Evil Kitten

Jag har läst en hiskelig massa böcker nu igen. Det känns som att jag inte gör annat. Förutom att stirra på det dokument som innehåller min D-uppsats och låtsas att jag skriver på den, det vill säga.

En bok som jag hållit på med ett tag är Siri Hustvedts "Vad jag älskade". Jag läste några sidor om dagen, men andra böcker kom i vägen, och jag drogs aldrig riktigt in i historien. Det var för mycket konstsnack, för mycket omständiga beskrivningar av diverse tavlor och avhandlingar. Jag kände mig inte särskilt engagerad i protagonisten Leos liv, vilket även gällde hans familj och bäste vännen Bills familj. Det kändes så... ljummet.
Men så inträffade en stor tragedi och Leos historia blir plötsligt en helt annan. Hans och Ericas förhållande faller långsamt i bitar, samtidigt som han själv drar sig längre och längre in i sin ensamhet. I och med denna förändring blir också romanen så mycket mer intressant, mer angelägen.
Efter att jag sträckläst den sista tredjedelen och lagt ifrån mig romanen så började jag fundera över varför jag gick från att vara ganska likgiltig till att bli engagerad. Jag kom fram till att det handlade om svärtan. Böcker utan svärta, utan sorg eller olycka, är precis lika ointressanta som människor utan svärta är. Det är skavankerna jag gillar, de där små glappen i fasaderna. Ensamheten och svagheten, inte styrkan och populariteten.
Eller så är det kanske så enkelt att jag inte gillar lyckliga slut.