Evil Kitten

Egentligen tänkte jag skriva ett hyfsat långt inlägg om Joyce Carol Oates "Svart flicka, vit flicka", som jag läste ut härom dagen, men istället har jag kastat mig hals över huvud ner i säsong fem av "Lost".
Första avsnittet var fullproppat med referenser till tidigare säsonger, inte minst öppningssekvensen som var en direkt parallell till öppningsscenerna i första avsnitten av både säsong två och tre. Dessutom har en helt ny nivå av weirdness införts, vilket skulle kunna göra den här säsongen till den bästa hittills (om den inte tappas bort av manusförfattarna, vilket har hänt så många gånger förr när det gäller just "Lost").

Böckerna får vänta.
Nu ska jag tillbaka till den där ön som ingen riktigt verkar veta var den ligger någonstans längre.

Det kanske ser ut som ett hyfsat pretentiöst sätt att visa upp lite creddiga böcker tillsammans med anteckningsbok och kalender. Ett ordentligt arrangerat foto (istället för mina vanliga "jag lägger boken där det finns mest ljus").
Det är det inte.
Det här är mitt sätt att försöka rädda följande hög, som låg underst i den hylla jag använder som nattduksbord. Den hylla som Strumpan uppenbarligen klättrat upp i för att välta ner ett vattenglas över allting i närheten, inklusive diverse sängkläder och en vetevärmare som är fullkomligt dränkt. Allt för att damen var lite törstig och inte som normala katter kan tänka sig att dricka ut en simpel vattenskål, oavsett hur många gånger om dagen jag byter vatten åt henne.
Katter, alltså.
Idag - inte så söta.

Förresten undrar jag lite hur jag ska tolka det att den enda bok som hon inte dränkt var Margaret Atwoods "Kattöga", som låg på golvet bredvid sängen. Förmodligen gillar hon titeln.

Jag skrev tidigare om att jag nyss läst ut Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och att boken inte alls var riktigt som jag väntat mig. Inte alls snarare.

Maja Lundgrens bok var ju en av 2007 års mest omdiskuterade. Såpass omdiskuterad in i minsta detalj, trodde jag, att jag egentligen visste precis vad den handlade om. För precis som när det gällde Carina Rydbergs "Den högsta kasten" pågick diskussionerna i all evinnerlighet om fiktion vs verklighet och om det verkligen var acceptabelt av Lundgren att hänga ut diverse kulturpersonligheter med både för- och efternamn.
Redan innan jag ens hade öppnat boken hade jag alltså läst spaltmeter om Lundgrens kärleksliv, eventuella psykiska sjukdomar och brist på självinsikt. Som om det vore allt boken handlar om.

Jag blev förvånad över hur liten del av boken som faktiskt handlade om Sveriges kulturliv.
Större delen av romanen utspelar sig i Neapel, där Lundgren bor och arbetar under en period. Hennes fascination för den napoletanska maffian, den högaktuella camorran, bildar en röd tråd genom hela romanen (där den svenska kultursfärens små maktintriger känns som småbarnslekar jämfört med camorrans). Att Lundgren där bevittnar våld och kriminalitet, och till slut även själv utsätts för misshandel och våldtäkt när hon blir alltför nyfiken på camorrans affärer, är inget som jag aldrig ens hört nämnas i samband med boken. Som om det inte alls var en del av den.

Det största problemet för mig är inte huruvida Lundgren är sanningsenlig när det gäller sin tid vid Aftonbladets kulturredaktion, eller om det är moraliskt rätt av henne att namnge de personer hon skriver om eller ej. Problemet för mig är att jag inte gillar hur hon skriver om dem. Språket är klumpigt, hetsigt och fullspäckat med överdrivet grova formuleringar i stil med "Lappalainens lilla cockerspanieltunga i idolens rövhål äcklade mig". Förmodligen vill Lundgren ge igen med samma mynt mot de män som hela tiden använder sig av den typen av språk för att trycka ner eller stänga ute kvinnor.
Men det blir tyvärr mest tröttsamt
De delar av romanen som utspelar sig i Neapel är däremot skrivna på ett annat sätt, ett lite lugnare, mer eftertänksamt. Det är de delarna som är den stora behållningen, det som stannar kvar hos mig efter jag har läst klart.
De delar som jag inte ens visste fanns.

