Klassiker jag inte har läst, del 3
När jag läste grundkursen i litteraturvetenskap och vi skulle läsa Homeros så läste jag hela Odysséen och fann den väldigt givande. Däremot tror jag att jag bara orkade mig igenom några meningar av Iliaden innan jag gav upp och bläddrade igenom resten. Jag vet att jag borde ha läst dem i omvänd ordning, eftersom Odysseus äventyr tar vid där Iliaden slutar, men samtidigt är jag glad att jag gick på känslan istället.
För Iliaden är ju faktiskt fruktansvärt långtråkig.
Jag som avskyr krigsfilmer i allmänhet får akut tråksjuka av att läsa alla uppräkningar av arméer och slag i Iliaden. Det bara maler och maler och till slut bryr man sig inte ett dugg om vilken guldhårig gudinna eller bredaxlad hjälte som gjort vad. Man vill bara att det ska ta slut.
Vilket, passande nog, är precis samma känsla jag fick härom veckan när jag råkade se några minuter av den usla Hollywood-filmatiseringen "Troja". Starka hjältar, högmodiga kungar, intrigerande gudar (fast de tror jag är bortretuscherade i filmen) och menlösa kvinnor som inte lyckas göra något intressant över huvud taget.
Känner du dig manad att ändå läsa Homeros så vill jag återigen påpeka att Odysséen spelar i en helt annan liga. Där finns intressanta vändningar, intriger och karaktärer, till skillnad från den menlösa soppa som Iliaden består av.
För Iliaden är ju faktiskt fruktansvärt långtråkig.
Jag som avskyr krigsfilmer i allmänhet får akut tråksjuka av att läsa alla uppräkningar av arméer och slag i Iliaden. Det bara maler och maler och till slut bryr man sig inte ett dugg om vilken guldhårig gudinna eller bredaxlad hjälte som gjort vad. Man vill bara att det ska ta slut.
Vilket, passande nog, är precis samma känsla jag fick härom veckan när jag råkade se några minuter av den usla Hollywood-filmatiseringen "Troja". Starka hjältar, högmodiga kungar, intrigerande gudar (fast de tror jag är bortretuscherade i filmen) och menlösa kvinnor som inte lyckas göra något intressant över huvud taget.
Känner du dig manad att ändå läsa Homeros så vill jag återigen påpeka att Odysséen spelar i en helt annan liga. Där finns intressanta vändningar, intriger och karaktärer, till skillnad från den menlösa soppa som Iliaden består av.
Klassiker jag inte har läst, del 2
August Strindberg - Röda rummet
Som uppväxt i Stockholmsförort har jag sedan barnsben tvångsmatats med inledningsstycket i August Strindbergs "Röda rummet". Den där beskrivningen om hur vinden far omkring överallt genom en mycket detaljerad Stockholmsmiljö har fått i princip alla svensklärare jag någonsin har haft att börja dregla. Samt utgjuta sig om hur otroligt viktigt och fint det är med miljöbeskrivningar.
Av någon anledning höll ingen av dessa lärare Hemingways berättarstil som något ideal direkt.
Efter år av högläsning av denna inledning, samt ett flertal skrivande av rena pastischer på densamma (Det är helt sant. Vi fick skriva egna varianter, där vinden for runt i vår urtråkiga villaförort), så har min aversion mot denna stackars bok växt sig helt oöverstigelig.
Jag har sedan dess satt i mig en hel del Strindberg, allt från pjäser till noveller och romaner, men "Röda rummet" kommer för mig alltid vara befläckad av denna missriktade pedagogiska entusiasm. Och jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna ta mig förbi det där förbannade inledningsstycket.
Jag vet förstås vad romanen handlar om. Jag har läst referat, citat och utdrag. Sådär som man gör när man pluggar litteraturvetenskap och bläddrar sig igenom halva litteraturhistorien.
Som uppväxt i Stockholmsförort har jag sedan barnsben tvångsmatats med inledningsstycket i August Strindbergs "Röda rummet". Den där beskrivningen om hur vinden far omkring överallt genom en mycket detaljerad Stockholmsmiljö har fått i princip alla svensklärare jag någonsin har haft att börja dregla. Samt utgjuta sig om hur otroligt viktigt och fint det är med miljöbeskrivningar.
Av någon anledning höll ingen av dessa lärare Hemingways berättarstil som något ideal direkt.
Efter år av högläsning av denna inledning, samt ett flertal skrivande av rena pastischer på densamma (Det är helt sant. Vi fick skriva egna varianter, där vinden for runt i vår urtråkiga villaförort), så har min aversion mot denna stackars bok växt sig helt oöverstigelig.
