Bokstävlarna

"En riktig käftsmäll till roman" utlovade John Ajvide Lindqvist-blurben på framsidan av mitt pocketexemplar av Kit Whitfields "Nattvakt". Visst låter det lockande? Blodigt, provocerande och intressant?
Synd bara att "Nattvakt" är allt annat än en käftsmäll.

I Whitfields romanvärld är varulvarna normen. De allra flesta människor förvandlas varje fullmåne till ett slags vargliknande monster, som vaktas av de få stackare som råkat födas utan varulvsförmågor. De kallas nedsättande för barbackor eller nollor och har den otacksamma uppgiften att under fullmånenätter fungera som ett slags patrullerande hundfångare.
Lola Galley är en av dessa barbackor, ett faktum som gjort henne både bitter och hårdhudad. Efter att en av hennes vänner blivit lemlästad under en månnatt så börjar Lola undr om det inte ligger mer bakom dådet än bara vanligt måndåreraseri.

Själva grundidén i "Nattvakt" är väldigt intressant. Jag gillar skarpt Whitfields sätt att ifrågasätta begreppen "normalitet" och "normativitet" genom att låta övernaturligheten bli ett normaltillstånd.
Tyvärr så är genomförandet inte lika bra. Det blir lite väl standarsformulär 1A för deckare, med ett mord som ska lösas och ledtrådar som drar iväg åt alla möjliga (väldigt förutsägbara) håll. Mystiken slaktas totalt när historien blir något slags polisutredning. Boken blir en deckare med varulvsfernissa, på samma sätt som Twilight-böckerna är kärleksromaner med vampyrfernissa.

Utan att skriva ut för mycket spoilers så blev jag mot slutet av romanen rent av förbannad. Hela Lolas personlighet, hennes bitterhet och desillusionerade livssyn, förklaras på ett enligt mig mycket simpelt (och närapå biologistiskt) sätt. Slutvändningen känns ganska krystad, och även den i total avsaknad av mystik.

Om du vill läsa en moderniserad och urban thriller med övernaturliga inslag så rekommenderar jag att du istället för "Nattvakt" lägger din tid på Sergei Lukanyenkos "The Night Watch". Trots att det tyvärr inte förekommer så många varulvar i denna ryska vampyrroman, så finns där ändå shapeshifters så att det räcker och blir över. Plus en hundra gånger mer intressant story.
"Nattvakt" var för mig mer utav en gäspning än en käftsmäll.

Kit Whitfield - Nattvakt (Bonnier Pocket, 2008)

“Sen tar vi Berlin” är Moa-Lina Croalls debutroman. Den handlar om Lou, som tappat fotfästet och riktningen i tillvaron. Helt spontant bestämmer hon sig för att fly sin inrutade tillvaro i Malmö, och åker istället till Berlin med bästa vännen Julia. Här möter hon inte bara friheten och den kreativitet hon saknat utan också den stora kärleken i form av den mystiska Sarah.

Croall har ett bra driv i sitt språk, det känns äkta och varken utstuderat stilistiskt eller såpass förenklat att det blir tråkigt. Karaktären Lou lyckas med att vara samtidigt frustrerande och sympatisk, på ett sätt som verkligen fungerar. Hennes alkoholproblem, ångestattacker och dåliga självförtroende blir inte bara attribut utan en viktig del av hennes personlighet.
Det ockuperade hus som Lou och Julia flyttar in i är beskrivet så väl att jag misstänker att författarinnan själv har tillbringat mer än en natt i någon feministisk squat i Berlin. Det är skitigt och kallt, men samtidigt fullt av den där efterlängtade friheten.
Det är när det kommer till Sarah som jag känner att Croall börjar slira lite. Som jag skrivit förut så är jag den första att välkomna fler litterära kärlekshistorier med icke heteronormativa inslag. Men här blir det bara lite för mycket. Sarah visar sig bära på en mörk hemlighet, vilken tyvärr känns långt ifrån trovärdig. Det blir helt enkelt lite för mycket och lite för melodramatiskt.

Trots att “Sen tar vi Berlin” tappar mycket av sitt driv under den sista delen av romanen, så gillar jag ändå boken. Den känns ärlig, och det är en kvalitet som många romaner tyvärr saknar.

