods. När jag hade svart nagellack i högstadiet visste alla i skolan vem jag var, men nu har tydligen till och med Ebba von Sydow det. När jag upptäckte Inger Edelfeldts Juliane och jag i mina tidiga tonår kände jag mig lika missanpassad som de vampyrkramande tonårstjejerna i boken, men nu är Stephanie Meyers vampyriska bokserie miljonsäljare (nästa år, när första delen blir film, lär böckerna sälja ännu mer).

R satte fingret på problemet när han fällde kommentaren: "Vampyr är det nya pirat". Efter Pirates of the Carribean-trenden behövde man en ny sexsymbol, med en tillhörande mytologi, att amerikanisera och hollywodifiera. Vampyrer var tillräckligt sexigt och lite lagom farligt, verkar det som. Men genom att kommersialisera hela vampyrtemat så förlorar man också en stor del av mystiken, vilket är synd.
Jag hoppas att trenden dör ut snart. Det kan låta egoistiskt, men jag vill ha mina vampyrer för mig själv. Eller möjligtvis dela dem med andra missförstådda smyggother.

Friday night lights

Fringe verkar okej. Inte det bästa jag sett, inget jag kommer ladda ner och överdosera direkt. Men lite lagom Arkiv X-känsla, sådär, med en del konspirationsteori och en del Scully-skepticism. Dock avskyr jag redan de tredimensionella texterna, som de har placerat i vägen hela tiden. Kanske har de haft någon praktikant som behövde en arbetsuppgift, och därför lade ner orimligt mycket tid på det hela?
En annan förhoppning är att det inte ska bli för mycket actionserie av det hela. Prison Break är skräckexemplet för mig, där det är varje avsnitt ska springas och hotas och gömmas och spelas hetsig musik så man verkligen förstår hur otroligt actionfyllt det hela är. Totalt ointressant och i längden väldigt förutsägbart.

Fredagskväll med dator, te, katter, bok. Mycket bra.
Imorgon blir det fest.


Fringe

Ikväll börjar en av de få serier som jag är genuint intresserad av att se och inte bara tittar på för att få stänga av hjärnan en stund; Fringe. Jag får väldigt mycket Arkiv X-vibbar av allt jag har läst om serien, i allt från upplägg till dynamiken mellan huvudkaraktärerna. Återstår att se om serien uppfyller mina förväntningar.

Annat jag peppar på under tv-hösten:
True blood - såklart! Har bara sett första avsnittet än så länge, men det verkar lovande
Dexter säsong 3
Tyvärr inte Joss Whedons nya projekt Dollhouse, eftersom det verkar ha blivit uppskjutet tills i vår

Inte konstigt att jag knappt ser film längre.

Vi måste prata om Heroes

Första säsongen av Heroes var fin. Den var snygg, rolig, genomtänkt och annorlunda. En av de få serier som kunde ersätta Buffy-tomrummet i mitt hjärta. Jag och R såg hela säsong ett under en veckas tid, kanske lite längre än så.
Så kom säsong två, och entusiasmen svalnade något. Sylar överlevde tyvärr den första säsongen och fortsatte vara alldeles för superskurkig för att alls vara intressant, folk dog och återuppstod hej vilt. Säsongsavslutningen var ett enda stort antiklimax.
Säsong tre har hitills enbart gjort mig besviken. Så tyvärr Heroes, jag tror jag slutar följa er nu. Det var kul så länge det varade.

Det är synd att vad som var en strålande grundidé för en serie har blivit så dåligt utvecklatd Jag önskar att skaparen Tim Kring kunde ha läst igenom en serietidning eller två innan han satte igång med projektet, så hade han kanske undvikit de allra största fallgroparna.
Som det här med superkrafterna. Det finns inget som förstör trovärdigheten så mycket som obegränsade krafter. Peter Petrelli  kan ju rent teoretiskt få hur starka (och många) krafter som helst, vilket i sin tur medför att ingenting som händer i serien blir viktigt eftersom de alltid kan återuppväcka döda eller resa tillbaka i tiden och ändra händelser.
Karaktärsutvecklingen är ett kapitel för sig. Det verkar som att alla kan byta sida, plötsligt bli onda eller goda eller svika alla sina tidigare ideal utan minsta betänkligheter. Det påminner mig om en episod i Douglas Couplands geniala Microslavar, där det beskrivs hur vanliga människor är linjära, medan karaktärer i såpor är helt slumpmässiga på det sättet att de kan byta personligheter över en natt.

Jag gillar fortfarande Hiro och Ando, men det är ungefär det enda jag fortfarande gillar med Heroes. Tyvärr.

RSS 2.0