Evil Kitten

... spelat lite för mycket Gears of War 2 när man kör Betapet och bara väntar på att få lägga ordet "såga".

Jag tillbringat den senaste veckan med att skriva hemtenta, spela en hiskelig massa GoW 2 och fylla år. Det sistnämna ägde rum igår och resulterade i en mängd presentkort som jag planerar att omvandla till konsumtionslycka snarast möjligt.

Måste bara visa det fina kortet som Xboxflickan gjort åt mig:



Jag vill gärna påpeka att hon igår glatt sågade  mig i ryggen minst en gång under kvällens Gears-session vilket får kortet att framstå som lite lätt obehagligt... fast mest väldigt fint såklart.

Jag kanske borde byta namn på den här bloggen till "Saker jag funnit i bytesrummet"?

Den här gången gick jag dit med en pocket som jag hatar intensivt och några skivor som R rensat ut, och fann till min stora glädje en mycket välbehållen Game Boy Color! Den fungerar helt utan problem och har inte minsta repa i displayen, vilket får mig att undra vilket sjukt aktsamt barn som kan ha haft hand om exemplaret innan mig. Kanske någon som inte gillat att spela?

Synd bara att jag är så usel på plattformspel, för annars skulle det vara ganska fint att sitta med den här på tunnelbanan. Vem behöver en Nintendo DS när man har en Game Boy?

Jag har försummat dig.

Jag skyller på att jag har inskaffat ett xbox live guldmedlemsskap och ett headset och sedan har tillbringat ohälsosamt många timmar den senaste veckan med att skjuta och såga sönder saker i Gears of war 2. Samt bli dödad ett oändligt antal gånger.
Vem hade kunnat tro att det skulle kunna vara så sjukt underhållande att leka krig tillsammans med sina vänner?

Jag älskar Singstar.

Jag brukar klara mig hyfsat när det gäller de flesta låtar, men det är inte därför jag älskar spelet. Utan det är för att alla kan spela det, oavsett sångröst eller spelvana. För att det är ett så enkelt koncept som går att variera i oändlighet och fortfarande vara så otroligt underhållande.

Ikväll har jag tur att få prova på Singstar Queen.
Som gammalt Queen-fan (jag var besatt av dem när jag var i elvaårsåldern, delvis på grund av att jag fullkomligt avgudade filmen "Highlander") är det rena himmelriket. Vanligtvis brukar jag bara kunna en knapp handfull låtar på varje Singstar-skiva, vilket gör att sjungandet blir lite mer komplicerat. Men när det gäller Queen så kan jag det mesta, så utmaningen blir snarare att kunna hänga med i Freddie Mercurys sinnessjukt breda register.
Jag är peppad.

I gårdagens DN fanns en intervju med Orvar Säfström, tidigare programledare för Filmkrönikan och i mitt tycke den som gjorde det jobbet bäst. Nu ska han i natt leda den svenska sändningen av Oscarsgalan, som visas i kanal 9.

Jag har alltid gillar Orvars filmsmak. Hans fäbless för skräckfilm är något som inte är särskilt vanligt bland filmkritiker, vilket gjorde att han undvek de slentrianmässiga sågningar som många andra kritiker ägnar sig åt. Dessutom hade han väldigt stor kunskap i populärkultur över huvud taget, vilket gjorde att han ledigt drog paralleller mellan filmer, serietidningar och spel.
Igår läste jag att Orvar numera, förutom att bland annat jobba som spelskribent, har en mission som låter helt fantastisk; att resa runt och föreläsa för bibliotekarier och lärare om spelkultur. Som han själv uttrycker det i intervjun:
"Jag irriteras av föräldrar som sätter en ära i att inte veta någonting om spel, trots att det är något väldigt viktigt i deras barns liv. De är beredda att följa med på varenda fotbollsträning, men inte att sätta sig ens en halvtimme och försöka förstå vad det är med spel som intresserar deras barn."

Den mannen är briljant.

