2 x Gondry
Jag har sett hyfsat mycket film de senaste veckorna. Bland mycket annat såg jag och R två Michel Gondry-filmer inom loppet av några dagar. Gondry är, förutom en mycket välrenommerad musikvideomakare, mannen som skrivit och regisserat mästerverket "Eternal Sunshine of the Spotless Mind".
Först ut var komedin "Be Kind Rewind" från 2008, som bland annat handlar om en videobutiksanställd och hans vän som av misstag råkar radera alla videoband i butiken och bestämmer sig för att spela in egna varianter (så kallade "swedade" versioner) av filmerna. Jack Black gör en väldigt Jack Blackig roll, tyvärr måste jag säga som hade hoppats på en skådespelaröverraskning likt Jim Carreys prestation i "Eternal Sunshine". Mos Def är nedtonat bra. Men det går inte att komma ifrån att resten av filmen inte på långa vägar är lika rolig som de "swedade" filmerna, eller lika melankoliskt filosofisk som "Eternal Sunshine".
Det är småputtrigt och det är späckat av filmreferenser som får mig att le mest hela tiden. Men det är också ganska harmlöst.
"The science of sleep" från 2006 är inte den mest lättillgängliga av filmer. Historien är centrerad kring Stéphane, en ung man med uppenbara problem att skilja mellan dröm och verklighet, och hans kärlek till grannen Stéphanie. Visuellt sett är filmen helt fantastisk, inte minst under drömsekvenserna, med en otroligt detaljerad modellstad till bakgrund.
Men jag kan inte låta bli att må lite dåligt när jag ser filmen. Ju mer förrvirrad och besatt Stéphane blir, desto mer irriterad blir jag på hans omgivning. Är det ingen som förstår att han är psykiskt sjuk? Att han faktiskt behöver hjälp? Att hans hallucinationer håller på att ta över?
Troligtvis är det ett medvetet drag från Gondrys sida att låta Stéphane långsamt gå från adorable crazy (tänk typ "Amelie från Montmartre") till crazy crazy under filmens gång. Det är fruktansvärt bra gestaltat, men det ger lite ångest i magen oavsett.
Först ut var komedin "Be Kind Rewind" från 2008, som bland annat handlar om en videobutiksanställd och hans vän som av misstag råkar radera alla videoband i butiken och bestämmer sig för att spela in egna varianter (så kallade "swedade" versioner) av filmerna. Jack Black gör en väldigt Jack Blackig roll, tyvärr måste jag säga som hade hoppats på en skådespelaröverraskning likt Jim Carreys prestation i "Eternal Sunshine". Mos Def är nedtonat bra. Men det går inte att komma ifrån att resten av filmen inte på långa vägar är lika rolig som de "swedade" filmerna, eller lika melankoliskt filosofisk som "Eternal Sunshine".
Det är småputtrigt och det är späckat av filmreferenser som får mig att le mest hela tiden. Men det är också ganska harmlöst.
"The science of sleep" från 2006 är inte den mest lättillgängliga av filmer. Historien är centrerad kring Stéphane, en ung man med uppenbara problem att skilja mellan dröm och verklighet, och hans kärlek till grannen Stéphanie. Visuellt sett är filmen helt fantastisk, inte minst under drömsekvenserna, med en otroligt detaljerad modellstad till bakgrund.
Men jag kan inte låta bli att må lite dåligt när jag ser filmen. Ju mer förrvirrad och besatt Stéphane blir, desto mer irriterad blir jag på hans omgivning. Är det ingen som förstår att han är psykiskt sjuk? Att han faktiskt behöver hjälp? Att hans hallucinationer håller på att ta över?
Troligtvis är det ett medvetet drag från Gondrys sida att låta Stéphane långsamt gå från adorable crazy (tänk typ "Amelie från Montmartre") till crazy crazy under filmens gång. Det är fruktansvärt bra gestaltat, men det ger lite ångest i magen oavsett.
Kommentarer
Postat av: Miss Muffin
hmm.. jag har fakitskt inte sett någon av dem. började på be kind rewind men stängde av (var inte på humör). nu ska jag ge dem en ny chans minsann (science of sleep låg på hårddisken i ett år sen tog vi bort den - vet ej varför)!
Postat av: Anna S
Science of sleep är ju lite knepig, man måste verkligen vara på humör för att orka ta sig igenom den. Men jag tror att vi också hade den på hårdisken i ett år innan vi faktiskt kom oss för att se den... :)
Trackback