Moa-Lina Croall – Sen tar vi Berlin (Alfabeta, 2006)

Jag undrar om jag skulle ha blivit så handlöst förälskad i Lavinia Greenlaws "Musikens betydelse för flickor" om jag inte hade känt igen mig så totalt i den unga Lavinia. Trots att hon växer upp många år innan jag själv gör det, i ett annat land och med helt andra familjeförhållanden så finns det så många små detaljer i boken som får mig att känna att:
"Ja! Precis så var det!"
Kanske för att musiken var lika viktig för Lavinia som den var för mig (trots att den aldrig verkade vara det för andra flickor).

"Musikens betydelse för flickor" är en självbiografi, skriven ganska episodiskt. Jag gillade verkligen formatet, som ibland kändes mer som en samling korta små noveller än en sammanhängande roman. De små glimtarna som Greenlaw beskriver är ofta lite malnkoliska, men också mycket fina och biland roliga. Samtidigt.

Jag skulle kunna dra tusen olika citat ur boken som är exakt spot on, men jag tror att jag får nöja mig med några få:

"Punken förändrade inte bara min musiksmak och min klädstil. Den fick mitt estetiska sinne att göra en helomvändning. Sådant kan musik åstadkomma: den förändrade tillvarons gestalt och min gestalt inom den, hur jag såg, vad jag gillade och hur jag ville se ut. Hur kan det bli så? /.../ Beror det på vilka man råkar träffa eller är det något som byggs upp inombords, som jag tror var fallet med mig - en halvformad vision i behov av ett externt fenomen, till exempel musik, för att kunna fullbordas?"

"Det största vänskapsbeviset var att spela in ett band åt någon. Det var enda sättet att dela med sig av musiken men även ett sätt att göra reklam för sig själv. Urval, ordning, vilken stil man skrev låtordningen med, hur mycket tekniska detaljer man tog med, huruvida man gjorde omslag också eller enbart gjorde omslag men inte skrev ner låtarna: alla dessa val var lika betydelsebärande som blommorna i en viktoriansk bukett."

"Att vara kvinna tycktes innebära att man skulle lyssna på den musik som killarna gillade men varken dansa eller sjunga med. Det vore ju störigt. Och fastän killarna tog sin musik på allvar förväntade de sig inte att jag också skulle göra det."

Om musiken någonsin haft lika stor betydelse för dig som den haft för mig och för Lavinia Greenlaw så kan jag inte annat än att rekommendera den här boken.

Nog för att Lyrans tematrios brukar kunna vara knepiga att svara på, men det har nog aldrig varit så svårt att välja som den här gången.
I samband med 4th of July som firades i helgen, så handlar nämligen veckans tematrio om USA. Eller rättare sagt romaner/texter skrivna av amerikanska författare. Eftersom en betydande del av allt jag läser skrivs av författare från USA, så är det här ingen lätt utmaning för mig. Men jag ska försöka ändå. Utan att återigen tjata om Donna Tartts "Den hemliga historien".

1. Douglas Couplands "Microserfs"
Douglas Coupland är för mig 1990-talsförfattaren framför alla andra. Och "Microserfs" (eller "Microslavar" som den heter på svenska) är hans bästa roman. Den är smart, rolig, sorglig och framför allt kryllar den av små reflektioner över allt som har med amerikansk populärkultur att göra.
Herr Coupland är visserligen född i Tyskland och uppväxt i Kanada, men som få andra har han lyckats beskriva den amerikanska mentaliteten.

2. Lionel Shrivers "We need to talk about Kevin"
Jag vet att jag har skrivit om den här boken förut, och jag misstänker att jag kommer göra det igen. Men den är verkligen fantastiskt och fruktansvärd på samma gång, en roman om en mamma som från första början misstänker att det är något allvarligt fel på hennes son.
Många obehagliga frågor kommer upp till ytan unde rläsningen av "We need to talk about Kevin". Hur mycket skuld bär en mor i hur hennes barn blir och vad de gör? Måste man älska sitt barn? Och vad är egentligen ondska?

3. Roman Dirges "Lenore"
Roman Dirge är en amerikansk serietecknare som har skapat Lenore; en serie om en liten död zombieflicka. Serien gick tidigare i Nemi, men är så otroligt mycket bättre i albumform än i stripform (inte minst för att du då också får med lite bonusstrippar, bl.a. de med Dirge själv i huvudrollen). Det är gulligt, roligt och helt sjukt på en och samma gång.
Det finns flera album om Lenore, men jag skulle rekommendera att börja med "Noogies", som motsvarar de fyra första delarna.

