Bokstävlarna

Ann-Marie Ljungbergs roman "Simone de Beauvoirs hjärta" blev nominerad till Augustpriset 2005. Vann (enligt mig med rätta) det året gjorde Monika Fagerholms "Den amerikanska flickan" och Ljungbergs roman föll lite i glömska.
Jag önskar att jag kunde säga att det var oförtjänt. Men tyvärr inte.

Romanen kretsar kring den ensamstående mamman Katarina och hennes unga son Stefan. De lär känna den likaledes ensamstående och mycket charmiga mamman Annie och hennes dotter Anna, som de umgås allt mer med. Men efter några år av lycklig samvaro så börjar deras tillvaro krackelera.

Ljungbergs språk är lyriskt och samtidigt lite vagt. Miljöbeskrivningarna är ofta väldigt fina, men dialogerna känns ofärdiga. De är visserligen väldigt verklighetstrogna i sin avbrutenhet, men efter ett tag börjar jag reta mig på att de känns alltför utstuderat korthuggna. Det blir för mycket läsa mellan raderna för mig, och till slut önskar jag att alla karaktärerna bara kunde tala ur skägget.
Lite samma sak känner jag när det gäller Katarinas eventuella förälskelse i Annie. I'm all for romanromanser av icke heteronormativa slag, men när antydningarna blir för vaga så blir jag mest irriterad. Kom igen, vi är alla vuxna kvinnor, och lite ärlighet kan väl inte skada?

"Simone de Beauvoirs hjärta" är ingen dålig roman. Men den är tyvärr lite för ljummen för min smak, och jag inser att jag redan efter några veckor nästan glömt bort att jag alls har läst den.

Ann-Marie Ljungberg - Simone de Beauvoirs hjärta (Alfabeta, 2005)