Bokstävlarna

Det svåraste med att ha läst en bok som nästan alla andra har läst, och som det redan skrivits om till förbannelse, är att komma med något nytt. En ny infallsvinkel, en ny åsikt, en ny reflektion. Något som visar att just jag faktiskt har något att komma med när det gäller den här boken.
Man kan få prestationsångest för mindre.

Jag har alltså läst Johan Theorins haussade "Nattfåk".
Vad boken handlar om tror jag att de flesta redan vet vid det här laget, så jag skippar den delen. Istället vill jag bara nämna att jag sträckläste boken, största delen i ett svep (inte mycket sömn den natten). Vilket såklart är ett bra betyg. Theorin bygger upp en spännande historia, långt mycket bätre än titelns något missvisande beskrivning "kriminalroman". Han lyckas få med  några väl genomnförda vändningar i historien, vilket får mig att le lite nöjt åt att jag blev fullkomligt lurad.
Min enda invändning är att romanen mot slutet ökar alldeles för mycket i tempo. Det blir för mycket action och för lite kuslig stämning. Framför allt så knyts allt ihop lite för behändigt i slutet, där de flesta frågetecknen rätas ut. Förtjust i öppna slut som jag är så hade jag hoppats på att få dra lite fler egena slutsatser.

För övrigt så blir jag lappsjuk bara av att läsa om den ensligt belägna Fyrvaktargården i "Nattfåk". Jag skulle aldrig flytta ut till landsbygden, men efter att ha läst den här romanen är jag inte ens säker på att jag ens skulle vilja semestra på Öland.

Johan Theorin - Nattfåk (Månpocket, 2009)