Bokstävlarna

Jag har flera gånger börjat recensera Simon Gärdenfors "Nybuskis", men har varje gång fastnat efter några rader. Dels för att jag är så kluven inför dess innehåll och dels för att det faktiskt är extremt svårt att beskriva en bok som består av skämtteckningar med ytterst korta texter.

"Nybuskis" driver med alla tråkiga skämtteckningar du någonsin sett på seriesidorna, men samtidigt dras skämten ofta så långt att skrattet fastnar i halsen. Man fnissar, förfäras och börjar efter ett tag undra om det här ens är humor? Eller om det här kanske är essensen av "humor", koncentrerat så hårt att det knappt går att smälta?

Om du blir sugen på att läsa "Nybuskis" så vill jag påpeka att den lilla rutan på framsidan där känsliga personer varnas faktiskt är ganska behövligt. Det skämtas friskt om våld, rasism, sex och då framför allt annat incest. Efter det tionde skämtet om en fars "fullbordade samlag med sin biologiske son" så började jag känna mig ganska matt. Och liksom tom.
Jag brukar inte vara den som är särskilt känslig av mig, men "Nybuskis" är lite för plump även för mig. Fast samtidigt är det så långt draget, och så ironiskt genomfört, att det samtidigt är en extremt kraftfull spark mot alla som någonsin tyckt att tidningen "Pyton" varit rolig eller fnissat åt ett bögskämt på bio.

Simon Gärdenfors - Nybuskis (Galago, 2009)