Jag har flera gånger börjat recensera Simon Gärdenfors "Nybuskis", men har varje gång fastnat efter några rader. Dels för att jag är så kluven inför dess innehåll och dels för att det faktiskt är extremt svårt att beskriva en bok som består av skämtteckningar med ytterst korta texter.

"Nybuskis" driver med alla tråkiga skämtteckningar du någonsin sett på seriesidorna, men samtidigt dras skämten ofta så långt att skrattet fastnar i halsen. Man fnissar, förfäras och börjar efter ett tag undra om det här ens är humor? Eller om det här kanske är essensen av "humor", koncentrerat så hårt att det knappt går att smälta?

Om du blir sugen på att läsa "Nybuskis" så vill jag påpeka att den lilla rutan på framsidan där känsliga personer varnas faktiskt är ganska behövligt. Det skämtas friskt om våld, rasism, sex och då framför allt annat incest. Efter det tionde skämtet om en fars "fullbordade samlag med sin biologiske son" så började jag känna mig ganska matt. Och liksom tom.
Jag brukar inte vara den som är särskilt känslig av mig, men "Nybuskis" är lite för plump även för mig. Fast samtidigt är det så långt draget, och så ironiskt genomfört, att det samtidigt är en extremt kraftfull spark mot alla som någonsin tyckt att tidningen "Pyton" varit rolig eller fnissat åt ett bögskämt på bio.

Simon Gärdenfors - Nybuskis (Galago, 2009)

När antologin "Fittstim" släpptes 1999, under mycket rabalder och stora mediestormar, så var jag en av dem som ivrigt försvarade boken. Tidningen Darling och Nina Björks formidabla "Under det rosa täcket" hade redan fått mig att bli feminist, så "Fittstim" var ingen halleluja-upplevelse. Men debatten kring boken och dess författare var engagerande och fick mina feministiska värderingar att bli än mer stärkta.

"F-ordet" (med underrubriken "Mot en ny feminism") är en feministisk antologi med Petra Östergren som redaktör. Samlingen kom ut 2008, alltså nästan tio år efter "Fittstim". I sitt förord beskriver Östergren hur hon länge bråkat med den svenska feminismen, men att hon tycker att det är dags att försöka skriva fram en ny feminism. En som samtidigt är bredare och mer problematiserande och som för många kan te sig provocerande.
Bidragen till antologin är skrivna av allt från journalister till VDar och forskare. Texterna handlar om de mest skilda ämnen, från ekonomi till sexualpolitik och mode. Tyvärr gör detta att antologin blir något splittrad och ofokuserad, där många av texterna känns tillkämpat  "nyskapande". Många av bidragen, som Maria Rankkas inlägg om fuckoff-pengar, känns som gammal skåpmat med lite ny fernissa.

Det finns guldkorn i samlingen. Anna Svenssons geniala inlägg om våldtäkt är ett av dessa. Men jag skulle nog snarare rekommendera att läsa hennes (tyvärr lite dåligt uppdaterade) blogg istället, där ämnet behandlas mer utförligt.
En annan rekommendation är Don Kulicks text om djurporr. Men även här skulle jag nog snarare tipsa om att läsa Kulicks egna böcker. För trots att Östergren har haft ambitionen att nå fram till en ny feminsim, så känns det som att den här antologin inte når ända fram.

Petra Östergren (red) - F-ordet (Alfabeta, 2008)

Ann-Marie Ljungbergs roman "Simone de Beauvoirs hjärta" blev nominerad till Augustpriset 2005. Vann (enligt mig med rätta) det året gjorde Monika Fagerholms "Den amerikanska flickan" och Ljungbergs roman föll lite i glömska.
Jag önskar att jag kunde säga att det var oförtjänt. Men tyvärr inte.

Romanen kretsar kring den ensamstående mamman Katarina och hennes unga son Stefan. De lär känna den likaledes ensamstående och mycket charmiga mamman Annie och hennes dotter Anna, som de umgås allt mer med. Men efter några år av lycklig samvaro så börjar deras tillvaro krackelera.

Ljungbergs språk är lyriskt och samtidigt lite vagt. Miljöbeskrivningarna är ofta väldigt fina, men dialogerna känns ofärdiga. De är visserligen väldigt verklighetstrogna i sin avbrutenhet, men efter ett tag börjar jag reta mig på att de känns alltför utstuderat korthuggna. Det blir för mycket läsa mellan raderna för mig, och till slut önskar jag att alla karaktärerna bara kunde tala ur skägget.
Lite samma sak känner jag när det gäller Katarinas eventuella förälskelse i Annie. I'm all for romanromanser av icke heteronormativa slag, men när antydningarna blir för vaga så blir jag mest irriterad. Kom igen, vi är alla vuxna kvinnor, och lite ärlighet kan väl inte skada?

