Evil Kitten

Sex stycken (mina egna exkluderade)

En vit och fläckig/randig som jag är kattvakt till
En korthårig rödrandig med vit mage som jamade väldigt högt när den hälsade på mig
En svart kompis till den röda, som hade en röd fläck i ansiktet och som inte vågade säga hej
En röd och långhårig grannkatt som jag släppte in i porten
En grårandig gammelkatt som också är granne och som satt och solade utanför porten
En svart grannkatt med liten vit fläck på nosen som betraktade mig misstänksamt trots att jag hälsat på den säkert trettio gånger

Idag är en bra kattdag. Soligt och vindstilla, med mängder av fåglar som hoppar omkring och letar material till sina bon och som man kan smyga på om man har lust.

Jag har väl tyckt att Douglas tittat lite konstigt på mig de senaste veckorna. Här har jag fått reda på vad han egentligen har sysselsatt sig med; planer på att döda mig. Speciellt det där med att sprätta omkring sanden onödigt mycket har han fått in snitsen på, vilket tydligen betyder att jag snart kommer vara begravd i en kattlåda.

För att vara riktigt säker så gjorde jag också testet:



Det ser ganska mörkt ut för min del.

Det kanske ser ut som ett hyfsat pretentiöst sätt att visa upp lite creddiga böcker tillsammans med anteckningsbok och kalender. Ett ordentligt arrangerat foto (istället för mina vanliga "jag lägger boken där det finns mest ljus").
Det är det inte.
Det här är mitt sätt att försöka rädda följande hög, som låg underst i den hylla jag använder som nattduksbord. Den hylla som Strumpan uppenbarligen klättrat upp i för att välta ner ett vattenglas över allting i närheten, inklusive diverse sängkläder och en vetevärmare som är fullkomligt dränkt. Allt för att damen var lite törstig och inte som normala katter kan tänka sig att dricka ut en simpel vattenskål, oavsett hur många gånger om dagen jag byter vatten åt henne.
Katter, alltså.
Idag - inte så söta.

Förresten undrar jag lite hur jag ska tolka det att den enda bok som hon inte dränkt var Margaret Atwoods "Kattöga", som låg på golvet bredvid sängen. Förmodligen gillar hon titeln.

Idag kom jag på Douglas med att ha gjort sig ett litet bo av kläder i läsfåtöljen. Det är kläder som jag egentligen borde laga, men som tills vidare hamnat i en stor oorganiserad hög i fåtöljen. Numera täckt av katthår.
Det märkliga är att Dogge alltid har avskytt den här fåtöljen, han har aldrig ens satt sin trampdyna på sätet (enbart hoppat lite skeptiskt på något av armstöden på vägen till fönsterbrädan) förut. Men klädhögen verkade falla honom i smaken, för nu har han legat där i timmar och sett majestätisk ut.


När jag kom tillbaka med kameran så hade den här damen snott min stol vid datorn. Hon brukar göra det och ser alltid lika skyldig ut när jag kommer tillbaka och finner henne utvräkt på min plats. Plus att hon gnäller som en liten kattunge när jag puttar ner henne på golvet, lite martyraktigt sådär.

Att bo med katter är något av det mest förtjusande och samtidigt mest irriterande man kan göra.

Det här är vad som händer när man ger sin katt en julklapp bestående av en liten tygråtta fylld med torkad kattmynta. Total lycka. På de två översta fotona ligger Douglas ovanpå råttan, för att riktigt gnugga in kattmyntedoften i pälsen (jag antar att det är vad han håller på med).

Douglas har suttit hela dagen i fönstret och stirrat på den fallande snön. Han har varit ute på balkongen både igår och idag, så golvet där är täckt av ett virrvarr av nästan igensnöade kattspår. För tillfället stryker han sig mot mina ben i ett försök att få bli utsläppt ännu en gång.
Varför han vill ut förstår jag inte. För snön gör honom bara förbannad, vilket han visar genom att sprätta med tassarna och ruska på huvudet oavbrutet tills han får nog och springer in. Sedan tillbringar han minst en kvart med att hetstvätta tassarna (måste få bort snön!) och fortsätta ruska på huvudet när han får snö på tungan.

Katter är konstiga.



Jag har inget foto på Dogge i snön, han är ganska fotoskygg även under de bästa omständigheter. Men ibland kan man fånga honom när han gjort sig en säng av grytvantar på köksbordet.

Att klappa en tjock kattmage är något av det bästa som finns. Men när magen börjar bli lite för stor för kattens eget bästa så blir man så illa tvungen att påbörja Projekt Kattbantning.
Problemet ligger i att det såklart bara är den ena katten som behöver bantas (jag skulle kunna vara taktfull  och inte nämna några namn, men bilden ovan talar liksom för sig själv). Den andra katten är visserligen ganska kraftigt byggd, men med en långt mindre framträdande magregion och med revben som faktiskt kan anas om man klämmer honom lite lätt över ryggen.

Hur gör man för att få katten att gå ner i vikt utan att känna sig som världens ondaste kattmamma?
För Strumpan är ju dagens höjdpunkt att få lite mjukmat till frukost, hon brukar springa in i köket innan väckarklockan ens är avstängd. Går man inte upp tillräckligt tidigt, exempelvis för att det råkar vara helg, så tar hon till alla knep hon kan för att få en att ge henne mat. Inklusive att slicka en i ansiktet med läskigt sträv kattunga och att bita på ens mobilladdare.
Nu blir det enbart torrfoder (inte light dock, för Dogge behöver den sorten som innehåller kattgräs) i några veckor framöver. Vilket kommer innebära pip och gråt och så mycket dåligt samvete från min sida att jag förmodligen kommer tillbringa hela dagarna med att klappa.

Igår fyllde min bror år.
Det blev ett mycket trivsamt besök hos honom och hans familj tills dess att baksmällan slog till som en slägga i bakhuvudet samtidigt som de två äldsta barnens sockerkick satte in. Aj i huvudet.
Min äldsta brorsdotter har fortfarande väldigt svårt att skilja på mig och min syster. Tidigare har hon refererat till oss som "hon med långt/kort hår" eller som storasyster och lillasyster (vilket hon av någon anledning inte har svårt att hålla reda på). Men igår var det uppenbart att jag hade fått ett nytt attribut, då denna fem- och ett halvt-åring bestämde att hon skulle sitta och äta tårta bredvid "hon med katterna".
Alltså jag.
Det känns som att det är lika bra att ge upp och redan nu bli den kattant som jag för eller senare kommer förvandlas till.

Den här skönheten har bott här i över ett år nu:



Läsfåtöljen är hennes favoritplats för tillfället, hon älskar att ligga på rygg och lägga upp tassarna mot ryggstödet eller armstöden. Jag älskar att klappa den där vita tjockismagen, och snuddar ibland vid tanken att hon hade varit död om hon inte hade kommit hit. Ofattbart.