Om du gillar att spela och gillar om att prata om spel, så måste du vara beredd på att när som helst och var som helst kunna försvara ditt intresse. För av någon anledning verkar gaming som intresse vara väldigt provocerande för många människor.

Det vanligaste är ju att man får höra att tv-spel "mest är till för barn och tonåringar väl" och så gärna någon harang till det om tonårskillar som blivit beroende av WoW-spelande. Som att spelintresset automatiskt innebär att du dels är ganska barnslig och omogen, trots att de flesta spel som säljs idag faktiskt är inriktad till en vuxen publik. Men poängen verkar ju vara att få dig att känna dig lite underlägsen, eftersom ditt intresse uppenbarligen inte är socialt accepterat bland vuxna människor.

Det är också vanligt att många tar upp bristen på tid som en faktor och kommer med uttalanden i stil med att "jag förstår inte hur du hinner spela en massa spel, det skulle jag aaaldrig ha tid med".
Personer som säger den här typen av saker verkar däremot inte ha något problem med att lägga sin tid på att exempelvis titta på "Grey´s Anatomy", vilket jag ser som en oändligt mycket mindre givande sysselsättning än att spela. Det handlar om vad man prioriterar, och som gamer kanske du prioriterar att spela framför att slötitta på tv, eller vad folk nu gör annars om kvällarna.

Att du blir asocial av att spela verkar också vara en vedertagen sanning hos de människor som ogillar gamers. Att träffas och spela tillsammans, köra co-op med några vänner på X-box live, eller att ha ett guild som du raidar tillsammans med duger tydligen inte.
Själv måste jag säga att jag ofta tycker att det är mer givande socialt sett att träffas och spela ihop än att gå ut på någon klubb där man knappt hör vad andra säger. Dessutom är det väl egentligen inte mer asocialt att spela än att läsa en bok, se på tv, träna eller renovera hallen (eller vad för hobbies folk nu kan tänkas ha).

Att du som gamer lägger pengar på ditt spelande är också något som kan provocera. Att lägga sexhundra på ett nytt spel tycker spelhatarna är vansinne, trots att de själva skulle lägga samma summa på något de är intresserade av (vare sig det nu är handväskor, fotbollsbiljetter, eller dyra viner) utan att blinka.
Dessutom måste du inte lägga gigantiska summor på ditt spelande. Du kan köpa begagnade spel, låna av vänner, eller satsa på pc-spel som ligger mycket lägre i pris. Många indiependentutvecklade spel kan man få tag på för en spottstyver.

Folk med delade intressen brukar vilja prata om dessa.
Men att prata om spel i sociala sammanhang är något som inte alltid accepteras. Mer än en gång har jag blivit avbruten i konversationer av folk som tycker att det är "tråååkigt" när det bara pratas om spel. Om jag själv skulle avbryta någon som pratade om exempelvis sitt jobb eller sin bostadsrätt (de förmodligen två vanligaste samtalsämnena var du än går ut i Stockholm) och säga till dem att det de pratar om är tråkigt, så skulle jag förmodligen framstå som en idiot. Men ett spelsnack är tydligen legitimt att lägga sig i av någon anledning.

Det jag undrar mest är nog egentligen varför så många blir provocerad av spelande.
Vad är det som provocerar?
Är det själva sysselsättningen i sig som verkar hotfull?
Finns det någon politisk bakgrund? Som att de tycker att spelvärlden är antifeministisk eller kapitalistisk?
Är det för att de som inte spelar känner sig utanför? Eller är de egentligen själva sugna på att spela, fast de inte vill erkänna det?

Gårdagen tillbringades i ett minst sagt monsterfyllt Arkham, där jag samlade clue tokens och stängde portaler till andra dimensioner, samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att inte bli dödad eller vansinnig.
Det var alltså spelande av brädspelet "Arkham Horror" hemma hos vännen D som gällde. Vi höll på i ganska många timmar, men lyckades till slut stänga tillräckligt många portaler för att hindra The Ancient One från att vakna. Dock inte utan att bli en smula galna, i sann Lovecraft-anda.

