Bokstävlarna

Jag har gjort något dumt.
Härom veckan började jag nämligen läsa George R R Martins fantasysaga "A Song of Ice and Fire". Självklart var den ju lika bra som folk har sagt att den ska vara och självklart vill jag ju genast läsa alla de andra delarna som kommit ut. Därav det dumma.
Det finns liksom inte plats i min budget egentligen. Trodde jag i alla fall, tills jag upptäckte att Bokus sålde del två i serien i engelsk pocket för endast 79 kr. Dessutom kan jag ju alltid låtsas att böckerna ingår i min sommarkurs i fantasylitteratur.

Det här är problemet med att läsa bokserier. När man väl har börjat läsa så går det liksom inte att sluta. Man måste läsa vidare.
Synd att jag är så förtjust i att läsa fantasy, annars skulle jag lätt överge det här med att läsa bokserier en gång för alla.

Jag såg filmatiseringen av Stephen Kings "The Mist" innan jag läste boken. Jag gillade inte filmen. Eller snarare så gillade jag den skarpt till en början, när den klaustrofobiska stämningen i stormarknaden byggdes upp och den galna jesustanten började sprida gift omkring sig.
Men sen dök det upp monster. Tattigt dataanimerade, lätt fåniga monster. Istället för ett dolt hot i dimman så fick man se tentakler, gigantiska insekter och något slags urtidspippi. Och all stämning bara tvärdog, vilket medförde att jag mest satt och grymtade irriterat under resten av filmen.
Sen går det ju faktiskt inte att skriva om filmen "The Mist" utan att nämna slutet. Slutet! Denna totala sörja av ologik och melodram, med en totalt malplacerad deus ex machina-vändning som extra knorr (nu lägger jag in en liten spoiler-varning för alla som eventuellt tänkt se filmen ändå). Den träiga superhjältepappan tar död på sin son, en snygg brud och en gammal tant för att de inte ska bli uppätna av dimmonster, bara för att typ fem minuter senare träffa på en massa militärfordon och survivors. Förmodligen är det meningen att man ska se slutet som en ödets ironi, men jag fick bara det slutgiltiga beviset på hur dålig filmen var. Att sluta en skräckfilm med att miltären/polisen/hjälpen dyker upp är så otroligt billigt - jag blir lika förbannad varje gång det händer.

Boken "The Mist", eller "Dimman" är egentligen en långnovell. Så enligt King-mått är den väldigt kort, klockar in på dryga 200 sidor i pocketformat. Tyvärr innebär detta att Kings största talang som skräckförfattare, den väl uppbyggda stämningen, får stryka på foten. Berättaren David är ganska kortfattad och tempot är högt boken igenom.
De monster som dyker upp i filmen är ganska detaljerat beskrivna även i boken. Så det där med att hoppas på en mer mystisk approach till dimman hade jag inget för.
Filmen följer boken välditgt troget, fram tills att det börjar närma sig slutet. I Kings bokversion är slutet väldigt öppet. David och hans sällskap lyckas åka iväg med sin bil och övernatta på ett motell, där David tycker sig höra ordet "Hartford" i radions brus. Trots att bensinen nästan är slut bestämmer han sig för att åka vidare, för att hoppas att dimman tar slut någonstans.
Men den mest intressanta skillnaden mellan filmens och bokens slut är att King i boken faktiskt ironiserar över den typen av slut som filmen har:
"Detta är vad som hände. Eller nästan allt - det är en sak till som jag ska komma till alldeles strax. Men ni får inte förvänta er några slutsatser. Det finns inget Och så kom de ut ur dimman in i den nya dagens solsken; eller När vi vaknade hade nationalgardet äntligen kommit; eller ens det gamla hederliga: Det var bara en dröm."
Undrar vad han tycker om filmens slut?

Förutom att filmen gjorde mig irriterad, så satt jag hela tiden och tänkte en enda sak; man borde ha gjort ett spel av boken istället för en film. Det hade kunnat bli en fantastisk blandning av skräckspel och pussel. Jag tänker mig dels sekvenser där du ska skjuta insekter eller hugga av tentakler och dels pusselsekvenser där du ska lista ut hur du ska få igång generatorn igen. Plus att du måste gå runt och prata med rätt personer om rätt saker för att få handlingen att gå vidare.
Jag läste i och för sig på Wikipedia (Jag älskar Wikipedia!) att det redan finns ett spel baserat på boken. Men eftersom spelet tydligen är från 1984, så känner jag att det nog inte är upplagd på det sätt som jag hade önskat.

Jag har läst Albert Camus "Främlingen", en klassiker jag faktiskt aldrig läst förut trots att jag många gånger tänkt att jag skulle vilja. Hela tiden medan jag läste hörde jag The Cures "Killing an arab" i bakhuvudet, en låt som Robert Smith sagt är hans egen reflektion över "Främlingen".
Jag har verkligen en soft spot för låttexter med litterära referenser (Morrissey!), trots att jag som tonårigt Cure-fans inte hade den blekaste om vem Camus var. Då tyckte jag mest att texten till just den här låten var lite konstig, till och med för att vara the Cure.

Vad jag tyckte om "Främlingen"?
Jo, den var ungefär som jag väntat mig. Jag har ju trots allt läst annat av Camus tidigare. Men jag måste erkänna att för mig kommer alltid Cure-varianten vara tusen gånger bättre än romanen.

(Vill man lyssna på låten finns den på YouTube i massor av varianter. Till exempel den här grymma live-versionen)

Jag har börjat på "The Night Watch" som jag köpte härom dagen. Den verkar bra, med en ganska egen twist på vampyr-, varulvs-, och demonmytologin. Balansen mellan det onda och det goda står i centrum, snarare än eliminerandet av ondskans krafter.
Däremot finns det en liten detalj, som stör mig för att den är så klyschig.
Katterna.
Dessa husdjur kan i "The Night Watch" se alla personer och varelser, oavsett om de befinner sig i den mytiska dimensionen twilight eller ej. De kan alltså alltid upptäcka vampyrer och trollkarlar som människor inte lägger märke till.