Läs också Marias text om Myggor, tigrar och omyndigförklarande

När man inte vill ta tag i sitt pluggande, så kan man få för sig att göra helt andra saker. Som att fotografiskt dokumentera sin dag till exempel.


Frukost: Earl grey med honung & laktosfri mjölk, mackor med laktosfri ost & gurka. Valios laktosfria sortiment är det bästa som har hänt min mage på flera år.


Den här boken läste jag ut inatt. Den var väl inte riktigt som jag tänkt mig, på flera sätt. (Ja, den ligger på en kattmöbel. Det var bäst ljus där)


Jag provade de två halsband jag köpte och hämtade ut idag. 30 kr för båda. Fast de bör nog inte bäras tillsammans. I paketet jag hämtade ut fanns även en klänning och två par strumpbyxor.


Jag provade klänningen. Slutrea, jawohl. I färgen "Lipstick red".



Klänningen igen. Plus ekologiska strumpbyxor, som också hämtades ut idag Men som tyvärr var i kortaste laget, trots att jag körde safe och beställde storlek 44/46. Tydligen är jag en jätte, dömd att gå runt med strumpbyxgrenen vid knäna.


Det var den här boken jag glömde avin till första vändan jag var iväg. Kurslitteratur. Inte så spännande.

Andra saker man kan göra istället för att plugga: läsa usla bloggar, spela Fallout 3, uppdatera Facebook varannan sekund för att "se om det händer något", doodla i sin kalender, klappa kattmagar, sortera sina mp3:or.
Eller skriva ett helt meningslöst inlägg i sin blogg.

... när man går iväg för att göra lite ärenden och inser att man har glömt det viktigaste hemma; avin för att kunna hämta ut den bok man behöver till sina studier. Doh.
Jag antar att jag inte har något annat val än att bege mig ut i snöslasket ännu en gång för att hämta ut bokuslingen. Denna gång med avin i handen hela vägen till postens utlämningsställe. Ska bara äta upp min förfärligt GI-vänliga lunch och dricka en kopp te först.

För övrigt är det här med att göra ärenden inte så dumt när det finns slutreor lite här och där. Köpte ett halsband för 9:50 på Lindex. Nästan fånigt billigt.

Om du gillar att spela och gillar om att prata om spel, så måste du vara beredd på att när som helst och var som helst kunna försvara ditt intresse. För av någon anledning verkar gaming som intresse vara väldigt provocerande för många människor.

Det vanligaste är ju att man får höra att tv-spel "mest är till för barn och tonåringar väl" och så gärna någon harang till det om tonårskillar som blivit beroende av WoW-spelande. Som att spelintresset automatiskt innebär att du dels är ganska barnslig och omogen, trots att de flesta spel som säljs idag faktiskt är inriktad till en vuxen publik. Men poängen verkar ju vara att få dig att känna dig lite underlägsen, eftersom ditt intresse uppenbarligen inte är socialt accepterat bland vuxna människor.

Det är också vanligt att många tar upp bristen på tid som en faktor och kommer med uttalanden i stil med att "jag förstår inte hur du hinner spela en massa spel, det skulle jag aaaldrig ha tid med".
Personer som säger den här typen av saker verkar däremot inte ha något problem med att lägga sin tid på att exempelvis titta på "Grey´s Anatomy", vilket jag ser som en oändligt mycket mindre givande sysselsättning än att spela. Det handlar om vad man prioriterar, och som gamer kanske du prioriterar att spela framför att slötitta på tv, eller vad folk nu gör annars om kvällarna.

Att du blir asocial av att spela verkar också vara en vedertagen sanning hos de människor som ogillar gamers. Att träffas och spela tillsammans, köra co-op med några vänner på X-box live, eller att ha ett guild som du raidar tillsammans med duger tydligen inte.
Själv måste jag säga att jag ofta tycker att det är mer givande socialt sett att träffas och spela ihop än att gå ut på någon klubb där man knappt hör vad andra säger. Dessutom är det väl egentligen inte mer asocialt att spela än att läsa en bok, se på tv, träna eller renovera hallen (eller vad för hobbies folk nu kan tänkas ha).

