Evil Kitten

När det kommer till film har jag oftast inget tålamod med medelmåttighet. Träiga dramer, smöriga romkoms (min mest hatade genre för övrigt), idiotiska actionsfilmer och tråkiga komedier får mig bara att bli irriterad. Men när det kommer till skräckfilm så mister jag helt plötsligt all min urskiljningsförmåga.
Jag älskar nämligen usel skräckfilm.
Dåligt levererade repliker från taffliga skådespelare får mig att pipa av förtjusning, något som övergår i total glädje när sedan dessa löjliga karaktärer blir mördade på något spektakulärt och framför allt fånigt sätt. Jag roar mig filmen igenom med att förutsäga i vilken ordning och på vilket sätt alla kommer dö, liksom hur filmen kommer sluta (jag har nästan alltid rätt). Speciellt förtjust är jag i dussinslashers, där promiskuösa ungdomar blir slaktade på löpande band av något ganska oklart skäl. Jag har sett alla delarna i Fredag den trettonde-serien, vilka bara blir sämre och sämre, men just därför mer och mer underhållande.

I lördags natt råkade jag till min förtjusning snubbla på en riktigt värdelös slasher av ganska nytt datum. Urban Legends: Bloody Mary är tredje delen i en filmserie där ungdomar mördas på sätt som Mythbusters bevisat bortom allt rimligt tvivel är totalt omöjligt. Jag har tidigare sett första delen, som på sina håll var lite fyndig, men samtidigt sådär befriande dålig. Denna uppföljare var så mycket sämre. De taffligt dataanimerade spindlar som kryper ur en mystisk svullnad på kinden på en av offren var den i mitt tycke allra mest underhållande scenen.

I går kväll såg jag och R på en film som faktiskt kan vara något av det bästa jag sett inom slashergenren. Och då menar jag "bästa" som att det faktiskt var kvalitativt bra, inte underhållande i sin värdelöshet.
All the boys love Mandy Lane är som en Gus van Sant-film goes slasher, med indiependentfilmens bildspråk, korniga foto och nedtonade vardagsspråk. Visst finns det slasherklyschor även här, men de är lätt skruvade, och får plötsligt en ny och mörkare mening. Dödsscenerna är befriande enkla, långt från de sökta effekter som de flesta slashers innehåller. Att man dessutom slipper de alltför utförliga förklaringar, som tyvärr annars verkar vara en obligatorisk ingrediens när det kommer till amerikansk skräckfilm, är ett stort plus.
All the boys love Mandy Lane är något så ovanligt som en förnyande slasher, i en av de mest konservativa filmgenrer som finns. Den är väl värd att se enbart därför.