När sagan tar över
Egentligen är Inger Edelfeldts "Hemligt ansikte" inte en dålig roman. Tvärtom. Det är bara att jag, som anser att Edelfeldt är en av Sveriges bästa ungdomsförfattare och skrivit min C-uppsats i litteraturvetenskap om hennes författarskap, har väldigt höga förväntningar varje gång hon kommer med en ny bok. Som tyvärr inte infrias den här gången.
Ramhistorien i "Hemligt ansikte" rör sig kring den knappt tonåriga Astrid som tillfälligt flyttar hem till sin författande och bohemiska moster när hon insjuknar i vattkoppor. Eftersom mostern varken har tillgång till tv eller internet, så börjar de tillsammans skriva en saga för att underhålla Astrid. Det är här som romanen för mig tappar både i fokus och i driv.
Den fantasyinspirerade sagan om en prinsessa vars ansikte måste hållas dolt för omvärlden (därav titeln) blir alldeles för dominerande, på bekostnad av Astrids egen historia. Jag märkte under läsningen att jag började skumläsa igenom sagokapitlen, eftersom de inte alls var lika intressanta som de "vanliga kapitlen". De var för långa, och faktiskt för slätstrukna för min smak.
Att blanda realism och fantasy är inget nytt för Edelfeldt. I "Skuggorna i spegeln" handlar det om den olyckligt kära gothtjejen Arri, som lyckas ta sig till en annan värld genom en spegel. Där möter hon ett slags vampyrliknande varelser som vill att hon ska stanna hos dem, vilket gör att hon tvingas välja mellan sitt vardagsliv och den magiska odödligheten.
"Skuggorna i spegeln" lyckas väldigt väl med att knyta ihop vardagsskildringarna av skola och familjeliv med de mer fantasifulla inslagen i "vampyrvärlden". Här fyller de fantastiska inslagen en viktig funktion, som jag tycker saknas i "Hemligt ansikte".
Det bästa med sagokapitlen i "Hemligt ansikte" är att författaren själv illustrerat dem. Edelfeldt har länge varit verksam som illustratör, och har själv illustrerat många av sina bokomslag. Här kommer hennes teckningar verkligen till sin fulla rätt, och ger en extra dimension till sagan.
Men jag kan inte låta bli att önska att sagan och de fina illustrationerna hade fått en helt egen bok - eller varför inte en graphic novel - så att Astrid själv kunde ha fått lite mer utrymme.
Inger Edelfeldt - Hemligt ansikte (Alfabeta, 2007)
Jag ska köpa den här boken och längtar. Men så är jag ju ett riktigt Edelfeldt-fan också. Jag tror dock jag kommer att hålla med dig om sagokapitlen, jag tyckte Skuggorna i spegeln var hemskt bra men skumläste sagodelarna en hel del.
Marie - Ja, det är ju fortfarande Edelfeldt och hennes lägstanivå är ju väldigt hög. Men det är det där med sagokapitlen...
Har du läst Namnbrunnen?
Jag har inte läst Namnbrunnen, när är den ifrån? Vad tyckte du? Annars tror jag att jag har läst och äger de flesta av hennes böcker. Det mesta är riktigt, riktigt bra. Sen är det en del jag aldrig fastnat för sådär hårt som Juliane och jag och Kamalas bok exempelvis. Tror jag ska läsa om en hel del för nu var det länge sen.
Marie - Namnbrunnen kom ut i höstas. Den fick jättebra kritik, men jag har faktiskt inte läst den ännu. Den enda Edelfeldt jag inte har läst! (förutom barnböckerna)
Åh, Kamalas bok är så fantastisk. Men svår att få tag på tyvärr. Har du den?
En kul detalj jag råkade få reda på är att Eidolon, det magiska landet i Skuggorna i spegeln, är en typ platonsk term för skuggvärld, skuggvarelse eller liknande. Hon är mycket begåvad, Edelfeldtskan!
Förresten - jag skrev min B-uppsats på littveten om Edelfeldt! : )