Att du som gamer lägger pengar på ditt spelande är också något som kan provocera. Att lägga sexhundra på ett nytt spel tycker spelhatarna är vansinne, trots att de själva skulle lägga samma summa på något de är intresserade av (vare sig det nu är handväskor, fotbollsbiljetter, eller dyra viner) utan att blinka.
Dessutom måste du inte lägga gigantiska summor på ditt spelande. Du kan köpa begagnade spel, låna av vänner, eller satsa på pc-spel som ligger mycket lägre i pris. Många indiependentutvecklade spel kan man få tag på för en spottstyver.

Folk med delade intressen brukar vilja prata om dessa.
Men att prata om spel i sociala sammanhang är något som inte alltid accepteras. Mer än en gång har jag blivit avbruten i konversationer av folk som tycker att det är "tråååkigt" när det bara pratas om spel. Om jag själv skulle avbryta någon som pratade om exempelvis sitt jobb eller sin bostadsrätt (de förmodligen två vanligaste samtalsämnena var du än går ut i Stockholm) och säga till dem att det de pratar om är tråkigt, så skulle jag förmodligen framstå som en idiot. Men ett spelsnack är tydligen legitimt att lägga sig i av någon anledning.

Det jag undrar mest är nog egentligen varför så många blir provocerad av spelande.
Vad är det som provocerar?
Är det själva sysselsättningen i sig som verkar hotfull?
Finns det någon politisk bakgrund? Som att de tycker att spelvärlden är antifeministisk eller kapitalistisk?
Är det för att de som inte spelar känner sig utanför? Eller är de egentligen själva sugna på att spela, fast de inte vill erkänna det?

Jag har verkligen försökt vara duktig student hela dagen, jag lovar. Men kursboken som skulle ha kommit idag fick inte plats i brevlådan tydligen, så jag måste hämta ut den istället vilket tar minst en extra dag. Och de streamade föreläsningarna jag försöker se via kurswebben ser totalt bisarra ut och vägrar visa sig någon annanstans än i den förhatliga Mediaspelaren, vilken jag misstänker är boven i dramat.
Jag ska göra ett försök att skriva ut lite av den kurslitteratur som finns som pdf-filer, men om det inte går så vet jag inte vad jag gör. Det spelar ju inte ens någon roll att jag har ett splitter nytt kollegieblock som bara väntar på att fyllas med kloka anteckningar, när jag inte har något att anteckna om.
Det här med att försöka vara duktig student. Inte så lätt tydligen.

Idag kom jag på Douglas med att ha gjort sig ett litet bo av kläder i läsfåtöljen. Det är kläder som jag egentligen borde laga, men som tills vidare hamnat i en stor oorganiserad hög i fåtöljen. Numera täckt av katthår.
Det märkliga är att Dogge alltid har avskytt den här fåtöljen, han har aldrig ens satt sin trampdyna på sätet (enbart hoppat lite skeptiskt på något av armstöden på vägen till fönsterbrädan) förut. Men klädhögen verkade falla honom i smaken, för nu har han legat där i timmar och sett majestätisk ut.


När jag kom tillbaka med kameran så hade den här damen snott min stol vid datorn. Hon brukar göra det och ser alltid lika skyldig ut när jag kommer tillbaka och finner henne utvräkt på min plats. Plus att hon gnäller som en liten kattunge när jag puttar ner henne på golvet, lite martyraktigt sådär.

Att bo med katter är något av det mest förtjusande och samtidigt mest irriterande man kan göra.

Jag har inte glömt bort bloggen. Jag har bara legat däckad i magsjuka i några dagar och glott på skräp-tv samtidigt som jag tyckt synd om mig själv.

Snart tillbaka igen.

