Bokstävlarna

Jag har tillbringat de senaste eftermiddagarna på en solig balkong tillsammans med "A Clash of Kings".
Efter drygt 800 sidor kan jag bara konstatera att det är sjukt bra och minst lika beroendeframkallande. Jag gillar nog fortfarande Arya och Jon Snow bäst, men Bran och Tyrion (!) har seglat upp som något otippade favoriter också.

Frågan är om jag ska försöka mig på något slags recenserande nu, eller vänta tills jag har tuggat mig igenom de ytterligare två delar som finns utgivna?

Del tre, "A Storm of Swords" hämtade jag förresten ut idag. Så läskoman lär pågå minst en vecka till.

Dagens bokpaket från Bonnierförlagen kom med en liten felskrivning:


Jag kanske ska skriva ett brev till stadsdelsnämnden och föreslå att Lilla Sällskapets väg borde byta namn till Litterära Sällskapets väg? Om inte annat skulle det se väldigt snyggt ut när man lägger in sina adlibrisbeställningar...

Om det är lite tyst här på bloggen så beror det på att jag förälskat mig totalt i Joyce Carol Oates "Blonde". Jag läser och läser och vill aldrig att det ska ta slut. Fullkomlig läskärlek.

I DN idag fanns en recension av Hanna Hellquists debutroman "Karlstad Zoologiska", skriven av Nina Lekander. Efter att ha läst texten kände jag mig först lite irriterad, vilket snart övergick till ren ilska.

Lekander kommenterar redan i inledningen av recensionen Hellquists sätt att skriva med ett nedlåtande "Det är väl inga brev du skriver heller, hörru Hannapanna?". Hon fortsätter sedan med att påpeka att hon visserligen inte tycker att romanen är dåligt skriven, men kan samtidigt inte låta bli att klämma in några petiga små skrivtips till författaren. Vilka känns obehagligt nedlåtande. Som om Lekanders vore Hellquists svensklärare, eller på något annat sätt rättfärdigad att sitta med rödpennan i högsta hugg.
"Karlstad Zoologiska" är en skönlitterär text, och en ganska fin grej med just skönlitteratur är det att man får hitta på helt egna formuleringar och även egna ord om man nu skulle vilja. Att Lekander kallar ordet "representabel" för en "kontamination mellan representativ och presentabel" är ett annat exempel på en ganska sur kommentar. De flesta jag känner skulle utan att tveka använda ordet representabel, precis som de skulle säga att de spenderar tid. Språket förändras hela tiden, och den litteraturrecensent som inte vill acceptera det borde kanske syssla med något annat.

Jag har börjat läsa Chuck Klostermans hypade "Sex, droger och kalaspuffar". Hittills är jag måttligt imponerad.
Delvis för att jag anser att Douglas Coupland är den okrönte kungen när det gäller att skriva litterärt om populärkulturella fenomen, och Klosterman kommer inte ens i närheten av Couplands brilans. Men främst för är att jag själv är en ihärdig konsument av populärkultur (jag föredrar det ordet framför ordet lågkultur som Klosterman använder), vilket gör att jag oundvikligen själv reflekterat mycket över det som Klosterman skriver om.

Fast jag tror att min aversion främst kommer sig av Klosterman åsikt om tv-spel: "jag kommer aldrig att aceptera att pixlar som dödar andra pixlar skulle vara en konstform (eller en sport, eller ens ett tidsfördriv)".
Suck. Ett riktigt konservativt och gubbigt uttalande från någon som verkar vilja framstå som att han är nere med kidsen i alla andra lägen. Så otroligt förutsägbart.

Det är tydligen inte bara jag som får allergiska utslag av Strindbergs "Röda rummet".
Läs Arianrhods inlägg om att prackas på det där inledningskapitlet i alla möjliga sammanhang, där det värsta i sammanhanget nog är kreativt skrivande. De skrivkurser jag har gått har i alla fall varit förskonade från Stockholmsvyer i detalj!

