Bokstävlarna

Jag har läst Albert Camus "Främlingen", en klassiker jag faktiskt aldrig läst förut trots att jag många gånger tänkt att jag skulle vilja. Hela tiden medan jag läste hörde jag The Cures "Killing an arab" i bakhuvudet, en låt som Robert Smith sagt är hans egen reflektion över "Främlingen".
Jag har verkligen en soft spot för låttexter med litterära referenser (Morrissey!), trots att jag som tonårigt Cure-fans inte hade den blekaste om vem Camus var. Då tyckte jag mest att texten till just den här låten var lite konstig, till och med för att vara the Cure.

Vad jag tyckte om "Främlingen"?
Jo, den var ungefär som jag väntat mig. Jag har ju trots allt läst annat av Camus tidigare. Men jag måste erkänna att för mig kommer alltid Cure-varianten vara tusen gånger bättre än romanen.

(Vill man lyssna på låten finns den på YouTube i massor av varianter. Till exempel den här grymma live-versionen)

När jag läste grundkursen i litteraturvetenskap och vi skulle läsa Homeros så läste jag hela Odysséen och fann den väldigt givande. Däremot tror jag att jag bara orkade mig igenom några meningar av Iliaden innan jag gav  upp och bläddrade igenom resten. Jag vet att jag borde ha läst dem i omvänd ordning, eftersom Odysseus äventyr tar vid där Iliaden slutar, men samtidigt är jag glad att jag gick på känslan istället.
För Iliaden är ju faktiskt fruktansvärt långtråkig.
Jag som avskyr krigsfilmer i allmänhet får akut tråksjuka av att läsa alla uppräkningar av arméer och slag i Iliaden. Det bara maler och maler och till slut bryr man sig inte ett dugg om vilken guldhårig gudinna eller bredaxlad hjälte som gjort vad. Man vill bara att det ska ta slut.
Vilket, passande nog, är precis samma känsla jag fick härom veckan när jag råkade se några minuter av den usla Hollywood-filmatiseringen "Troja". Starka hjältar, högmodiga kungar, intrigerande gudar (fast de tror jag är bortretuscherade i filmen) och menlösa kvinnor som inte lyckas göra något intressant över huvud taget.

Känner du dig manad att ändå läsa Homeros så vill jag återigen påpeka att Odysséen spelar i en helt annan liga. Där finns intressanta vändningar, intriger och karaktärer, till skillnad från den menlösa soppa som Iliaden består av.

Det verkar som att jag och den berömda bloggaren Hanna Fridén har liknande litteratursmak. Eller så är det kanske bara så att vi båda har betygsatt väldigt många böcker?
Jag hamnade iaf på hennes blogg idag. Synd bara att jag inte lagt in adressen till den här bloggen på mitt foto, då hade jag säkert hundradubblat min besöksstatistik. För en dag eller så.

Jag kan tydligen inte motstå ännu en community där jag betygsätter böcker, för jag har gått med i Boktipset.
Det känns som en uppdaterad version av bok.nu, med ungefär samma irriterande brister (ger du bra betyg till en bok så blir du genast tipsad om samma bok i arton olika upplagor och översättningar). Fast snyggare. Och dessutom med fördelen att du kan kika vad olika författare egentligen läser. Det visar sig att jag och Carina Rydberg har ganska lika smak när det gäller böcker, så nu kan jag inte låta bli att snoka igenom andra författares virtuella hyllor.

Jag har äntligen fått lite mer plats för mina böcker.
I födelsedagspresent fick jag för några veckor sedan presentkort på Ikea, och nu har jag byggt mig ett efterlängtat hörn i vardagsrummet av mellanbruna Billy. Inte nog med att jag slipper högar av böcker liggandes vid datorn, jag har dessutom plats att köpa mig flera hyllmeter till:

"Ur djupen ropar jag till dig" är en svensk graphic novel* av Benjamin Stengård.
I denna samling får du möta en mängd karaktärer, som alla verkar leva i något slags förvrängd verklighet. De lever ensamma, instängda liv som ständigt verkar balansera på gränsen till en avgrund (om de inte i själva verket redan befinner sig långt ner i avgrunden). Här finns de två tvillingpojkarna där den ena drabbas av en mystisk sjukdom, paret Rebecka och Tomas som inte kan sova om nätterna, den unge mannen som tillverkar sin egen terapeut av lera.
De mörkt tuschade detaljerade illustrationerna hjälper till att förstärka det klaustrofobiska intrycket. Den detaljerade vardagsbakrgunden, med kaffebryggar eoch ikea-inredning, står ofta i stark kontrast till en ofta bisarr händelseutveckling.
"Ur djupen ropar jag till dig" är en intressant men samtidigt ganska obehaglig läsning. Vill man ha ett smakprov på Benjamin Stengårds alster kan man läsa hans blogg "It's all about the Benjamin".