Gillar man skräcklitteratur, och då i synnerhet H.P Lovecraft, så rekommenderar jag verkligen "Arkham Horror". Det är inte fullt lika tidsödande som att spela "Call och Cthulhu"-rollspel, men samtidigt ett socialt och mycket underhållande sätt att frottera sig med Cthulhu-mytologin. Dessutom en fin omväxling till dataspelande och tv-spelande.

(Bilden är dagen av R)

Jag läste i DN idag att det i veckan släppts en patch till "Fallout 3". Något jag välkomnar med öppna armar efter att mitt spel hängt sig inte mindre än fyra gånger redan, vilket inneburit mycket tandagnisslande och omspelande av ganska tråkiga moment. (Och nej, jag spelar inte en illegalt nerladdad fulversion som blivit komprimerad till oigenkännlighet)
Jag ser också fram emot det nya innehållet som tydligen ska släppas 27 januari till X-box 360 och PC. Att springa runt i Alaska och skjuta muterade ting kan inte bli annat än fantastiskt.

Hej nya datorn. I love you.
Nu ska här spelas "Fallout 3". Plus alla andra spel som jag inte kunnat uppskatta till fullo (eller ibland ens installera) de senaste året eller så. Jag har ju faktiskt bisarrt mycket hårddiskutrymme att fylla med alla de spel jag gått och suktat efter.

D som i Dator alltså.
Yes, idag ska den byggas ihop. Inte av mig, som är i princip totalt okunnig när det kommer till hårdvara och därför kommer hålla mig långt borta från ömtåliga processorer och minnen. Kommer förmodligen vara fullt upptagen med att hålla katterna borta från ihopbyggandet, statisk kattpäls och elektronik brukar vara en dålig kombination.

Om allt går som det ska så kommer jag snaaaaart kunna spela det gratis "Fallout 3" som legat och läskats på min hårddisk i flera veckor.
Håll tummarna.

Det känns lite som att det här inlägget kommer en dag för sent, eftersom det faktiskt var igår det var Nationella Bakisdagen. Men jag skyller på att jag igår var upptagen med att städa upp serpentiner från golvet och dricka hiskeliga mängder Coca-Cola.

Jag vill iaf påstå att "Viva Piñata" är den bästa aktivitet man kan sysselsätta sig med när allt annat känns för hårt och ansträngande.
Inte nog med att det är tillräcklig gulligt och färglatt för att få den mest inbitna bakisångest att släppa, det är dessutom tillräckligt knepigt för att hålla intresset vid liv. Dock rekommenderar jag att man stänger av de irriterande rösterna, iaf om man har den svenska versionen där många av replikerna är direktöversatta och alltså även tidvis obegripliga.
Det som är fint med "Viva Piñata" är att man inte kan dö eller misslyckas på något liknande sätt. Om du kör fast eller dina små pappersdjur dör eller rymmer, så är det bara att bita ihop och locka tillbaka några nya. Eller sälja de träd du odlat som inte blev så bra som du kanske hade önskat.
Är du en besatt achievement-jagare så kanske du blir besviken på att det i "Viva Piñata" ofta är barnsligt lätt att håva in nya achievements, men samtidigt så kan en det lilla blippandet som signalerar att man tagit en ny achievement vara som ljuv musik i en bakistrött spelnörds öron.

Det har firats jul. Och det har fåtts pengar till ny dator.
Tydligen så hörde tomten mitt rop på hjälp.

Dessutom har både jag och R blivit helt hooked på Nintendo DS, inte minst pga "Guitar Hero on Tour". Fruktansvärt roligt, trots att det faktiskt är ännu mer krampframkallande än den fullstora versionen (kanske är det bara jag som har feldimensionerade händer). Ge mig?

Jag har träningsvärk i trumarmarna efter gårdagens genomkörning av Endless Setlist. 84 låtar. Som en hel liten rockfestival ungefär.