Raraste Ann-Sofie frågade i en kommentar till gårdagens blogginlägg en hel bunt intressanta frågor om läsning, som fick mig att börja fundera. Så istället för att svara i en kommentar så tänkte jag skriva ihop ett helt litet inlägg till svar:

Jag har alltid läst mycket, mer än de flesta jag känner. Redan på dagis satt jag gärna med näsan i en bok, minns att jag slukade alla böcker som fanns på dagis ett flertal gånger, för att inte tala om de vi hade hemma. Jag var med i Barnens Bokklubb, så varje månad kom en en ny bok hem för mig att kasta mig över. Förutom de böcker jag alltid brukade få i födelsedagspresent och julklapp då.
Böckerna om barnen Hedenhös tillhörde favoriterna att läsa själv, tillsammans med den allra första boken om Pettson och Findus, "Pannkakstårtan", som jag verkligen älskade.

Jag minns inte exakt när jag lärde mig läsa, förutom att det förmodligen till stor del berodde på min storasysters fäbless för att leka skola med mig. Hon lärde mig läsa, skriva och räkna litegrann. Jag var i vilket fall omåttligt stolt för att ha erövrat läskonsten, vilket medförde att jag under dagispromenaderna bort till någon spännande lekplats brukade läsa högt på alla gatuskyltar. Samt ibland läsa högt för de yngre barnen på dagis.

Något av det bästa jag visste var när min mamma läste högt för mig och min syster om kvällarna, trots att vi båda själv kunde läsa. Syster brukade komma och lägga sig i min säng när jag skulle sova, och så läste mamman ett kapitel ur någon spännande bok. Ofta Astrid Lindgren, men allra helst "När det blåser på månen" av Eric Linklater. Historien om de två systrarna Dina och Dorinda, som försöker uppföra sig snällt men ändå alltid verkar stygga i de vuxnas ögon, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Jag har svårt att tänka mig vilken person jag skulle vara om jag inte läste. Det är som att tänka sig vilken person jag skulle vara om jag inte andades, eller åt mat. På ett ungefär.
Det är som en del av mig. Har alltid varit.

När Bokhora har bokenkät igen, vem är väl jag att säga nej?

1. Vilken författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut?)
Inger Edelfeldt och Christine Falkenland, två av mina absoluta favoriter. Fast nu kommer jag på att jag ju fortfarande inte införskaffat Edelfeldts senaste, trots att det gått flera månader sen den kom ut.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Även här blir svaret Edelfeldt.

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Senaste tipset som jag skrev ner för att verkligen inte glömma, var nog "Bleeding Heart square" som Helena tipsade om på Bokhora. Den verkar vara en bok som skriven för mig.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Några av julklapparna var såklart böcker, och de verkade vara uppskattade.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Faktiskt inte! Jag har varit en usel biblioteksbesökare det senaste året, något som det nog blir ändring på så snart jag arbetat mig igenom min stora läshög jag har här hemma.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Jag blev klar med "Kafka på stranden" av Haruki Murakami igår, och har precis börjat med "Heart of darkness" av Joseph Conrad. Plus att jag håller på med Joan Didions "Att lära sig själv att leva".

Gårdagen tillbringades i ett minst sagt monsterfyllt Arkham, där jag samlade clue tokens och stängde portaler till andra dimensioner, samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att inte bli dödad eller vansinnig.
Det var alltså spelande av brädspelet "Arkham Horror" hemma hos vännen D som gällde. Vi höll på i ganska många timmar, men lyckades till slut stänga tillräckligt många portaler för att hindra The Ancient One från att vakna. Dock inte utan att bli en smula galna, i sann Lovecraft-anda.

Gillar man skräcklitteratur, och då i synnerhet H.P Lovecraft, så rekommenderar jag verkligen "Arkham Horror". Det är inte fullt lika tidsödande som att spela "Call och Cthulhu"-rollspel, men samtidigt ett socialt och mycket underhållande sätt att frottera sig med Cthulhu-mytologin. Dessutom en fin omväxling till dataspelande och tv-spelande.

(Bilden är dagen av R)

Jag är himla nöjd med de blå strumpbyxor jag köpte på mellandagsrean. De är väldigt blå. Perfekt när det är en dag som denna, då man känner sig ganska urvattnad (dag 3 utan kaffe).