Benjamin Stengård - Ur djupen ropar jag till dig (Galago, 2009)

* I brist på ett bra svenskt namn för serier för vuxna, så använder jag det engelska "graphic novels". För i Sverige tror de flesta tyvärr fortfarande att serier är lika med Bamse och Kalle Anka.

Om det är lite tyst här på bloggen så beror det på att jag förälskat mig totalt i Joyce Carol Oates "Blonde". Jag läser och läser och vill aldrig att det ska ta slut. Fullkomlig läskärlek.

Det är inbördeskrig, någonstans i Norden (troligast Finland, eftersom huvudstaden kallas H). Romanens berättare Ben finner tillsammans med Alex, Leila och Juri en herrgård mitt i ute i ingenstans som på något mirakulöst sätt har klarat sig undan plundring. Herrgårdens ägarinna låter dem flytta in, och snart har de anpassat sig helt till sitt nya hem. När så ägarinnans systerdotter dyker upp störs lugnet, och de sex personerna blir alltmer misstänksamma och nästan aggressiva mot varandra.

Anna-Karin Palms roman "Herrgården" är en förtätad psykologisk thriller.
Spelet mellan de sex karaktärerna är obehagligt, men samtidigt gripande. Mitt i historien tronar herrgården, som det nav intrigen kretsar kring. Som en sjunde karaktär, lika levande som någon av de andra.
Det är en mycket skickligt skriven roman. Återhållen, men samtidigt mycket precis. Många händelseförlopp antyds bara till en början, men blir allt eftersom mer tydliga. Samtidigt blir det också plågsamt uppenbart för Ben att han egentligen inte kan lita på någon av de andra. Alla, även han själv, ljuger inför varandra och inför sig själva. Alla verkar ha en dold agenda.

 "Herrgården" påminner mig en del om Jerker Virdborgs "Svart krabba".
Även där är det ett nordiskt land i krigstillstånd som bildar bakgrund till en psykologisk thriller, där ingen vet vem man kan lita på men ändå tvingas samarbeta.

Anna-Karin Palm - Herrgården (Albert Bonniers förlag, 2005)

Bara för att nätbokhandlarna inte längre annonserar sin bokrea, så betyder det inte att den är slut. Långt därifrån.
Idag hittade jag av en ren slump Inger Edelfeldts "Hemligt  Ansikte" hos adlibris, en bok som jag tydligen missade när jag la in min förhandsbeställning en vecka innan rean. Som trogen Edelfeldtläsare var det mycket trevligt att hitta en av de få böcker av henne jag inte har, inbunden för 59 kr.
Som en liten påskpresent till mig själv ungefär.

Jag har hört och läst väldigt mycket om Jonathan Safran Foer de senaste åren. Om man ska tro på allt man läser så har han verkat vara en spektakulärt bra författare som man bara måste läsa. Vilket har fått mig att bli väldigt tveksamt inställd (som jag så ofta blir när det gäller en hype).
Nu har jag i alla fall läst "Allt är upplyst", Jonathan Safran Foers debutroman.
Och jag måste säga att jag inte går med i hyllningskören.

"Allt är upplyst" handlar om den unge Jonathan (författaren) som åker till Ukraina för att försöka finna den by där hans morfar växt upp. Han håller på med en roman om sin familjehistoria, och tar hjälp av ukrainaren Alex och dennes färgstarke farfar, för att finna denna sedan länge bortglömda by.
Berättelsen skildras dels från Alex perspektiv, i form av inte helt lättförståeliga brev till Jonathan (Alex engelskakunskaper är långt från perfekta), och dels som utdrag ur denna metaroman.
Själva utformningen av romanen är inget jag är särskilt förtjust i. De kapitel som Alex berättar är ofta svårlästa och ganska tröttsamma i längden, men det är svårt att avgöra om det är på grund av översättningen eller om de är lika jobbigt skrivna på engelska. De avsnitt som skildrar Jonathans släkthistoria får inte heller mig på fall. De påminner alldeles för mycket om en skröna för att jag ska uppskatta det.
De mest intressanta delarna i "Allt är upplyst" handlar om vad som hände under andra världskriget i Ukraina. Skildringarna av nazisternas framfart i de små byarna, samt hur de överlevande påverkats av detta, är den största behållningen av romanen. Här bränner det till ordentligt. Men resten av romanen lämnar mig tyvärr ganska ljummen, och en liten smula uttråkad.

Jonathan Safran Foer - Allt är upplyst (Norstedts pocket, 2006)

Ray Kluun - Änklingen
Sergei Lukyanenko - The Night Watch
Chuck Klosterman - Sex, droger och kalaspuffar
Galago nr 95
Paul Auster - Resor i skriptoriet
Maria Küchen - Gamarna
Agatha Christie - Ett mord annonseras (omläsning)
Jonathan Safran Foer - Allt är upplyst

Det känns som att jag mest har läst en massa halvtråkiga böcker den här månaden. Ingenting som varit superfantastiskt, även om jag verkligen gillade "The Night Watch" skarpt. Förhoppningsvis kommer april innehålla fler stora läsupplevelser.