Bokstävlarna

“Sen tar vi Berlin” är Moa-Lina Croalls debutroman. Den handlar om Lou, som tappat fotfästet och riktningen i tillvaron. Helt spontant bestämmer hon sig för att fly sin inrutade tillvaro i Malmö, och åker istället till Berlin med bästa vännen Julia. Här möter hon inte bara friheten och den kreativitet hon saknat utan också den stora kärleken i form av den mystiska Sarah.

Croall har ett bra driv i sitt språk, det känns äkta och varken utstuderat stilistiskt eller såpass förenklat att det blir tråkigt. Karaktären Lou lyckas med att vara samtidigt frustrerande och sympatisk, på ett sätt som verkligen fungerar. Hennes alkoholproblem, ångestattacker och dåliga självförtroende blir inte bara attribut utan en viktig del av hennes personlighet.
Det ockuperade hus som Lou och Julia flyttar in i är beskrivet så väl att jag misstänker att författarinnan själv har tillbringat mer än en natt i någon feministisk squat i Berlin. Det är skitigt och kallt, men samtidigt fullt av den där efterlängtade friheten.
Det är när det kommer till Sarah som jag känner att Croall börjar slira lite. Som jag skrivit förut så är jag den första att välkomna fler litterära kärlekshistorier med icke heteronormativa inslag. Men här blir det bara lite för mycket. Sarah visar sig bära på en mörk hemlighet, vilken tyvärr känns långt ifrån trovärdig. Det blir helt enkelt lite för mycket och lite för melodramatiskt.

Trots att “Sen tar vi Berlin” tappar mycket av sitt driv under den sista delen av romanen, så gillar jag ändå boken. Den känns ärlig, och det är en kvalitet som många romaner tyvärr saknar.

Moa-Lina Croall – Sen tar vi Berlin (Alfabeta, 2006)