Sen kunde jag inte motstå att göra om fotot till ett låtsaspolaroidfoto, med det där lilla programmet Poladroid som så många redan har bloggat om. Det blev också ganska tjusigt:

Titeln "Kärlekens teater" är tyvärr en ganska usel översatt sådan, originalets "Love, again" är mycket mer relevant och mycket mindre... chicklit-aktig.
Sarah Durham är bokens huvudperson, änka sedan många år tillbaka och med vuxna barn. Hon driver den lilla teatern The Green Bird tillsammans med några vänner, och har sedan länge räknat ut kärleken från sitt liv. Men när hon börjar arbeta på en pjäs om den franska konstnären Julie Vairon, så börjar gamla känslor vakna till liv och Sarah blir plötsligt oresonligt förälskad i en man ung nog att vara hennes son.

Romanen börjar ganska långsamt. Lite för långsamt för min del. Det är så otroligt mycket detaljer, både från Sarahs eget liv och från Julie Vairons. Repetitionerna av pjäsen beskrivs nästan lite väl ingående, akt för akt.
När sedan hela teatersällskapet åker till Provence för att uppföra pjäsen i ruinerna av den stuga där Julie Vairon en gång bodde, så finner romanen plötsligt ett helt annat tempo. Sarahs besatthet av den unge skådespelaren får henne att koka av motstridiga känslor; svartsjuka, passion, självförakt och längtan. Motvilligt tvingas hon erkänna att hon faktiskt inte är för gammal för kärlek.

Jag skulle tro att det finns många romaner av Doris Lessing som är bättre än "Kärlekens teater". Mästerliga "Om katter", som jag läste för ett år sedan, är ett bra exempel.
Men bara man orkar sig igenom den något träiga inledningen så finns det en hel del fantastiska formuleringar om kärlekens grundvillkor att ta del av. Samt en väldigt fint formulerad vänskap mellan Sarah och Stephen, som också skrivit en pjäs om Julie och därför dras in i kretsen kring den lilla teatern.

Jag läste i DN idag att det i veckan släppts en patch till "Fallout 3". Något jag välkomnar med öppna armar efter att mitt spel hängt sig inte mindre än fyra gånger redan, vilket inneburit mycket tandagnisslande och omspelande av ganska tråkiga moment. (Och nej, jag spelar inte en illegalt nerladdad fulversion som blivit komprimerad till oigenkännlighet)
Jag ser också fram emot det nya innehållet som tydligen ska släppas 27 januari till X-box 360 och PC. Att springa runt i Alaska och skjuta muterade ting kan inte bli annat än fantastiskt.

Eftersom jag har lite för mycket sömnproblem för att det ska vara nyttigt, så har jag slutat dricka kaffe. Dessutom också svart te efter klockan fyra på eftermiddagen.
Det är plågsamt.
Koffein är verkligen min drug by choice, och jag har insett att dagen blir så oändligt mycket gråare utan en enorm kopp te med honung lite då och då. Eller en lagom välskummad latte gjord på laktosfri mjölk. Dessutom verkar inte min hjärna tycka att det här med att vara utan koffein är något vidare, för jag har blivit hönshjärnigare än någonsin förr och läser fel hela tiden. Plus att jag går runt med en hyfsat irriterande huvudvärk för det mesta (alla koffeinmissbrukare vet vilken huvudvärk jag talar om), vilket inte heller gör under för tankeförmågan.

Jag hoppas verkligen att min nattsömn blir bättre av det här, för annars har jag bara en sak att säga om att sluta med koffein: så inte värt det.

Efter att ha läst Jessicas inlägg på Bokhora om spontant bokbyte i trappuppgången, så slog det mig att det faktiskt var många veckor sen jag gjorde ett besök i det bytesrum som finns där jag bor.

Den lilla bokhögen ovan var vad jag fick med mig hem, efter att ha gått igenom hyllorna i bytesrummet och dessutom städat upp lite bland böckerna där.
Det känns som att varje besök där genererar en Maria Lang, tydligen har jag någon granne som har ett helt förråd av hennes deckare att dela med sig av.
Toril Mois Simone de Beauvoir-biografi var dagens stora fynd. Jag har lånat boken i säkert tre omgångar när jag läste littvet, och använde den vid minst ett hemtentaskrivande. Den har legat på något slags mental "att köpa"-lista sedan dess, eftersom jag är väldigt förtjust i Mois texter överlag. Nu hittade jag den inte bara gratis, utan även i ett fint och inbundet skick.
Behöver jag skriva än en gång hur mycket jag gillar bytesrummet?