"Simone de Beauvoirs hjärta" är ingen dålig roman. Men den är tyvärr lite för ljummen för min smak, och jag inser att jag redan efter några veckor nästan glömt bort att jag alls har läst den.

Ann-Marie Ljungberg - Simone de Beauvoirs hjärta (Alfabeta, 2005)

Peter Pohl är en ungdomsförfattare som inte väjer för att skriva om svåra ämnen.
 "Janne, min vän" är en av hans mest lästa och älskade böcker, vars mystiska huvudkaraktär inte direkt har haft det lätt i livet. Min personliga Pohl-favorit är "Alltid den där Anette!" om den unga problemtjejen som alltid hamnar i bråk i skolan, eftersom de oförstående lärarna inte bryr sig om att ta reda på varför Anette är som hon är. Det är en sorglig, förbannad och samtidigt väldigt gripande bok som jag läste om och om igen när jag var yngre.

I "Nu heter jag Nirak" är det fjortonåriga Karin som är huvudkaraktären. Hon är en ensamvarg, som hellre umgås med sin låtsassyster Nirak än med riktiga människor. Fasat frågan är om Nirak bara är en låtsasvän, eller om hon är något mer än så, för hon verkar veta om saker som Karin själv inte har en aning om.
När Karins mamma träffar en ny ung man, så blir Karin både arg och avundsjuk. Han är ju så snygg! Och han verkar ju väldigt intresserad av Karin...

Det obehagligaste med "Nu heter jag Nirak" är inte Karins sexuella förhållande med moderns nya pojkvän i sig, utan det faktum att hon inte vill förstå hur han egentligen är. Hon blir inte tvingad eller utnyttjad mot sin vilja, men samtidigt så är hon alldeles för ung för det hon ger sig in i. Men hur många tonårstjejer skulle inte reagera som Karin i samma situation?
Pohl lyckas väl med att berätta Karins historia utan att moralisera. Boken skulle lätt ha kunnat blivit en sensationslysten historia som bara är ute efter att provocera, om det varit en annan författare. Men, som alltid när det gäller Pohls ungdomsromaner, så är inte världen svart eller vit. Allt är en enda stor gråzon, där det är extremt lätt för en fjortonåring att gå vilse.

Peter Pohl - Nu heter jag Nirak (Alfabeta, 2007)

När jag först hörde talas om John Ajvide Lindqvists roman "Människohamn" så blev jag fullkomligt övertygad om att jag skulle älska den.
En skräckroman som utspelar sig i Roslagen, med Smiths-citerande spöken? What´s not to love?

Nu har jag äntligen läst "Människohamn" , som nyss kommit ut i pocket, och jag blev inte besviken. JAL är en mästare på att bygga upp obehagliga stämningar, samtidigt som han skickligt beskriver det vardagliga. Det är kontrasterna däremellan som gör att skräcken kryper sig på och sipprar in i verklighetens sprickor.
Domarö, där romanen utspelar sig, är en fiktiv ö. Men alla som likt mig tillbringat somrar i Roslagens famn känner igen sig i beskrivningarna av en ö som inte riktigt är som alla andra. Av sommargäster och infödda och framför allt av Havet.
Havet är i denna roman mer än en samling bräckt vatten. Den är en egen kraft, med sin egen agenda. Och faktiskt är ett besjälat hav läskigare än alla demoner, monster eller spöken någonsin skulle kunna vara.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn (Ordfront, 2008)

Miranda July är mest känd för att vara regissör, huvudrollsinnehaverska och manusförfattare till filmen "Me and you and everyone we know" från 2005. Det är en rolig, söt och samtidigt ganska hemsk film, som på ett sätt är antitesen till alla de generiska romcoms som dränker bioutbudet. I filmen får vi följa ett flertal människor i jakt på kärlek, vänskap eller bara något slags existens.

