What kind of reader are you?
| What Kind of Reader Are You? Your Result: Dedicated Reader You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more. | |
| Literate Good Citizen | |
| Book Snob | |
| Obsessive-Compulsive Bookworm | |
| Non-Reader | |
| Fad Reader | |
| What Kind of Reader Are You? Quiz Created on GoToQuiz | |
Det stämmer rätt väl.
Världen skulle ju vara en bättre plats om alla läste mer!
Bokskörd
Gårdagens besök på Myrorna i Skärholmen genererade följande fångst:
Siri Hustvedt - Vad jag älskade (10 kr)
Doris Lessing - Kärlekens teater (10 kr)
Johanna Nilsson - Flickan som uppfann livet (10 kr)
Inger Edelfeldt - Hustru (20 kr, inbunden)
Den sistnämnda boken var ett enormt stort fynd för mig. Jag gillar Edelfeldts böcker såpass mycket att jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap om ett urval av dem. Boken ovan ingick visserligen inte i uppsatsskrivandet, men jag har ändå läst den några gånger. Vilket inte varit det lättaste, eftersom det bara funnits sammanlagt ett (1) exemplar för utlåning på alla Stockholms bibliotek.
Men nu har jag alltså mitt alldeles egna exemplar här hemma. Fantastiskt.
Först var jag lite orolig för att det skulle vara urplockat på Myrorna efter att DN På stan tipsade om dem i sin antikvariatguide för några veckor sen. Men förhoppningsvis är de flesta DN-läsare alltför medelklassängsliga för att våga åka till Skärholmen och handla, för hyllorna var minst lika välfyllda som vanligt. Dock gjorde tunga systemetkassar att jag var tvungen att begränsa mina inköp, annars hade jag lätt köpt minst lika många böcker till.
Läslus(t)
Det blir mycket läsning just nu.
Kanske kompenserar jag för förra hösten när jag led av ganska allvarlig insomnia och knappt kunde ta mig genom notiserna i DN:s kulturdel utan att komma av mig. Kanske har jag bara hittat tillbaka till mitt naturliga tillstånd; det läsande.
Mitt nuvarande läsprojekt är Martina Lowdens Allt, som jag varit sugen på ett bra tag.
Och jag tycker att det är ganska roligt att det finns ett kort avsnitt i början där hon beskriver sin dag "som Per Hagman skulle ha skrivit", för jag kommer på mig själv att reagera inför Lowdens roman ungefär som jag gör inför Hagmans texter. Jag blir irriterad, imponerad, konfunderad och helt indragen i alla trassliga ordvändningar *.
Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att jag nog skulle avsky författaren om jag träffade henne IRL, hur bra jag än tycker att hennes text är (något som även gäller herr Hagman). Fast den åsikten grundar sig ju enbart på den bild som Lowden väljer att ge av sig själv, den M som framkommer i denna självbiografiska roman i dagboksformat. Hur mycket som är sanning och hur mycket som är fiktion kan man ju aldrig veta, det är ju liksom förutsättningen för allt som kan kallas skönlitteratur.
Men trots att jag ibland blir kvävd av all underfundighet och alla litterära referenser så kan jag inte låta bli att smälta inför hennes fantastiska handlag med språket.
"Driv mig inte till centrallyrik!"
* Jag råkade först, i ett anfall av tangentbordsdyslexi, skriva "ordbändningar" istället för "ordvändningar". Vilket faktiskt skulle vara ett oändligt passande namn för vad Lowden sysslar med, helt i linje med hennes egen fäbless för att skapa nya ord.
Kanske kompenserar jag för förra hösten när jag led av ganska allvarlig insomnia och knappt kunde ta mig genom notiserna i DN:s kulturdel utan att komma av mig. Kanske har jag bara hittat tillbaka till mitt naturliga tillstånd; det läsande.
Mitt nuvarande läsprojekt är Martina Lowdens Allt, som jag varit sugen på ett bra tag.
Och jag tycker att det är ganska roligt att det finns ett kort avsnitt i början där hon beskriver sin dag "som Per Hagman skulle ha skrivit", för jag kommer på mig själv att reagera inför Lowdens roman ungefär som jag gör inför Hagmans texter. Jag blir irriterad, imponerad, konfunderad och helt indragen i alla trassliga ordvändningar *.
Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att jag nog skulle avsky författaren om jag träffade henne IRL, hur bra jag än tycker att hennes text är (något som även gäller herr Hagman). Fast den åsikten grundar sig ju enbart på den bild som Lowden väljer att ge av sig själv, den M som framkommer i denna självbiografiska roman i dagboksformat. Hur mycket som är sanning och hur mycket som är fiktion kan man ju aldrig veta, det är ju liksom förutsättningen för allt som kan kallas skönlitteratur.
Men trots att jag ibland blir kvävd av all underfundighet och alla litterära referenser så kan jag inte låta bli att smälta inför hennes fantastiska handlag med språket.
"Driv mig inte till centrallyrik!"