Det här greppet har använts jag vet inte hur många gånger. Att katter kan se spöken, kommunicera med människor (om de känner för det), ta sig in i andra dimensioner eller på långt håll se om någon är en vampyr eller ej. Alla katter i Stephen Kings gamla "Sleepwalkers" eller i "Låt den rätte komma in", som riskerar sina egna liv för att attackera sina fiender, är bara några exempel. Liksom katternas stora roll i Haruki Murakamis "Kafka på stranden".
Vad är det med katter som gör att så många författare tillskriver dem dessa fantastiska och allseende egenskaper?

En dryg tredjedel in på Ulrika Kärnborgs "Myrrha" och jag kan konstatera att boken inte alls är som jag tänkt mig. Mer Falkenlandsk abjektion än kulturkoftig viktorianaromans. Vilket i min bok är ett bra omdöme!

Men jag förstår verkligen varför jag sist jag var på Myrorna hittade så otroligt många exemplar av just denna bok. Säkert fem ex, de flesta såg ut att vara i princip olästa.
Jag ser framför mig hur hela horder med kulturkvinnor i page sätter det rättvisemärkta kaffet i halsen när de läser hur pigan Hannah redan som åttaåring inser hur mycket hon njuter av att bli förnedrad. Inte den mysiga läsning som de väntat sig direkt.

Idag var första gången jag blev besviken för att det paket jag hämtade ut på Postens utlämningsställe innehöll böcker. Fast det var förstås bara för att jag går och väntar på alla provbågar jag beställt hem på nätet. Nu när jag fått synfelet bekräftat så vill jag skaffa glasögon så fort som möjligt, för att äntligen bli av med min kroniska huvudvärk.

Böckerna ovan har jag för övrigt inte köpt. Utan det är recensionsexemplar som Bonnierförlagen tydligen tycker att jag ska ha, fast jag inte har registrerat mig i deras pressrum. Klart att det är roligt och smickrande att bokförlagen tydligen värdesätter mina recensioner (det här är inte det enda förlaget som har börjat skicka böcker), men samtidigt undrar jag hur de väljer ut bloggarna.
Googlar de? Väljer de bloggar som ofta skriver om böcker från just det förlaget, eller tvärtom de som sällan gör det? Går de på antal läsare, recensionernas kvalitet, hur regelbundet bloggen uppdateras, eller något helt annat?

Så börjar jag också fundera på om jag borde ange i mina recensioner om det handlar om böcker jag har köpt själv eller recensionsex. Inte för att det gör någon skillnad när det gäller läsning, förutom att jag möjligtvis läser en del böcker som jag inte själv skulle ha köpt (i alla fall inte till fullt pris). Plus att recensionsexen hamnar i en gräddfil på läslistan, så att de blir recenserade medan de är helt aktuella.

Jag är dunderförkyld och tillbringar den mesta tiden i soffan tillsammans med en katt och en tekopp. För att trösta min dimmiga hjärna och rinnande näsa en aning har jag börjat läsa "Benrangel" ("Bag of bones") av Stephen King. Vilket skulle vara väldigt njutbart om det inte vore för en sak:
Översättningen.
Jag är en notorisk språkpedant, som ofta brukar ondgöra mig över tv-seriers och filmers undermåliga textning. Men där brukar jag ändå kunna bortse från textningen och istället koncentrera mig på originalspråket (förutom när jag ser anime, vilket beror på mina minst sagt begränsade kunskaper i japanska). När det gäller översatta böcker är man ju däremot totalt utlämnad åt översättarens språkliga preferenser och nycker, vilket inte alltid är det roligaste.

Det första exemplet är att översättaren Thomas Preis valt att översätta namnet på huvudkaraktärens stuga Sara Laughs till Sara Skratt. Något som verkligen sticker i ögonen i och med att andra namn, som sjön Dark Score som stugan ligger vid, fått behålla sina originalnamn. Jag förstår nödvändigheten i att översätta namn när det gäller t.ex Harry Potter, som ändå riktar sig till yngre, men när det gäller Stephen King-läsare borde de flesta veta vad ordet "laughs" betyder.
Vissa meningar känns bara klumpiga. Som det återkommande "en författare är en människa som har lärt sin fantasi att busa". Busa? Just den formuleringen låter totalt... idiotisk. Jag misstänker att det i originalet är formulerat något i stil med att "an author is a person who has taught his imagination to play tricks", vilket i så fall är ett ganska fyndigt och dubbelbottnat uttryck. Men översättningen skaver i mig, får mig att komma av mig i läsningen.

Jag kommer nog läsa ut boken, trots alla invändningar. Men det lär nog dröja lång tid innan jag ger mig på en översatt Stephen King nästa gång.

Jag ger gärna boktips.
Inte för att jag vill pracka på min smak på andra, eller tycker att jag nödvändigtvis har den mest fantastiska boksmaken som tänkas kan, utan för att jag anser att en läsupplevelse är något av det bästa man kan ge bort.

Min käre R läste nyss ut "Den hemliga historien" av Donna Tartt, som alla som känner mig någorlunda vet är en av mina absoluta favoritböcker. Han gillade den. Väldigt mycket. Såpass mycket att han beklagade sig härom kvällen för att han var för trött för att läsa ut den, trots att det var så spännande.
Frågan är om något gläder ett läslushjärta mer än när någon annan verkligen uppskattar den bok som man har fått dem att läsa?