Nu har äntligen bokreamättman tagit vid.
Jag undersökte Åhléns reautbud idag, i jakt på böcker som födelsedagspresenter. När halva familjen (mamman, pappan och farfar) ska firas imorgon så är det nästan givet att böcker blir presenterna. Plus ett lagom stort fång tulpaner.
När jag gick runt på Åhléns så kände jag mig mest... ointresserad. Och totalt mätt på böcker. Sådär som man bara kan bli när to be read-högen börjar sträcka sig mot taket.

Jag hoppas att föräldrarna kommer gilla den femtiotalsnostalgiska bok jag hittade. Fylld med gamla reklamannonser, anekdoter, ordlista över tidstypiska uttryck och diverse 50's-trivia, borde den vara något för dem. Om inte annat så tyckte jag själv att den verkade ganska underhållande...

Nu kan jag äntligen andas ut.
Bokus har bekräftat att jag ska få alla de böcker jag har bokat och AdLibris har inte kommit med fler avdrag från min förhandsbokade lista. Alla de reakataloger som följer med min morgontidning tänker jag högtidligt ignorera.

Problemet med att förhandsboka bokreaböcker på nätet är att risken är stor att man får ett surt litet mail som berättar att alla de böcker man beställt tyvärr redan tagit slut. Det är alltid en chansning. Inte beställa för få böcker, med tanke på att halva beställningen kan försvinna, men inte heller för många om det råkar slumpa sig så att man faktiskt får hem allt man förhandsbokat.
Hitills (peppar, peppar) är det bara en bok jag bokat som varit slutsåld. Resten av mina beställningar ser ut som följer:



Min AdLibris-beställning, efter att jag tyvärr blivit av med en Margaret Atwood-bok.




Bokus-beställningen. Vars status fortfarande är okänd.

Jag var inne och nosade runt på SF-bokhandeln också, men tyckte som vanligt att allt var fånigt dyrt. Varför köpa (engelska) böcker där, när de reade ändå kostar mer än de gör hos AdLibris?

Nu har jag virrat runt inne på AdLibris hemsida i timmar för att leta efter reaböcker. Till skillnad från de flesta andra verkar jag höra till dem som gillar bokrean och då speciellt när nätbokhandlarna har rea. Slippa trängas, slippa leta efter guldkorn bland staplar av Guillou-böcker och fula Strindberg-nyutgåvor.

Tyvärr är jag extremt förkyld och har en envis släng av feber, därav timmarna inne på hemsidan. En lång tid gick åt till att ens hitta till själva bokrean, som AdLibris inte verkar vilja att folk ska upptäcka.
Kalla det ett utslag av febern, men jag är rätt nöjd med att ha hittat "Lord of the Rings" på engelska för 59 kr (hela trilogin). Det mesta jag beställde råkade visst bli på engelska, och ingenting inbundet. Typiskt mig.

Det här tycker jag är väldigt fint
Alltså att Bokhora vann Aftonbladets Stora Bloggpris i klassen nöje och kultur. Jag håller helt klart med Johanna Ös uttalande om att det vi läsare nog gillar är passionen som lyser igenom.

Jag har alltid haft väldigt svårt för Quetzala Blanco och de heteronormativa dumheter hon vräker ur sig då och då. Därför kan jag inte låta bli att bli provocerad över att hon tydligen ska ge ut en bok, "Gör vad du vill så länge du inte dödar mig".

I DN Bok svarar hon på frågan om varför man ska läsa hennes bok:
"Jag tror att man kommer gilla den om man vågar inse att riktig feminism handlar om att kunna fantisera om gruppvåldtäkter och förnedring, om man inser att droger kan få folk att göra bättre musik och om man lever efter devisen "One moment on the lips, forever on the hips".

Ja, jag inser att hon vill provocera. Likt en inverterad Linda Skugge vill hon piska upp en liten storm, som kanske kommer få folk att läsa hennes bok för att se om den är så rebellisk som hon försöker få den att verka. När det förmodligen bara är en ordinär chic lit med lite Per Hagmanska dekadensinfluenser.

Istället för att bli förbannad för att sådana som Quetzala Blanco får ge ut en bok, när de finns så många som är tusenfalt mer begåvade, så tänker jag lova mig själv:
att aldrig någonsin läsa den här boken, ens under pistolhot.