Jag har sett hyfsat mycket film de senaste veckorna. Bland mycket annat såg jag och R två Michel Gondry-filmer inom loppet av några dagar. Gondry är, förutom en mycket välrenommerad musikvideomakare, mannen som skrivit och regisserat mästerverket "Eternal Sunshine of the Spotless Mind".

Först ut var komedin "Be Kind Rewind" från 2008, som bland annat handlar om en videobutiksanställd och hans vän som av misstag råkar radera alla videoband i butiken och bestämmer sig för att spela in egna varianter (så kallade "swedade" versioner) av filmerna. Jack Black gör en väldigt Jack Blackig roll, tyvärr måste jag säga som hade hoppats på en skådespelaröverraskning likt Jim Carreys prestation i "Eternal Sunshine". Mos Def är nedtonat bra. Men det går inte att komma ifrån att resten av filmen inte på långa vägar är lika rolig som de "swedade" filmerna, eller lika melankoliskt filosofisk som "Eternal Sunshine".
Det är småputtrigt och det är späckat av filmreferenser som får mig att le mest hela tiden. Men det är också ganska harmlöst.

"The science of sleep" från 2006 är inte den mest lättillgängliga av filmer. Historien är centrerad kring Stéphane, en ung man med uppenbara problem att skilja mellan dröm och verklighet, och hans kärlek till grannen Stéphanie. Visuellt sett är filmen helt fantastisk, inte minst under drömsekvenserna, med en otroligt detaljerad modellstad till bakgrund.
Men jag kan inte låta bli att må lite dåligt när jag ser filmen. Ju mer förrvirrad och besatt Stéphane blir, desto mer irriterad blir jag på hans omgivning. Är det ingen som förstår att han är psykiskt sjuk? Att han faktiskt behöver hjälp? Att hans hallucinationer håller på att ta över?
Troligtvis är det ett medvetet drag från Gondrys sida att låta Stéphane långsamt gå från adorable crazy (tänk typ "Amelie från Montmartre") till crazy crazy under filmens gång. Det är fruktansvärt bra gestaltat, men det ger lite ångest i magen oavsett.

Bara för att jag skrev det gnälliga inlägget igår om hur jag ännu inte fått mitt bokpaket från AdLibris, så fick jag såklart idag det efterlängtade aviserings-sms:et. Samt en kommentar från tjejen i spelbutiken/tobaksaffären om hur tungt paketet var.
Nu är jag lite i valet och kvalet om var jag ska börja. "Kattöga" och "Illusionisten" har jag ju läst förut, den sistnämnda ägde jag en gång i tiden innan jag råkade låna ut den till någon som aldrig lämnade tillbaka den. Förhoppningsvis är det ingen jag fortfarande umgås med, för att låna böcker som man sen aldrig lämnar tillbaka borde det vara dödsstraff på! Det är inte bara ohyfsat, utan också ganska elakt, i alla fall om man lånar böcker av en bibliofil som jag som värdesätter varje exemplar.
"Heart of darkness" skummade jag igenom när jag gick littvet, eftersom den tyvärr bara var referenslitteratur och jag därför blev tvungen att prioritera bort den. Dags nu, tänkte jag.

För övrigt sysselsatte jag mig igår i säkert trekvart med att sätta headshots på gigantiska mutantmyror i Fallout 3. Vilket är oändligt mycket roligare än det låter.

Jag beställde ju böcker den 29 december, som jag skrev om här i bloggen. Idag, den 13 januari, har jag fortfarande inte sett röken av mitt bokpaket. Om man inte räknar med det mail jag i fredags fick från AdLibris, som bad om ursäkt för att leveransen blivit försenad.
No shit.
Lite förseningar brukar det ju kunna bli om man som jag är "ekonomisk" (läs fattig) och väljer gratis frakt. Men det här är bara inte okej. Jag hade ju värsta planerna på att hinna läsa minst tre av böckerna innan studierna drar igång på måndag. Som det ser ut nu lär det inte bli av.
Inte okej, AdLibris.

