Bokstävlarna

Ulrika Kärnborgs "Myrrha" utspelar sig i det senviktorianska England, där den unga flickan Hannah växer upp som piga. I sextonårsåldern möter hon Sir Arthur Munby, en något misslyckad och ensam man vars största intresse är att dokumentera arbetarkvinnors liv. Han attraheras av den stolta Hannah och de inleder i hemlighet en märklig relation.

Kärnborg har sannerligen inte gjort det lätt för sig i "Myrrha".
Varken Hannah eller Arthur är särskilt sympatiska. De är fascinerande och intressanta, men samtidigt inte särskilt lätta att sympatisera med. Hannah inser redan som mycket ung att hon finner njutning i de förnedrande delarna av sitt hårda och smutsiga arbete. Tillsammans med Arthur, som dras till smutsen likt en fluga, börjar hon medvetet söka sig till de tyngsta och slitigaste arbetsuppgifterna. Han ger henne en slavkedja som hon bär runt halsen, under kläderna, och får henne att skriva brev om sitt vardagsliv som hon inleder med orden "Käre massa".
Trots att Arthur och Hannah omöjligen kan leva tillsammans som man och hustru, utan att Arthur riskerar total uteslutning från familj och vänner, så kan de inte lämna varandra ifred. Deras destruktiva kärlekshistoria är romanens röda tråd.

Jag förstår verkligen varför så många avskyr den här boken. Det är ingen fin och romantisk kärlekshistoria, snarare en skitig och ganska frustrerande berättelse om två personer som är låsta inte bara av samhällets konventioner utan också av sin egen feghet. Jag kan inte påstå att jag älskar boken, men samtidigt får den mig att bli irriterad och frustrerad om vartannat. Dåliga böcker glömmer jag direkt, böcker som denna ger mig ingen ro.
Kärnan i Hannahs och Arthurs förhållande handlar om abjektion, denna dragning till det smutsiga och det förbjudna som Julia Kristeva skrivit så mycket om. Attraktionen och äcklet ligger så nära varandra för dessa två, som lever i en ständig kamp med sig själva och sina begär. Kroppsligheten hos pigan får stå i stark kontrast mot överklassens pretentioner och sexuella oförmåga.

Om man är väldigt förtjust i Christine Falkenlands författarskap (eller om man som jag skriver uppsats om abjektion), så är "Myrrha" att rekommendera. Men om det är romantisk eskapism man är ute efter så tror jag att man med fördel bör hålla sig till Jane Austen.

Ulrika Kärnborg - Myrrha (månpocket, 2008)