Novellsamlingen "Ingen hör hemma här mer än du" påminner på många sätt om filmen, inte bara på grund av den något  komplicerade titeln. Även här möter vi ett flertal ensamma individer, som söker kontakt på alla möjliga och omöjliga sätt. Deras historier lyckas på samma gång vara rörande, lustiga och djupt tragiska
Som tonårstjejen i "Någonting som inte behöver något" som är smärtsamt kär i sin bästa vän, trots att hon vet att kärleken aldrig kommer besvaras. Hon är så desperat och uppgiven att hon gör precis allting fel i jakten på kärleken, liksom så många andra av Julys karaktärer.
Det problem jag har med boken är att många av novellerna är så lika varandra både tematiskt och språkligt, så att jag några veckor efter läsningen har svårt att minnas vilken novell som handlade om vad. Historierna flyter ihop och flyter iväg från mig och att jag inser att jag redan har glömt bort stora delar av dem. Jag önskar att det funnits fler av de där guldkornen, de där skarpa skildringarna som stannar kvar och skaver under huden långt efter avslutad läsning. Som den twistade "Majestät", där en medelålders kvinna blir besatt av prins William och drömmer om hur hon ska kunna förföra honom. Här kryper svärtan fram på allvar och kvinnan avslutar lakoniskt sin historia:
"Livet är bara så här, trasigt, och jag är vansinnig som hoppas på något annat."

Miranda July - Ingen hör hemma här mer än du (Alfabeta, 2008)

I Annelie Furmarks "August & jag" tar litteraturstudenten Sigrid en promenad i Tegnérlunden, när hon träffar på en något förvirrad August Strindberg. Han har på något sätt förflyttats till år 2008. Hans gamla våning är numera ett museum och hans hushållerska försvunnen sen hundra år, så han är i stort behov av Sigrids hjälp.

"August & jag" är en fin och ganska kort grafisk novell.
Den spelar skickligt på de vanligaste fördomarna om Strindberg; hans kvinnoförakt, genialitet och arrogans. Att det är just en kvinnlig litteraturstudent som råkat fått ansvaret för Den Store Författaren ger en rolig knorr, när hon ska förklara varför hon blir så arg när hon läser hans böcker. Det är nog många som skulle känna igen sig i hennes frustation i att inte riktigt kunna formulera sig när hon faktiskt får chansen att träffa en av Sveriges mest inflytelserika författare.
Furmarks tecknarstil är ganska okomplicerad. Bilderna är detaljerade, men samtidigt ganska mörka. Skuggorna fångar skickligt känslan av en typisk januarieftermiddag, våt och lite tröstlös.

Om du någonsin blivit förbannad av att läsa "Fröken Julie" så tror jag att du skulle uppskatta "August & jag". Eller om du läste den och älskade den. I vilket fall så tror jag inte att du måste vara litteraturvetare för att kunna uppskatta boken, men det är förmodligen en fördel.

Annelie Furmark - August & jag (Galago, 2009)

Det finns så många ungdomsromaner om tonårsflickor som mår dåligt, som svälter sig eller hetsäter eller skär sig i armarna eller har sex med fel personer. Alltså hade jag mina fördomar om Ulrika Lidbos "Decembergatans hungriga andar" innan jag började läsa.
Men jag måste erkänna att jag blev positiv överraskad.
Jenny, som är huvudkaraktären, har en plan som ska göra henne smal. Problemet är att hon inte kan hålla sig till sin extremt strikta svältdiet, utan börjar hetsäta och kräkas istället. På tåget från Stockholm hem till Skåne träffar hon Betty, en barndomsvän som blivit åtråvärt smal och som genast känner igen sig i Jenny. De börjar hetsäta tillsammans, en vänskap som både är destruktiv och fantastisk.
Det är just i vänskapen mellan Jenny och Betty som romanens stora styrka ligger, enligt mig. Hur vänskapen är det allra viktigaste, viktigare än familjen, skolan och till och med ens eget liv. Betty är några år äldre och blir Jennys idol och stora förebild i livet när det gäller utseende, musiksmak och framför allt när det gäller matvanor. Sådär som det lätt kan bli när man är fjorton år.

Det finns så många ungdomsromaner om ätstörningar. Men förvånansvärt få av dem handlar om bulimi, som Jenny och Betty lider av. Kanske för att det är än mer skambleagt än anorexia, kanske för att det är svårare att skriva om på ett bra sätt. Men jag tycker att Ulrika Lidbo gör det bra. Hon låter Jenny få ett språk som är både ungdomligt och poetiskt samtidigt.
Och hon skriver om magens hungriga vargflock så inlevelsefullt att det känns som att man medan man läser nästan kan höra dem yla.