Hej nya datorn. I love you.
Nu ska här spelas "Fallout 3". Plus alla andra spel som jag inte kunnat uppskatta till fullo (eller ibland ens installera) de senaste året eller så. Jag har ju faktiskt bisarrt mycket hårddiskutrymme att fylla med alla de spel jag gått och suktat efter.

D som i Dator alltså.
Yes, idag ska den byggas ihop. Inte av mig, som är i princip totalt okunnig när det kommer till hårdvara och därför kommer hålla mig långt borta från ömtåliga processorer och minnen. Kommer förmodligen vara fullt upptagen med att hålla katterna borta från ihopbyggandet, statisk kattpäls och elektronik brukar vara en dålig kombination.

Om allt går som det ska så kommer jag snaaaaart kunna spela det gratis "Fallout 3" som legat och läskats på min hårddisk i flera veckor.
Håll tummarna.

Ibland är det fint att bo i förorten.
Snö, solnedgång och rosa moln.

Första dagen på evigheter som inte är en röd dag, klämdag, mellandag, helgdagsafton eller något annat som innebär att butikerna är stängda och DN inte kommer. Helt underbart. Efter veckor av julemat, godis, jumust, fika och alldeles för mycket alkohol så känns januarivardagen väldigt välkommen.
Jag ser fram emot en normal dygnsrytm (det vill säga så normal som min dygnsrytm någonsin kan bli), uppdaterade favoritbloggar, linser och broccoli till middag, samt att postgången äntligen ska bli någorlunda normaliserad igen så att jag kan få mitt efterlängtade bokpaket.

Inte minst ser jag fram emot vardagen för att få se normala tv-program igen, istället för långfilm efter långfilm på alla kanaler. Sen när blev Ringen-trilogin julfilmer? Och vem orkar se de filmerna på reklamkanaler, när "Sagan om konungens återkomst" är minst en timme för lång även utan reklamavbrott?

Hej vardag. Välkommen tillbaka.

"Californication" är en ganska underhållande serie, även om den innehåller omotiverat många nakna kvinnokroppar i förhållande till antalet nakna manskroppar. David Duchovny är perfekt i rollen som den depraverade författaren Hank Moody, som inte kan hålla sig borta från sprit, droger, kvinnor och att förstöra sin egen karriär.

Men stjärnan i serien är enligt mig Madeleine Martin, som spelar Hanks dotter Becka. I säsong två (som jag har börjat titta på nu i dagarna) har hon hunnit bli tretton år och goth. Hon spelar Guitar Hero mest hela tiden, lyssnar på ond norsk musik, tapetserar sitt rum med Emily the Strange-bilder och fäller nihilistiska kommentarer om allt och alla.
Det är en roll som lätt skulle kunna bli endimensionell, som en parodi av en liten gothtjej, men Madeleine Martin gör Becka Moody till seriens allra mest sympatiska och trovärdiga karaktär.
I en av mina favoritscener i säsong två så erbjuder sig Becka att hålla bordsbön under ett dinnerparty som hennes föräldrar anordnat, och säger:
"I would like to thank the lord below, for giving me the strength to make it through this dinner. Praise hail satan"

Om jag någonsin får en dotter så hoppas jag att hon blir precis som Becka Moody.

Det är rätt skönt att gå på en förfest/fest och åka hem när alla andra börjar hetsa iväg i taxi för att hinna med en timme på favoritkrogen. I och för sig valde jag hemgång mycket för att min brännskada hade börjat värka, men lik förbannat är det skönt.
Eller så är jag bara gammal.

Hur fan ska man klä sig en trettondagsafton om man ska på födelsedagsfest, och därför vill vara snygg, när man har en brännskada på vänster lår som gör att det gör ont att ha kläder på sig och det är ungefär tio minusgrader ute?

Läste på Bokhora att Terry Pratchett blivit adlad.
Det känns bisarrt att tänka på skaparen av Discworld och tillika en av författarvärldens största komiska genier som en "sir", men samtidigt är det ju helt fantastiskt. Förmodligen tycker han själv att det hela är ganska komiskt.