Jag har sedan dess satt i mig en hel del Strindberg, allt från pjäser till noveller och romaner, men "Röda rummet" kommer för mig alltid vara befläckad av denna missriktade pedagogiska entusiasm. Och jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna ta mig förbi det där förbannade inledningsstycket.
Jag vet förstås vad romanen handlar om. Jag har läst referat, citat och utdrag. Sådär som man gör när man pluggar litteraturvetenskap och bläddrar sig igenom halva litteraturhistorien.
Klassiker jag inte har läst, del 1
Alla (som liksom jag) någonsin har läst litteraturvetenskap, eller bara hängt en del i lite mer pretentiösa kretsar, känner nog igen sig i att det anses tillhöra allmänbildningen att ha läst klassikerna. Och då menar jag inte någon Strindberg eller Shakespeare utan det mesta av Strindberg och Shakespeare.
Oavsett vilken litteratur man annars föredrar, så anses det lite fattigt att inte ha en solid klassikergrund att stå på. Gillar man chick litt ska man helst ha läst Jane Austen för att ha de rätta referensramarna, gillar man skräck tillhör H.P Lovecraft grundkursen. Utan klassikerna blir ens litterära intresse lite futtigt, inte riktigt helt legitimt. Som att påstå att man gillar vin när man bara dricker Castillo de Gredos ur en knögglig tetra.
Jag kan ibland känna att det är lite pinsamt att jag har vissa luckor. Att jag inte har läst en del klassiker, trots att jag läst om dem hundratals gånger. Att jag kallar mig boknörd och litteraturvetare, trots att min karta är full av blinda fläckar.
Så för att råda bot på mitt eget Harold Bloomska kanontvång, så tänker jag börja lista de klassiker som jag inte har läst. Samt lite funderingar om varför jag inte läst dem, och om jag alls skulle vilja.
Först ut är
Jean-Paul Sartres "Äcklet"
Jag köpte den här boken någon gång i gymnasiet, när jag började känna klassikertvånget. Jag kämpade mig heroiskt genom ett antal sidor innan jag gav upp. Nog för att jag älskade Hjalmar Söderberg som tonåring, men Sartre var inget som fick mig att jubla direkt. Det jag minns mest är hur mycket (och detaljerat) han skrev om sina tarmar och sin avföring.
Sedan dess har "Äcklet" stått och blängt på mig i min bokhylla. Den har följt med i flyttar från förort till förort, utan att någonsin ha blivit läst. Och nu har jag ju haft boken så länge att jag känner att jag inte kan göra mig av med den utan att ha tagit mig igenom alla sidor, det skulle kännas som ett nederlag.
Kanske är det dags att ta tjuren vid hornen och ge mig själv ett ultimatum? Antingen läser jag den innan månaden är slut, eller så blir bytesrummet en bok rikare?
Oavsett vilken litteratur man annars föredrar, så anses det lite fattigt att inte ha en solid klassikergrund att stå på. Gillar man chick litt ska man helst ha läst Jane Austen för att ha de rätta referensramarna, gillar man skräck tillhör H.P Lovecraft grundkursen. Utan klassikerna blir ens litterära intresse lite futtigt, inte riktigt helt legitimt. Som att påstå att man gillar vin när man bara dricker Castillo de Gredos ur en knögglig tetra.
Jag kan ibland känna att det är lite pinsamt att jag har vissa luckor. Att jag inte har läst en del klassiker, trots att jag läst om dem hundratals gånger. Att jag kallar mig boknörd och litteraturvetare, trots att min karta är full av blinda fläckar.
Så för att råda bot på mitt eget Harold Bloomska kanontvång, så tänker jag börja lista de klassiker som jag inte har läst. Samt lite funderingar om varför jag inte läst dem, och om jag alls skulle vilja.
Först ut är
Jean-Paul Sartres "Äcklet"
Jag köpte den här boken någon gång i gymnasiet, när jag började känna klassikertvånget. Jag kämpade mig heroiskt genom ett antal sidor innan jag gav upp. Nog för att jag älskade Hjalmar Söderberg som tonåring, men Sartre var inget som fick mig att jubla direkt. Det jag minns mest är hur mycket (och detaljerat) han skrev om sina tarmar och sin avföring.
Sedan dess har "Äcklet" stått och blängt på mig i min bokhylla. Den har följt med i flyttar från förort till förort, utan att någonsin ha blivit läst. Och nu har jag ju haft boken så länge att jag känner att jag inte kan göra mig av med den utan att ha tagit mig igenom alla sidor, det skulle kännas som ett nederlag.
Kanske är det dags att ta tjuren vid hornen och ge mig själv ett ultimatum? Antingen läser jag den innan månaden är slut, eller så blir bytesrummet en bok rikare?