Ulrika Lidbo - Decembergatans hungriga andar (Alfabeta, 2009)

Det svåraste med att ha läst en bok som nästan alla andra har läst, och som det redan skrivits om till förbannelse, är att komma med något nytt. En ny infallsvinkel, en ny åsikt, en ny reflektion. Något som visar att just jag faktiskt har något att komma med när det gäller den här boken.
Man kan få prestationsångest för mindre.

Jag har alltså läst Johan Theorins haussade "Nattfåk".
Vad boken handlar om tror jag att de flesta redan vet vid det här laget, så jag skippar den delen. Istället vill jag bara nämna att jag sträckläste boken, största delen i ett svep (inte mycket sömn den natten). Vilket såklart är ett bra betyg. Theorin bygger upp en spännande historia, långt mycket bätre än titelns något missvisande beskrivning "kriminalroman". Han lyckas få med  några väl genomnförda vändningar i historien, vilket får mig att le lite nöjt åt att jag blev fullkomligt lurad.
Min enda invändning är att romanen mot slutet ökar alldeles för mycket i tempo. Det blir för mycket action och för lite kuslig stämning. Framför allt så knyts allt ihop lite för behändigt i slutet, där de flesta frågetecknen rätas ut. Förtjust i öppna slut som jag är så hade jag hoppats på att få dra lite fler egena slutsatser.

För övrigt så blir jag lappsjuk bara av att läsa om den ensligt belägna Fyrvaktargården i "Nattfåk". Jag skulle aldrig flytta ut till landsbygden, men efter att ha läst den här romanen är jag inte ens säker på att jag ens skulle vilja semestra på Öland.

Johan Theorin - Nattfåk (Månpocket, 2009)

Serier och graphic novels är något som jag är väldigt förtjust i. Såväl episka och gränsöverskridande (Sandman) som skräcksöta (Lenore) och klassiska superhjältediton (det mesta som har med X-men att göra). Det en en genre med fantastisk bredd där det finns extremt mycket att upptäcka.

Trots mitt serieintresse så stöter jag ibland på exemplar som är mig totalt likgiltiga.
Till dessa hör Kolbeinn Karlssons "Trollkungen". I detta bisarra album får vi lära känna två extremt håriga män som lever tillsammans i skogen. De verkar dyrka något slags skogsgud (i form av en ganska gullig varelse med morotsnäsa och renhorn), som låter dem föda varsitt pälsbeklätt barn. Sedan dyker det upp ett slags morotsvarelse som blir ett träd och några gröna typer som odlar ännu en grön kompis och... det blir bara för mycket för mig.

Jag försökte läsa "Trollkungen" med ett öppet sinne. Men det enda jag kunde tänka på under läsningen var hur omotiverat många manliga könsorgan som dyker upp. Alla karaktärer i hela boken (med undantag för skogsguden) är håriga män som springer omkring nakna och visar upp sina paket. Tillslut tröttnar jag väldigt mycket på att se tecknade penisar och grotesk manlig samvaro på varenda sida.

Jag gillar i och för sig Karlssons tecknarstil. Den mättade färgskalan passar väldigt väl till hans surrealistiska och oftast dialoglösa illustrationer. Men tyvärr känns själva historien lite väl urflippad, som ett slags obehaglig mardröm utan slut. Och det är mardröm som jag helst inte skulle återvända till.

Kolbeinn Karlsson - Trollkungen (Galago, 2009)

Jeffrey Browns svenska debut "Fumlig" ("Clumsy") är en fin liten samling seriefragment.
Han berättar om sitt distansförhållande med Theresa som han är tillsammans med i ungefär ett år. Deras första möte beskrivs, liksom slutet och allting däremellan. Alla de där ljuva stunderna man har tillsammans som nyförälskade, varvat med de mindre ljuva, där missförstånd lägger sig i vägen för kärleken.
Browns teckningar är svartvita och till synes ganska naivt utförda. De är medvetet lite slarvigt tecknade, med skeva konturer och enkla bakgrunder. Denna enkelhet och öppenhet passar väl in med bokens tema, i och med att huvudkaraktärens fumlighet även kan återfinnas i tecknarstilen.
Bokens text består i princip enbart av dialoger (förutom några få förklarbde texter). Dessa dialoger, i huvudsak mellan Jeff och Theresa, kan synas vara banala. Men samtidigt så sätter de fingret på exakt hur enkelt och banalt det kan vara att vara kär. Något jag verkligen gillar i "Fumlig" är alla de små pauser som finns i dialogen. Det är där mycket av handlingen utspelar sig, i de små glappen mellan vad som sägs och vad som inte sägs.
Något som jag kanske borde påpeka är att "fumlig" innehåller väldigt mycket sex. Inte på något porrigt eller ens överdrivet sätt. Utan för att det är en bok om kärlek och om sex, och om allt däremellan. Och det är väldigt fint skildrat i all sin ofullkomlighet och fumlighet.