Det har inte bivit så mycket skrivet i bloggen de senaste dagarna.
Jag tror att min hjärna tagit ut ett för tidigt jullov, för det enda jag vill göra är att spela "Viva Piñata" och äta lussekatter. Detta färgglada och barnvänliga spel fullt av dåligt översatta tillrop från diverse irriterande karaktärer är precis vad jag behöver just nu. Att bokstavligt talat odla min trädgård (som visserligen är virtuell, men ganska tjusig ändå) i några dagar.

Jag ska göra mitt bästa för att snart gräva upp mig ur decemberträsket. Disciplinera hjärnan med ohälsosamma doser koffein och diverse litterära teorier.
Jag ska bara försöka locka in en doenut i min piñata-trädgård först.

Vad har Marcus Fenix ("Gears of War"), Bender ("Futurama"), Wakka ("Final Fantasy X" och "Final Fantasy X-2") samt pingvinen Rico ("Madagascar") gemensamt?

Deras röster görs alla av samma person, skådespelaren John Di Maggio. Jag har snöat in en aning på att imdb:a* olika röstskådespelare och funnit att det förvånansvärt ofta är samma person som gör röster i helt olika typer av spel och animerade fimer.
Att den stenhårde Marcus Fenix och den pundige bollspelaren Wakka spelas av samma person kan vara svårt att få in i sitt huvud, men om man dessutom lägger en alkoholiserad och totalt egoistisk robot samt en militärisk pingvin till meritlistan så kan man inte bli annat än imponerad av denne man.

Nu kommer jag aldrig mer kunna spela GoW utan att tänka "Bite my shiny metal ass!" hela tiden!



*att imdb:a = att kolla upp något på imdb.com (the Internet Movie DataBase)

PC-spel har alltid utgjort grunden i mitt spelande. När jag var yngre brukade storebror langa spel till mig som han trodde att jag skulle gilla, vilket förmodligen är skälet till att jag ännu idag är så insnöad på diverse strategispel. Tillsammans med simulatorer som Sim City och RPG-spel som den fantastiska Baldur´s Gate är strategispel det jag spelat absolut mest.

Men numera blir timmarna framför datorn färre och färre.
Det beror väl delvis på att det finns både en X-box 360 och en PS2 i hushållet, men mer har det att göra med att jag inte orkar med allt krångel som det innebär att spela PC-spel. Installera, fixa, starta om datorn, uppdatera DirectX, starta om datorn, fixa ännu mer...
Dessutom börjar mitt grafikkort bli utdaterat. Trots att det ska klara minimikraven med en hårsmån för många nya spel, så är det likväl helt omöjligt att spela det mesta som kommit ut det senaste året. Det gör att man inte driekt har lust att chansa och skaffa ett spel som man kanske kommer kunna spela, kanske inte. Speciellt inte när det är så otroligt mycket lättare att istället skaffa spelet till X-boxen, där man bara behöver sätta i skivan och börja spela.

Problemet är att när det kommer till just mina älskade strategispel så vill jag ju spela dem på datorn. Inget annat. Jag vill ha ett tangentbort och lägga in mina egna snabbkommandon för att flytta runt trupper, jag vill inte sitta med en kontroll i handen.
Så det enda jag kan göra nu är väl att försöka vara riktigt snäll fram till jul så att tomten anser att jag förtjänar ett nytt, fint grafikkort i julklapp.

Jag var ganska orolig när jag satte på X-boxen idag, efter att jag inte hittade varken gamesaves eller achievements igår kväll. Men idag fanns plötsligt allt där igen, så jag kan lugnt spela vidare på The Darkness.
Däremot verkar det som att jag måste lägga i skivorna till alla spel jag spelat för att mina achievements ska dyka upp igen. Annars syns de inte alls. Märkligt.

För övrigt hoppas jag få spela Fallout 3 alldeles snart, kanske till helgen. Tack Daniel, för att jag får låna!

Uppdaterade X-boxen nyss, och upptäckte att alla gamesaves till The Darkness (kommit lite längre än halvvägs) försvunnit. Thankyou. Vet ännu inte om det gäller fler spel, vågar inte riktigt kolla. Det kan ju vara så att månaders Oblivion-spelande helt har gått upp i rök och då blir jag riktigt arg.