Bokstävlarna

Sergei Lukyanenkos "The Night Watch" var inte som jag väntat mig.
När man har läst en hel del genrebaserad litteratur, vare sig det handlar om fang lit eller chic lit, så börjar man kunna räkna ut alla plot twists med vänstra handen. Tyvärr. Samma litterära grepp och samma karaktärbeskrivningar dyker upp i alla böcker inom genren och till slut vill man bara skrika när man läser ännu ett fantasyepos där den obemärkte unge (manlige) protagonisten visar sig vara son till en gud/kung/demon/magiker.
Denna bok är ett av undantagen.

"The Night Watch" handlar bara till viss del om vampyrer, även om boken rider på vampyrvågen genom att skylta med en huggtandad framsidesbild.
I Lukyanenkos Moskva befinner sig mörkrets och ljusets makter i vapenvila. Vampyrer behöver licens för att suga blod och magiker tillstånd för att påverka omvärlden. Titeln "Night Watch" är namnet på den organisation bestående av Light Ones som har som uppgift att bevaka den mörka sidan. Både mörka och ljusa tillhör den grupp som kallas Others, som inte riktigt är människor längre. På så vis har de egentligen mer gemensamt med varandra än med vanliga människor, trots att de kämpar mot varandra.
Eller kämpade. Numera befinner de sig i en ständig terrorbalans.

Huvudkaraktären Anton är till en början en typisk antihjälte. En magiker av ganska låg rang, som skickas ut att göra fältarbete efter att ha varit datatekniker åt Night Watch i många år. Men han visar sig inte vara riktigt så oviktig som han tror, istället hamnar han mitt i en kamp för att rädda Moskva från total förödelse samtidigt som han ska försöka vinna över en tonårig potentiell Other till den ljusa sidan.

Det är omöjligt att läsa "The Night Watch" utan att dra paralleller till kalla kriget. Det politiska spelet mellan den mörka sidan och den ljusa sidan är väldigt intressant skildrad, där godhet och ondska inte är några absoluta begrepp. Snarare är de två sidor av samma mynt, där frågan är vad man är beredd att offra för "the greater good".
Som bakgrund till historien ligger det postsovjetiska Moskva som en ofta dyster fond. De strider som utkämpas i den för människorna dolda dimensionen twilight är förvisso osynliga, men påverkar ändå befolkningens sinnestillstånd. Subtilt knuffas människorna närmare ljuset eller mörkret, likt viljelösa brickor på en spelplan.

Det är en gråtonad värld som Sergei Lukyanenko målar upp. Men den är tankeväckande och fruktansvärt underhållande, vilket får mig att glädjas över att det finns tre böcker till i serien att sätta (hugg)tänderna i.