Bokstävlarna

Det finns så många ungdomsromaner om tonårsflickor som mår dåligt, som svälter sig eller hetsäter eller skär sig i armarna eller har sex med fel personer. Alltså hade jag mina fördomar om Ulrika Lidbos "Decembergatans hungriga andar" innan jag började läsa.
Men jag måste erkänna att jag blev positiv överraskad.
Jenny, som är huvudkaraktären, har en plan som ska göra henne smal. Problemet är att hon inte kan hålla sig till sin extremt strikta svältdiet, utan börjar hetsäta och kräkas istället. På tåget från Stockholm hem till Skåne träffar hon Betty, en barndomsvän som blivit åtråvärt smal och som genast känner igen sig i Jenny. De börjar hetsäta tillsammans, en vänskap som både är destruktiv och fantastisk.
Det är just i vänskapen mellan Jenny och Betty som romanens stora styrka ligger, enligt mig. Hur vänskapen är det allra viktigaste, viktigare än familjen, skolan och till och med ens eget liv. Betty är några år äldre och blir Jennys idol och stora förebild i livet när det gäller utseende, musiksmak och framför allt när det gäller matvanor. Sådär som det lätt kan bli när man är fjorton år.

Det finns så många ungdomsromaner om ätstörningar. Men förvånansvärt få av dem handlar om bulimi, som Jenny och Betty lider av. Kanske för att det är än mer skambleagt än anorexia, kanske för att det är svårare att skriva om på ett bra sätt. Men jag tycker att Ulrika Lidbo gör det bra. Hon låter Jenny få ett språk som är både ungdomligt och poetiskt samtidigt.
Och hon skriver om magens hungriga vargflock så inlevelsefullt att det känns som att man medan man läser nästan kan höra dem yla.

Ulrika Lidbo - Decembergatans hungriga andar (Alfabeta, 2009)