El Orfanato

Jag ser gärna på skräckfilm.
Inte för att jag är särskilt lättskrämd i grund och botten, men efter ett antal år av skräckfilmstittande så har jag blivit ganska luttrad. I nio fall av tio brukar jag inte bara kunna förutsäga exakt vem (eller vilka) som kommer att överleva och hur det hela ska sluta, jag brukar också kunna gissa rätt på vilka skrämseleffekter som kommer användas under filmens gång. (Exempelvis när den välta lampan orsakas av en katt, eller när ljuset kommer slockna i den mörka källaren)

För några år sen började jag se en ganska stor mängs asiatisk, oftast japansk, skräck. Till min förtjusning kunde jag inte längre gissa rätt på något alls, varje film var en total överraskning för mig som är uppfödd på angolsaxisk berättarstruktur. det var väldigt uppfriskande.
Att den spanska filmen Barnhemmet (El Orfanato) fick mig att tänka på asiatisk skräck är således en stor komplimang. Det är inte enbart på grund av de små spökbarnen, något som blivit ett signum för de senaste årens japanska skräcktrend. Hela stämningen i filmen och inte minst den desperata modern i huvudrollen, Laura, påminner mig mycket om filmer som Dark Water, Ringu och A tale of two sisters. Jag gillar verkligen kontrasterna mellan det vardagliga och det mardrömsartade skräcksekvenserna, vid flera tillfällen får de faktiskt mig att hoppa högt i soffan.

Producenten Gulliermo del Toro var sedan tidigare en favorit hos mig, mycket på grund av den fullkomligt fantastiska Pans Labyrint. Barnhemmet gjorde mig verkligen inte besviken. Att ett av spökbarnen heter Guillermo är dessutom en ganska rolig liten detalj.
Jag tror att jag måste försöka få tag på hans El Espinazo del diablo (The Devil's Backbone) nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0