Bokstävlarna

Serier och graphic novels är något som jag är väldigt förtjust i. Såväl episka och gränsöverskridande (Sandman) som skräcksöta (Lenore) och klassiska superhjältediton (det mesta som har med X-men att göra). Det en en genre med fantastisk bredd där det finns extremt mycket att upptäcka.

Trots mitt serieintresse så stöter jag ibland på exemplar som är mig totalt likgiltiga.
Till dessa hör Kolbeinn Karlssons "Trollkungen". I detta bisarra album får vi lära känna två extremt håriga män som lever tillsammans i skogen. De verkar dyrka något slags skogsgud (i form av en ganska gullig varelse med morotsnäsa och renhorn), som låter dem föda varsitt pälsbeklätt barn. Sedan dyker det upp ett slags morotsvarelse som blir ett träd och några gröna typer som odlar ännu en grön kompis och... det blir bara för mycket för mig.

Jag försökte läsa "Trollkungen" med ett öppet sinne. Men det enda jag kunde tänka på under läsningen var hur omotiverat många manliga könsorgan som dyker upp. Alla karaktärer i hela boken (med undantag för skogsguden) är håriga män som springer omkring nakna och visar upp sina paket. Tillslut tröttnar jag väldigt mycket på att se tecknade penisar och grotesk manlig samvaro på varenda sida.

Jag gillar i och för sig Karlssons tecknarstil. Den mättade färgskalan passar väldigt väl till hans surrealistiska och oftast dialoglösa illustrationer. Men tyvärr känns själva historien lite väl urflippad, som ett slags obehaglig mardröm utan slut. Och det är mardröm som jag helst inte skulle återvända till.

Kolbeinn Karlsson - Trollkungen (Galago, 2009)