Om du blir nyfiken på att läsa mer om Jeffrey Brown så kan du bersöka hans väldigt söta tecknade hemsida. Han har också animerat videon till Death Cab for Cuties låt "Your heart is an empty room".

Jeffrey Brown - Fumlig (Galago, 2009)

Egentligen är Inger Edelfeldts "Hemligt ansikte" inte en dålig roman. Tvärtom. Det är bara att jag, som anser att Edelfeldt är en av Sveriges bästa ungdomsförfattare och skrivit min C-uppsats i litteraturvetenskap om hennes författarskap, har väldigt höga förväntningar varje gång hon kommer med en ny bok.
Som tyvärr inte infrias den här gången.

Ramhistorien i "Hemligt ansikte" rör sig kring den knappt tonåriga Astrid som tillfälligt flyttar hem till sin författande och bohemiska moster när hon insjuknar i vattkoppor. Eftersom mostern varken har tillgång till tv eller internet, så börjar de tillsammans skriva en saga för att underhålla Astrid. Det är här som romanen för mig tappar både i fokus och i driv.
Den fantasyinspirerade sagan om en prinsessa vars ansikte måste hållas dolt för omvärlden (därav titeln) blir alldeles för dominerande, på bekostnad av Astrids egen historia. Jag märkte under läsningen att jag började skumläsa igenom sagokapitlen, eftersom de inte alls var lika intressanta som de "vanliga kapitlen". De var för långa, och faktiskt för slätstrukna för min smak.

Att blanda realism och fantasy är inget nytt för Edelfeldt. I "Skuggorna i spegeln" handlar det om den olyckligt kära gothtjejen Arri, som lyckas ta sig till en annan värld genom en spegel. Där möter hon ett slags vampyrliknande varelser som vill att hon ska stanna hos dem, vilket gör att hon tvingas välja mellan sitt vardagsliv och den magiska odödligheten.
"Skuggorna i spegeln" lyckas väldigt väl med att knyta ihop vardagsskildringarna av skola och familjeliv med de mer fantasifulla inslagen i "vampyrvärlden". Här fyller de fantastiska inslagen en viktig funktion, som jag tycker saknas i "Hemligt ansikte".

Det bästa med sagokapitlen i "Hemligt ansikte" är att författaren själv illustrerat dem. Edelfeldt har länge varit verksam som illustratör, och har själv illustrerat många av sina bokomslag. Här kommer hennes teckningar verkligen till sin fulla rätt, och ger en extra dimension till sagan.
Men jag kan inte låta bli att önska att sagan och de fina illustrationerna hade fått en helt egen bok - eller varför inte en graphic novel - så att Astrid själv kunde ha fått lite mer utrymme.

Inger Edelfeldt - Hemligt ansikte (Alfabeta, 2007)

Joyce Carol Oates fantastiska "Blonde" har drabbat mig som en knytnäve rakt i magen.
Det är en delvis biografisk, delvis skönlitterär tolkning av en av vår tids mest mytomspunna sexsymboler - Marilyn Monroe. Här skildras Norma Jeans uppväxt med en psykiskt instabil mor, hennes tonårstid som barnhemsbarn och karriären i Hollywood. Det är underbart vackert berättat, trots att man hela romanen igenom sitter med en stor klump i halsen eftersom man ju vet hur det kommer sluta. Norma/Marilyn kommer aldrig få de barn hon längtar så intensivt efter, hennes äktenskap kommer inte att hålla.

Det enda jag kan säga om "Blonde" är; läs, läs, LÄS!
Det är nästan så att jag är lite avundsjuk på alla som har den här läsupplevelsen framför sig, för den kommer sätta klorna i ditt hjärta och sedan stanna kvar där.