När man är fångad i en postnyårsk domedagsförkylning, vad kan passa bättre än en omläsning av en gammal favoritbok?

När jag var på julbesök hos mina föräldrar och rensade lite bland gamla lådor så passade jag på att ta med mig en av mina allra mest älskade ungdomsböcker hem; "Agnes Cecilia" av Maria Gripe.
Huvudpersonen Nora är föräldralös och bor hos släktingar, men hon känner inte riktigt att hon tillhör deras familj, att hon passar in hos dem. Men när familjen flyttar så känner sig Nora märkligt hemmastadd i sitt nya rum, samtidigt som oförklarliga saker börjar hända. Hon hör steg och pianomusik i våningen trots att hon är ensam hemma, och hon får flera underliga telefonsamtal som får henne att börja söka efter svar i det förflutna.

Precis som i många andra av Maria Gripes böcker, som "Glasblåsarns barn" eller "Skugg"-serien, så vilar det en anda av tidlöshet över "Agnes Cecilia". Trots att ramhistorien utspelar sig i modern tid (relativt modern i alla fall, året är 1981) så knyts berättelsen hela tiden an till seklets början. Även språket känns tidlöst, vilket är en stor fördel. Många ungdomsromaner från tidigt åttiotal är idag i princip oläsbara på grund av sin hopplöst daterade "moderna" ungdomsjargong.
Något jag minns från när jag läste boken som ung (eller barn, jag gick nog i lågstadiet första gången) är att jag gillade just språket i boken. Så enkelt och avskalat, samtidigt som det inte var tillkämpat barnanpassat. Jag skrev nog minst fem parafraser på boken när jag var i tioårsåldern och fyllde skrivböcker med olika berättelser.

Jag blir lite sugen på att läsa om fler Gripe-böcker. Kanske kan man hitta hela Skugg-serien på ett antikvariat?

Det känns lite som att det här inlägget kommer en dag för sent, eftersom det faktiskt var igår det var Nationella Bakisdagen. Men jag skyller på att jag igår var upptagen med att städa upp serpentiner från golvet och dricka hiskeliga mängder Coca-Cola.

Jag vill iaf påstå att "Viva Piñata" är den bästa aktivitet man kan sysselsätta sig med när allt annat känns för hårt och ansträngande.
Inte nog med att det är tillräcklig gulligt och färglatt för att få den mest inbitna bakisångest att släppa, det är dessutom tillräckligt knepigt för att hålla intresset vid liv. Dock rekommenderar jag att man stänger av de irriterande rösterna, iaf om man har den svenska versionen där många av replikerna är direktöversatta och alltså även tidvis obegripliga.
Det som är fint med "Viva Piñata" är att man inte kan dö eller misslyckas på något liknande sätt. Om du kör fast eller dina små pappersdjur dör eller rymmer, så är det bara att bita ihop och locka tillbaka några nya. Eller sälja de träd du odlat som inte blev så bra som du kanske hade önskat.
Är du en besatt achievement-jagare så kanske du blir besviken på att det i "Viva Piñata" ofta är barnsligt lätt att håva in nya achievements, men samtidigt så kan en det lilla blippandet som signalerar att man tagit en ny achievement vara som ljuv musik i en bakistrött spelnörds öron.

Nytt år, nytt liv?
Jag har höga förväntningar på 2009. Det här året kommer nämligen enligt min vän S gå till historien som "Räkmackans År", vilket borde innebära ett problemfritt glidande hela året.

Jag överlevde nyårsfesten med endast några smärre krigsskador:


Jag lyckades spilla ut en kaffekopp i knät under middagen, vilket resulterade i några ganska smärtsamma brännskador på ena låret.


Jag lyckades också slå i ryggen, så att det ser ut som att jag har blivit biten av något suspekt djur. Kanske en entandad vampyr?
Dessutom har dunderförkylningen som låg och lurade i min hals under mellandagarna bestämt sig för att bryta ut totalt, vilket gör att jag bestämt mig för att lämna lägenheten så sällan som möjligt de närmsta dagarna.