Resa i Auster-land
För en som aldrig läst Paul Auster förut ter sig nog "Resor i skriptoriet" ganska obegriplig. Den är väldigt löst förankrad i verkligheten, utan är mer som ett absurt utsnitt ur en roman. Mr Blank, bokens protagonist, lider av minnesförlust. Han befinner sig i ett litet vitt rum, men vet inte varför eller var han egentligen är. Flera olika personer besöker honom under dagen, varav vissa sätter igång svaga minnesbilder medan andra lika gärna skulle kunna vara totala främlingar. I rummet finns även ett manuskript som Mr Blank läser, utan att veta om texten är fiktion eller fakta eller vem det är som har skrivit den.
För Auster-entusiaster är det mesta i "Resor i skriptoriet" bekant.
Mr Blank har inte bara förlorat sina minnen, utan på ett sätt också hela sin identitet. Det lilla rummet är som en fängelsecell för hans egen personlighet, där han kämpar för att försöka tvinga fram minsta lilla minnesbild. Vilket är ett företag dömt att misslyckas eftersom han följande dag ändå kommer att ha glömt allt igen.
Den (meta)text som Mr Blank läser är även den ett typiskt Auster-inslag, inte minst eftersom den är oavslutad. Mr Blank får i uppdrag av en av sina besökare att fortsätta texten, vilket han först gör i linje med hur manuskriptet redan är skrivet. Men efter att ha berättat klart och ondgjort sig över slutets banalitet, så berättar han istället en helt egen variant. Genom orden återfinner Mr Blank åtminstone en del av sin personlighet.
De besökare som under dagen avlägger visit är karaktärer från tidigare Auster-romaner. De verkar alla vara bundna till Mr Blank, på ett eller annat sätt. Och de verkar alla vilja ha något från honom, något han inte längre kan ge dem. Är de ens verkliga? Eller är de endast karaktärer i en författares hjärna, en författare vars skrivförmåga är instängd i det vita rummet?
Paul Auster använder som alltid ett språk som är vardagligt och märkligt dubbelbottnat på samma gång. Det får mig att sträckläsa och det får mig att fundera. Men mest av allt får det mig att vilja skriva en egen roman, eller tio.
Paul Auster - Resor i skriptoriet (Albert Bonniers förlag, 2006)
Kommentarer
Postat av: Liz1e
ja, eller hur? visst är det så han får en att känna - jag kan & jag vill!!!!
Postat av: Johanna
Jag tyckte inte särskilt mycket om den. Jag avgudar vanligtvis Paul Auster, men jag tyckte att den här var lite väl stiliserad och minimalistisk, den kändes lite 90tal om du förstår? Det är klart att igenkänningsfaktorn gör en glad först, men jag tyckte liksom inte att det räckte med det, även om språket som vanligt är glasklart förstås.
Postat av: Anna S
Liz1e - Ja, just att han får en att känna att man kan skriva och inte bara vill - det är fantastiskt! :)
Johanna - Jag förstår precis vad du menar med att den känns lite 90tal, men jag gillar den ändå. Mycket på grund av det mästerliga språket.
Trackback