* Jag råkade först, i ett anfall av tangentbordsdyslexi, skriva "ordbändningar" istället för "ordvändningar". Vilket faktiskt skulle vara ett oändligt passande namn för vad Lowden sysslar med, helt i linje med hennes egen fäbless för att skapa nya ord.
Jag är såld
Efter att ha läst och hört så mycket om Stephenie Meyers vampyrböcker kände jag mig tvungen att se what the fuss is all about. Så jag införskaffade Twilight, den första delen.
Och jag är såld.
Javisst, det är tröttsamt att läsa om den Så Otroligt Perfekte Edward som ser ut som en grekisk gud eller marmorstaty mest hela tiden. Men samtidigt är det så åtroligt melodramatiskt och överspänt att man inte kan låte bli att dras med i det hela. Inte för att jag var som Bella när jag var tonåring (långt därifrån), men innerst inne drömde jag som alla andra att hitta den där Stora Kärleken.
Jag trodde för övrigt att jag skulle gilla Bella-karaktären mycket mindre än vad jag gjorde. Ungefär som att jag blev besviken när jag läste Curtis Sittenfields Prep, för att jag bara rakt av ogillade och tröttnade på huvudkaraktären Lee. Men Bella är ju inte så mesig som man kan tro, hon är mer en ganska loveable Rory Gilmore-karaktär. Däremot har jag svårt för hennes hela tiden så omskrivna klantighet, eftersom jag fullkomligt avskyr alla Ally McBeal-karaktärer som ska snubbla framför killen de gillar hela tiden.
En sak som jag började fundera över medan jag läste var kopplingarna mellan Twilight-serien och True blood. Som det här med tankeläsandet. Inte en obligatorisk ingrediens i vampyrmytologin, och i Twilight är det ju bara Edward som har denna förmåga (som fungerar på alla utom Bella, såklart). I True Blood har man kastat om rollerna och låter det vara den mänskliga Sookie som kan läsa allas tankar, utom vampyren Bill, som hon därför självklart blir kär i. Jag har inte läst böckerna som tv-serien är baserad på (The Southern Vampire Mysteries), men det verkar ju onekligen som att Stephenie Meyer har gjort det...
Och jag är såld.
Javisst, det är tröttsamt att läsa om den Så Otroligt Perfekte Edward som ser ut som en grekisk gud eller marmorstaty mest hela tiden. Men samtidigt är det så åtroligt melodramatiskt och överspänt att man inte kan låte bli att dras med i det hela. Inte för att jag var som Bella när jag var tonåring (långt därifrån), men innerst inne drömde jag som alla andra att hitta den där Stora Kärleken.
Jag trodde för övrigt att jag skulle gilla Bella-karaktären mycket mindre än vad jag gjorde. Ungefär som att jag blev besviken när jag läste Curtis Sittenfields Prep, för att jag bara rakt av ogillade och tröttnade på huvudkaraktären Lee. Men Bella är ju inte så mesig som man kan tro, hon är mer en ganska loveable Rory Gilmore-karaktär. Däremot har jag svårt för hennes hela tiden så omskrivna klantighet, eftersom jag fullkomligt avskyr alla Ally McBeal-karaktärer som ska snubbla framför killen de gillar hela tiden.
En sak som jag började fundera över medan jag läste var kopplingarna mellan Twilight-serien och True blood. Som det här med tankeläsandet. Inte en obligatorisk ingrediens i vampyrmytologin, och i Twilight är det ju bara Edward som har denna förmåga (som fungerar på alla utom Bella, såklart). I True Blood har man kastat om rollerna och låter det vara den mänskliga Sookie som kan läsa allas tankar, utom vampyren Bill, som hon därför självklart blir kär i. Jag har inte läst böckerna som tv-serien är baserad på (The Southern Vampire Mysteries), men det verkar ju onekligen som att Stephenie Meyer har gjort det...
Man pratar inte om Fight Club
Härom veckan när jag och R beställde spel från cd.on så fick man välja en bok för 1 kr. Det mesta var antingen menlösa svenska deckare eller menlös svensk chiclit, så jag valde Chuck Palahniuks Fight Club.
Och alltså; nej.
Missförstå mig rätt. Jag tycker att filmen är ett smärre mästerverk, något min dåvarande pojkvän hade mycket svårt att smälta när vi såg den på bio och han fullkomligt avskydde den. Problemet med boken är att den är översatt till svenska, vilket måste varit en av de mest otacksamma översättarjobben sedan Trainspotting. Hela tiden när jag läser hör jag Edward Nortons repliker i mitt huvud, och det fungerar bara inte på svenska. Inte alls. "Man pratar inte om Fight Club" låter bara inte coolt, alls.
Men hur mycket coolhet kan man egentligen vänta sig för 1 kr?
Falkenlandskt allvar
Jag läste ju ut Christine Falkenlands Vinterträdgården för länge sen, men har dragit mig för att skriva något om det av flera skäl.
