Bokstävlarna

Jag såg filmatiseringen av Stephen Kings "The Mist" innan jag läste boken. Jag gillade inte filmen. Eller snarare så gillade jag den skarpt till en början, när den klaustrofobiska stämningen i stormarknaden byggdes upp och den galna jesustanten började sprida gift omkring sig.
Men sen dök det upp monster. Tattigt dataanimerade, lätt fåniga monster. Istället för ett dolt hot i dimman så fick man se tentakler, gigantiska insekter och något slags urtidspippi. Och all stämning bara tvärdog, vilket medförde att jag mest satt och grymtade irriterat under resten av filmen.
Sen går det ju faktiskt inte att skriva om filmen "The Mist" utan att nämna slutet. Slutet! Denna totala sörja av ologik och melodram, med en totalt malplacerad deus ex machina-vändning som extra knorr (nu lägger jag in en liten spoiler-varning för alla som eventuellt tänkt se filmen ändå). Den träiga superhjältepappan tar död på sin son, en snygg brud och en gammal tant för att de inte ska bli uppätna av dimmonster, bara för att typ fem minuter senare träffa på en massa militärfordon och survivors. Förmodligen är det meningen att man ska se slutet som en ödets ironi, men jag fick bara det slutgiltiga beviset på hur dålig filmen var. Att sluta en skräckfilm med att miltären/polisen/hjälpen dyker upp är så otroligt billigt - jag blir lika förbannad varje gång det händer.

Boken "The Mist", eller "Dimman" är egentligen en långnovell. Så enligt King-mått är den väldigt kort, klockar in på dryga 200 sidor i pocketformat. Tyvärr innebär detta att Kings största talang som skräckförfattare, den väl uppbyggda stämningen, får stryka på foten. Berättaren David är ganska kortfattad och tempot är högt boken igenom.
De monster som dyker upp i filmen är ganska detaljerat beskrivna även i boken. Så det där med att hoppas på en mer mystisk approach till dimman hade jag inget för.
Filmen följer boken välditgt troget, fram tills att det börjar närma sig slutet. I Kings bokversion är slutet väldigt öppet. David och hans sällskap lyckas åka iväg med sin bil och övernatta på ett motell, där David tycker sig höra ordet "Hartford" i radions brus. Trots att bensinen nästan är slut bestämmer han sig för att åka vidare, för att hoppas att dimman tar slut någonstans.
Men den mest intressanta skillnaden mellan filmens och bokens slut är att King i boken faktiskt ironiserar över den typen av slut som filmen har:
"Detta är vad som hände. Eller nästan allt - det är en sak till som jag ska komma till alldeles strax. Men ni får inte förvänta er några slutsatser. Det finns inget Och så kom de ut ur dimman in i den nya dagens solsken; eller När vi vaknade hade nationalgardet äntligen kommit; eller ens det gamla hederliga: Det var bara en dröm."
Undrar vad han tycker om filmens slut?

Förutom att filmen gjorde mig irriterad, så satt jag hela tiden och tänkte en enda sak; man borde ha gjort ett spel av boken istället för en film. Det hade kunnat bli en fantastisk blandning av skräckspel och pussel. Jag tänker mig dels sekvenser där du ska skjuta insekter eller hugga av tentakler och dels pusselsekvenser där du ska lista ut hur du ska få igång generatorn igen. Plus att du måste gå runt och prata med rätt personer om rätt saker för att få handlingen att gå vidare.
Jag läste i och för sig på Wikipedia (Jag älskar Wikipedia!) att det redan finns ett spel baserat på boken. Men eftersom spelet tydligen är från 1984, så känner jag att det nog inte är upplagd på det sätt som jag hade önskat.