"Nattvakt" gjorde mig besviken
"En riktig käftsmäll till roman" utlovade John Ajvide Lindqvist-blurben på framsidan av mitt pocketexemplar av Kit Whitfields "Nattvakt". Visst låter det lockande? Blodigt, provocerande och intressant?
Synd bara att "Nattvakt" är allt annat än en käftsmäll.
I Whitfields romanvärld är varulvarna normen. De allra flesta människor förvandlas varje fullmåne till ett slags vargliknande monster, som vaktas av de få stackare som råkat födas utan varulvsförmågor. De kallas nedsättande för barbackor eller nollor och har den otacksamma uppgiften att under fullmånenätter fungera som ett slags patrullerande hundfångare.
Lola Galley är en av dessa barbackor, ett faktum som gjort henne både bitter och hårdhudad. Efter att en av hennes vänner blivit lemlästad under en månnatt så börjar Lola undr om det inte ligger mer bakom dådet än bara vanligt måndåreraseri.
Själva grundidén i "Nattvakt" är väldigt intressant. Jag gillar skarpt Whitfields sätt att ifrågasätta begreppen "normalitet" och "normativitet" genom att låta övernaturligheten bli ett normaltillstånd.
Tyvärr så är genomförandet inte lika bra. Det blir lite väl standarsformulär 1A för deckare, med ett mord som ska lösas och ledtrådar som drar iväg åt alla möjliga (väldigt förutsägbara) håll. Mystiken slaktas totalt när historien blir något slags polisutredning. Boken blir en deckare med varulvsfernissa, på samma sätt som Twilight-böckerna är kärleksromaner med vampyrfernissa.
Utan att skriva ut för mycket spoilers så blev jag mot slutet av romanen rent av förbannad. Hela Lolas personlighet, hennes bitterhet och desillusionerade livssyn, förklaras på ett enligt mig mycket simpelt (och närapå biologistiskt) sätt. Slutvändningen känns ganska krystad, och även den i total avsaknad av mystik.
Om du vill läsa en moderniserad och urban thriller med övernaturliga inslag så rekommenderar jag att du istället för "Nattvakt" lägger din tid på Sergei Lukanyenkos "The Night Watch". Trots att det tyvärr inte förekommer så många varulvar i denna ryska vampyrroman, så finns där ändå shapeshifters så att det räcker och blir över. Plus en hundra gånger mer intressant story.
"Nattvakt" var för mig mer utav en gäspning än en käftsmäll.
Kit Whitfield - Nattvakt (Bonnier Pocket, 2008)
Synd bara att "Nattvakt" är allt annat än en käftsmäll.
I Whitfields romanvärld är varulvarna normen. De allra flesta människor förvandlas varje fullmåne till ett slags vargliknande monster, som vaktas av de få stackare som råkat födas utan varulvsförmågor. De kallas nedsättande för barbackor eller nollor och har den otacksamma uppgiften att under fullmånenätter fungera som ett slags patrullerande hundfångare.
Lola Galley är en av dessa barbackor, ett faktum som gjort henne både bitter och hårdhudad. Efter att en av hennes vänner blivit lemlästad under en månnatt så börjar Lola undr om det inte ligger mer bakom dådet än bara vanligt måndåreraseri.
Själva grundidén i "Nattvakt" är väldigt intressant. Jag gillar skarpt Whitfields sätt att ifrågasätta begreppen "normalitet" och "normativitet" genom att låta övernaturligheten bli ett normaltillstånd.
Tyvärr så är genomförandet inte lika bra. Det blir lite väl standarsformulär 1A för deckare, med ett mord som ska lösas och ledtrådar som drar iväg åt alla möjliga (väldigt förutsägbara) håll. Mystiken slaktas totalt när historien blir något slags polisutredning. Boken blir en deckare med varulvsfernissa, på samma sätt som Twilight-böckerna är kärleksromaner med vampyrfernissa.
Utan att skriva ut för mycket spoilers så blev jag mot slutet av romanen rent av förbannad. Hela Lolas personlighet, hennes bitterhet och desillusionerade livssyn, förklaras på ett enligt mig mycket simpelt (och närapå biologistiskt) sätt. Slutvändningen känns ganska krystad, och även den i total avsaknad av mystik.
Om du vill läsa en moderniserad och urban thriller med övernaturliga inslag så rekommenderar jag att du istället för "Nattvakt" lägger din tid på Sergei Lukanyenkos "The Night Watch". Trots att det tyvärr inte förekommer så många varulvar i denna ryska vampyrroman, så finns där ändå shapeshifters så att det räcker och blir över. Plus en hundra gånger mer intressant story.
"Nattvakt" var för mig mer utav en gäspning än en käftsmäll.
Kit Whitfield - Nattvakt (Bonnier Pocket, 2008)
Kommentarer
Postat av: Emelie
Jag har funderat på att läsa den några gånger, men nu tror jag att jag låter bli. Jag gillade inte Night watch heller, språket var så otroligt styltigt att det var jobbigt att läsa. Men jag kanske ska ge den en chans till.
Postat av: Maria
Jag tyckte att Whitfield hade byggt upp samhället väldigt bra och hade intressanta idéer, men själva handlingen var som du skriver inte så imponerande.
Trackback