Det tyngsta skälen heter D-uppsats a.k.a Ångestuppsatsen. Jag skriver om Falkenland, främst hennes prosa, ur ett postlacanskt psykoanalytiskt perspektiv vilket låter ungefär lika krångligt som det just nu känns. Egentligen ett hur intressant ämne som helst, men har man väl kört fast så spelar det ingen roll.
Detta medför att allt skrivande om Falkenland automatiskt genererar lite uppsatsrelaterad ångest. Guilt by association.
Men Vinterträdgården.
Med en titel och ett omslag som signalerar att denna roman är lika tidlös och sekelskiftesstram som hennes tidigare böcker, blir man lite förvånad när man får följa med huvudpersonen Laura till förskolan Mullvaden, där hon jobbar. Redan i romanen Öde lämnade Falkenland visserligen sekelskiftesmiljön för en mer modern värld, men i Vinterträdgården är nutidsmarkörerna fler och mer prosaiska. Men ändå är mycket välbekant i Falkenlands värld; en frånvarande mor som aldrig älskat sin dotter, ambivalens och äckel inför den egna kroppen/sexualiteten, känslan av att vara fånge i ett liv man inte valt.
Men i Vinterträdgården finns det ljusa stråk i mörkret, något som inte är så vanligt i det Falkenlandska allvaret. Kärleken till den exotiska Shahrzad och Lauras eget poesiskrivande blir den kraft som drar ur Laura ur sitt skal. Insprängt i prosan finns lauras poesistycken, vilket ger det dagboksliknande formatet en extrad dimension.
Jag håller Min skugga lite extra nära mitt hjärta, men Vinterträdgården kommer mycket nära att vara det bästa Falkenland skrivit. Lite mer nyanserat, lite mindre nattsvart. Men ändå skrivet med det där Falkenlandska gravallvaret som får varje mening att väga tungt som bly.
Det tyngsta skälen heter D-uppsats a.k.a Ångestuppsatsen. Jag skriver om Falkenland, främst hennes prosa, ur ett postlacanskt psykoanalytiskt perspektiv vilket låter ungefär lika krångligt som det just nu känns. Egentligen ett hur intressant ämne som helst, men har man väl kört fast så spelar det ingen roll.
Detta medför att allt skrivande om Falkenland automatiskt genererar lite uppsatsrelaterad ångest. Guilt by association.
Men Vinterträdgården.
Med en titel och ett omslag som signalerar att denna roman är lika tidlös och sekelskiftesstram som hennes tidigare böcker, blir man lite förvånad när man får följa med huvudpersonen Laura till förskolan Mullvaden, där hon jobbar. Redan i romanen Öde lämnade Falkenland visserligen sekelskiftesmiljön för en mer modern värld, men i Vinterträdgården är nutidsmarkörerna fler och mer prosaiska. Men ändå är mycket välbekant i Falkenlands värld; en frånvarande mor som aldrig älskat sin dotter, ambivalens och äckel inför den egna kroppen/sexualiteten, känslan av att vara fånge i ett liv man inte valt.
Men i Vinterträdgården finns det ljusa stråk i mörkret, något som inte är så vanligt i det Falkenlandska allvaret. Kärleken till den exotiska Shahrzad och Lauras eget poesiskrivande blir den kraft som drar ur Laura ur sitt skal. Insprängt i prosan finns lauras poesistycken, vilket ger det dagboksliknande formatet en extrad dimension.
Jag håller Min skugga lite extra nära mitt hjärta, men Vinterträdgården kommer mycket nära att vara det bästa Falkenland skrivit. Lite mer nyanserat, lite mindre nattsvart. Men ändå skrivet med det där Falkenlandska gravallvaret som får varje mening att väga tungt som bly.
Dagens fynd
Jag var förbi bytesrummet med en kasse kläder (utrensade av R) och tre böcker. Kom hem igen med en mycket stilig ram och en bok. Jag älskar vårt bytesrum, trots att det för tillfället är fullproppat av bokhyllekonsoller och fula skinnsoffor. Alla borde ha tillgång till ett bytesrum.
Belöningen!
Efter att ha varit utomhus för första gången sen i måndags (och då enbart för läkarbesök och apoteketshopping) så hostar jag värre än en lungsjuk blomsterflicka. Men belöningen ligger på vardagsrumsbordet och väntar:
Boken till höger är en ren bonus, jag tog en sväng förbi bytesrummet och hittade den på vägen hem. En bra fantasy-serie, som jag har några spridda delar av.
Helgen är räddad!
Boken till höger är en ren bonus, jag tog en sväng förbi bytesrummet och hittade den på vägen hem. En bra fantasy-serie, som jag har några spridda delar av.
Helgen är räddad!
Förkylning vs läslust
Jag är fortfarande såpass förkyld att jag sitter här och känner efter om jag orkar gå och hämta ut det Bokus-paket som ligger och väntar på mig i Bredäng centrum. Hade jag varit frisk hade jag redan läst halva Vinterträdgården vid det här laget, utan problem. Men om det är nu önskar jag att mitt brevinkast vore dubbelt så stort, så att jag slapp hämta ut alla böcker jag får för mig att beställa på nätet.
