Bokstävlarna

När jag hade läst de första sidorna av Ray Kluuns "Änklingen" hade jag god lust att slänga pocketen hårt in i närmaste vägg. Det enda som hindrade mig var nog oron för att väggen kanske skulle kunna ta skada. För värre smörja än det här var det länge sen jag sist läste.

Jag har (tack och lov) inte läst "En sorts kärlek", som "Änklingen" är en fristående uppföljare till. Huvudkaraktären Sten har precis förlorat sin fru Carmen i cancer, och är nu ensamstående pappa till lilla Luna. Det tacklar han genom att sätta på allt som rör sig, snorta kokain till höger och vänster samt lämna Luna hos barnflickan som han avskyr eftersom hon är "ful, vegetarisk och sur". Däremot är alla andra kvinnor som Sten träffar tydligen hur snygga och sexiga som helst, plus att de dras som flugor till denna medelålders änkling.
Efter en vändpunkt bestämmer sig Sten för att åka till Australien med sin dotter och irra runt ett tag. Vad vändpunkten bestod av? Jo, när Sten var på Ibiza och knullade runt och söp ner sig så fick han se Twin Towers falla på tv och då insåg han plötsligt att Luna var viktigast i sitt liv. Jo, jag lovar. Jag överdriver inte det minsta. Tyvärr.

"Änklingen" är den manliga motsvarigheten till riktigt usel chick lit. Dude lit, eller dad lit, kanske? Heteronormativiteten (de frigjorda tjugoåriga tjejerna har såklart trekanter hela tiden, men egeeentligen är de lika strejta som Katy Perry), sexismen och rasismen frodas.
Jag misstänker att Ray Kluun gillar Nick Hornby. Hornbys huvudkaraktärer är nästan undantagslöst "loveable assholes" som man inte kan låta bli att sympatisera med, trots att de klantar till det hela tiden. Kluuns karaktärer är däremot lika livfulla som ett stycke kartong, och ungefär lika intressanta. Det finns heller det ingenting loveable med Sten alls. Han är bara ett totalt asshole, rakt igenom.  Dessutom saknas den humor, som Hornby är mästare på att använda, som skulle kunnat lätta upp den här sörjan.
Fast vad vet jag, det finns kanske folk som tycker att det är fruktansvärt roligt att barnflickan sätter sig på Lunas leksak så att den går sönder (ja, hon är ju TJOCK, och därför bara lite comic relief)?

Språket är inte bara dåligt, det är stundtals irriterande. Kluun hart använt sig av "wramples", alltså "written samples" från olika romaner, dikter och låttexter. Vilket inte tillför någonting, utom störningsmomentet med alla små insprängda fotnoter som förklarar vilken (ofta holländsk och för mig totalt okänd) författare orden kommer ifrån.

Egentligen vill jag inte befatta mig mer med den här boken, men jag tror att jag måste ta med ett citat för att visa hur uselt det faktiskt är. Det är när Sten har åkt till Australien och börjat inse att han måste ändra sitt liv för Lunas skull:
"Jag har aldrig vetat att det kunde vara så rogivande att inte betrakta varje kvinna som en vandrande fitta."
Vilken kille, va? Visst blir man nästan lite kär?

Det enda positiva jag har att säga om den här boken är att den i alla fall gick fort att läsa. Men det är fortfarande minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka, som jag hellre hade tillbringat med att göra... nästan vad som helst faktiskt. Utom att läsa den här boken.