Bokstävlarna

Jag har hört och läst väldigt mycket om Jonathan Safran Foer de senaste åren. Om man ska tro på allt man läser så har han verkat vara en spektakulärt bra författare som man bara måste läsa. Vilket har fått mig att bli väldigt tveksamt inställd (som jag så ofta blir när det gäller en hype).
Nu har jag i alla fall läst "Allt är upplyst", Jonathan Safran Foers debutroman.
Och jag måste säga att jag inte går med i hyllningskören.

"Allt är upplyst" handlar om den unge Jonathan (författaren) som åker till Ukraina för att försöka finna den by där hans morfar växt upp. Han håller på med en roman om sin familjehistoria, och tar hjälp av ukrainaren Alex och dennes färgstarke farfar, för att finna denna sedan länge bortglömda by.
Berättelsen skildras dels från Alex perspektiv, i form av inte helt lättförståeliga brev till Jonathan (Alex engelskakunskaper är långt från perfekta), och dels som utdrag ur denna metaroman.
Själva utformningen av romanen är inget jag är särskilt förtjust i. De kapitel som Alex berättar är ofta svårlästa och ganska tröttsamma i längden, men det är svårt att avgöra om det är på grund av översättningen eller om de är lika jobbigt skrivna på engelska. De avsnitt som skildrar Jonathans släkthistoria får inte heller mig på fall. De påminner alldeles för mycket om en skröna för att jag ska uppskatta det.
De mest intressanta delarna i "Allt är upplyst" handlar om vad som hände under andra världskriget i Ukraina. Skildringarna av nazisternas framfart i de små byarna, samt hur de överlevande påverkats av detta, är den största behållningen av romanen. Här bränner det till ordentligt. Men resten av romanen lämnar mig tyvärr ganska ljummen, och en liten smula uttråkad.

Jonathan Safran Foer - Allt är upplyst (Norstedts pocket, 2006)