Bokstävlarna

Tove Janssons "Lyssnerskan" från 1971 innehåller ett flertal korta noveller. De ut spelas alla i en vardaglig, men lätt surrealistisk värld, där verkligheten ligger som en tunn fernissa över kaos.
Vissa av novellerna är mycket korta. En ögonblicksbild av ett tillstånd snarare än en berättelse. Dessa noveller är inte illa skrivna, men jag märker att jag efter läsningen har svårt att skilja dem åt. De är mycket lika i sin kortfattade lakoniska stil. De lämnar inga avtryck.

Bäst gillar jag den inledande och den avslutande novellen.
I "Lyssnerskan", som fått ge namn åt hela samlingen, möter vi moster Gerda som bestämmer sig för att föreviga allt hon vet om sin släkt och sina vänner. Den stora karta som hon ritar upp innehåller både kärlek och svek. Gerda börjar leka med tanken att själv påverka dessa förhållanden, att råka avslöja ett förtroende, för att se kartan förändras.
I den sista novellen, "Ekorren", står återigen en (denna gång namnlös) kvinna i centrum. Boende på en ensligt belägen ö är hela hennes liv inrutat efter sina dagliga rutiner. Så när en ekorre en dag dyker upp på ön, förmodligen ditfluten från en annan ö, så ställs kvinnans hela tillvaro på sin spets. Osäker om hon vill skrämma bort eller locka till sig ekorren börjar kvinnans rutiner förändras och bli mer och mer instabila. Vad vill ekorren henne egentligen?

Vill man läsa en novellsamling om människor som lever i vardagens gränsland, som inte riktigt hör hemma i verkligheten, så rekommenderar jag att man istället för Tove Jansson läser Inger Edelfeldt. Alla hennes novellsamlingar är att rekommendera, men kanske i synnerhet "Rit" från 1991.

Tove Jansson - Lyssnerskan (En bok för alla, 2007)