Joyce Carol Oates - Blonde (Albert Bonniers förlag, 2002)

"Ur djupen ropar jag till dig" är en svensk graphic novel* av Benjamin Stengård.
I denna samling får du möta en mängd karaktärer, som alla verkar leva i något slags förvrängd verklighet. De lever ensamma, instängda liv som ständigt verkar balansera på gränsen till en avgrund (om de inte i själva verket redan befinner sig långt ner i avgrunden). Här finns de två tvillingpojkarna där den ena drabbas av en mystisk sjukdom, paret Rebecka och Tomas som inte kan sova om nätterna, den unge mannen som tillverkar sin egen terapeut av lera.
De mörkt tuschade detaljerade illustrationerna hjälper till att förstärka det klaustrofobiska intrycket. Den detaljerade vardagsbakrgunden, med kaffebryggar eoch ikea-inredning, står ofta i stark kontrast till en ofta bisarr händelseutveckling.
"Ur djupen ropar jag till dig" är en intressant men samtidigt ganska obehaglig läsning. Vill man ha ett smakprov på Benjamin Stengårds alster kan man läsa hans blogg "It's all about the Benjamin".

Benjamin Stengård - Ur djupen ropar jag till dig (Galago, 2009)

* I brist på ett bra svenskt namn för serier för vuxna, så använder jag det engelska "graphic novels". För i Sverige tror de flesta tyvärr fortfarande att serier är lika med Bamse och Kalle Anka.

Det är inbördeskrig, någonstans i Norden (troligast Finland, eftersom huvudstaden kallas H). Romanens berättare Ben finner tillsammans med Alex, Leila och Juri en herrgård mitt i ute i ingenstans som på något mirakulöst sätt har klarat sig undan plundring. Herrgårdens ägarinna låter dem flytta in, och snart har de anpassat sig helt till sitt nya hem. När så ägarinnans systerdotter dyker upp störs lugnet, och de sex personerna blir alltmer misstänksamma och nästan aggressiva mot varandra.

Anna-Karin Palms roman "Herrgården" är en förtätad psykologisk thriller.
Spelet mellan de sex karaktärerna är obehagligt, men samtidigt gripande. Mitt i historien tronar herrgården, som det nav intrigen kretsar kring. Som en sjunde karaktär, lika levande som någon av de andra.
Det är en mycket skickligt skriven roman. Återhållen, men samtidigt mycket precis. Många händelseförlopp antyds bara till en början, men blir allt eftersom mer tydliga. Samtidigt blir det också plågsamt uppenbart för Ben att han egentligen inte kan lita på någon av de andra. Alla, även han själv, ljuger inför varandra och inför sig själva. Alla verkar ha en dold agenda.

 "Herrgården" påminner mig en del om Jerker Virdborgs "Svart krabba".
Även där är det ett nordiskt land i krigstillstånd som bildar bakgrund till en psykologisk thriller, där ingen vet vem man kan lita på men ändå tvingas samarbeta.

Anna-Karin Palm - Herrgården (Albert Bonniers förlag, 2005)

Jag har hört och läst väldigt mycket om Jonathan Safran Foer de senaste åren. Om man ska tro på allt man läser så har han verkat vara en spektakulärt bra författare som man bara måste läsa. Vilket har fått mig att bli väldigt tveksamt inställd (som jag så ofta blir när det gäller en hype).
Nu har jag i alla fall läst "Allt är upplyst", Jonathan Safran Foers debutroman.
Och jag måste säga att jag inte går med i hyllningskören.

"Allt är upplyst" handlar om den unge Jonathan (författaren) som åker till Ukraina för att försöka finna den by där hans morfar växt upp. Han håller på med en roman om sin familjehistoria, och tar hjälp av ukrainaren Alex och dennes färgstarke farfar, för att finna denna sedan länge bortglömda by.
Berättelsen skildras dels från Alex perspektiv, i form av inte helt lättförståeliga brev till Jonathan (Alex engelskakunskaper är långt från perfekta), och dels som utdrag ur denna metaroman.
Själva utformningen av romanen är inget jag är särskilt förtjust i. De kapitel som Alex berättar är ofta svårlästa och ganska tröttsamma i längden, men det är svårt att avgöra om det är på grund av översättningen eller om de är lika jobbigt skrivna på engelska. De avsnitt som skildrar Jonathans släkthistoria får inte heller mig på fall. De påminner alldeles för mycket om en skröna för att jag ska uppskatta det.
De mest intressanta delarna i "Allt är upplyst" handlar om vad som hände under andra världskriget i Ukraina. Skildringarna av nazisternas framfart i de små byarna, samt hur de överlevande påverkats av detta, är den största behållningen av romanen. Här bränner det till ordentligt. Men resten av romanen lämnar mig tyvärr ganska ljummen, och en liten smula uttråkad.

Jonathan Safran Foer - Allt är upplyst (Norstedts pocket, 2006)