Evil Kitten

Ikväll har filmen Twilight smygpremiär.
Så vad kunde väl vara mer passande än ett ordentligt långt inlägg om den likaledes älskade som hatade bokserien?

Jag tror att de var alla de upprörda känslorna som fick mig att vilja läsa böckerna, trots att jag är minst tio år äldre än den tänkta målgruppen. Vampyr- och skräckälskare delades in i två läger, mer än Terry Pratchett någonsin lyckats spittra fantasyläsarna, där huvudargumentet från hatarna var att vampyrinslaget bara användes som en metafor för förbjuden kärlek. Vilket jag skulle vilja påstå är just vad vampyrtemat använts till i populärkulturen sedan dag ett. Eller för att citera den likaledes juvenilt vampyrlängtande boken Juliane och jag:

"Du vet naturligtvis att det där med vampyrer och skräck är en erotisk grej", sa han upplysande till mig över middagsbordet. "Du och din vampyrkompis drömmer om Dracula istället för att gå på ungdomsgården som andra småflickor."

Den första boken, Twilight, börjar helt oemotståndligt om man som jag är van läsare av ungdomsromaner. Bella Swan flyttar från soliga Phoenix till den lilla staden Forks, belägen i den regniga delstaten Washington. Hon upptäcker till sin förvåning att det är mycket lättare för henne att passa in här än det någonsin var i sin gamla hemstad.
Snart träffar hon den mystiska Edward Cullen, som hon genast blir kär i. Att det dröjer så lång tid innan hon förstår att han är vampyr är för mig ganska obegripligt, men kanske har Bella aldrig sett Buffy. Över huvud taget är det ganska lätt att lista ut vad som kommer hända i slutet av boken, eller i nästa bok för den delen, men kanske är det ett medvetet drag från författarens sida?
Beskrivningarna av den till synes perfekte Edward är många och mycket detaljerade. Efter att man har läst ett antal gånger om hans perfekta ansiktsdrag eller "bronze-colored tousled hair" så blir man ganska trött på det. Men samtidigt så skildras ju Edward genom Bellas ögon, och hennes syn på honom är inte direkt nyanserad.
I den första boken är mycket av spänningen uppbyggd kring de faktum att Edward inte bara är kär i Bella, utan att han också hela tiden måste kämpa för att inte suga hennes blod. Mot slutet kommer det visserligen en liten actionspäckad vändning, men den utgör mer en twist på samma tema.

I New blood är stämningen annorlunda. Efter de första rosenskimrande sidorna så försvinner Edward, vilket totalt krossar Bella. Beskrivningen av hennes efterföljande depression och den spirande vänskapen med familjevännen Jacob Black skildras väldigt väl och betydligt mer nyanserat än kärleksscenerna. Men även i denna del tycks det krävas lite action på slutet, vilket känns lite påklistrat.

Eclipse är enligt mitt tycke den bästa delen. Bella slits mellan vampyren Edward och "varulven" Jacob, vilket gör kärleken till Edward lite mindre endimensionell. Svartsjukan får honom att framstå som lite mindre perfekt och dessutom ganska stel och tråkig i jämförelse med Jacob (jag gillar ju vampyrer, men föredrar helt klart Jacob framför Edward). Fiendskapen mellan vampyrerna och varulvarna är intressant, inte minst då varulvarnas ursprung och funktion förklaras ganska ingående.

Breaking Dawn, den sista delen, är något av ett antiklimax. Lite som den sista delen av Harry Potter är det alldeles för många trådar som knyts ihop och ett alldeles för påklistrat lyckligt slut som presenteras för att jag ska bli nöjd. Ge mig ett öppet slut! Eller i alla fall lite svärta.
Däremot gillar jag att en stor del av boken berättas ur Jacobs synvinkel (liksom epilogen i föregående bok). Det ger ett tillskott av välbehövlig humor, inte minst när kapitelrubrikerna börjar heta saker som "Why didn't I just walk away? Oh right, because I'm an idiot." istället för de vanligtvis ganska pretentiösa enordsrubrikerna ("Surprise", "Newborn", "Bloodlust").

Ett genomgående drag som jag ogillar är de små prologkapitel som finns i alla böcker. De är genomgående vaga och handlar om att Bella är i dödlig fara. Som att man inte efter att ha läst första boken skulle kunna lista ut att hon ständigt befinner sig i mer eller mindre dödlig fara?
Intrycket jag får av dessa små prologer är av en halvkass skrivarkurs där man blir instruerad att börja sin text in medias res, för att "dra in läsaren". Vilket jag är övertygad om att Stephenie Meyer skulle ha klarat alldeles utmärkt utan dessa ganska onödiga inledningar.

Jag tror att hemligheten till att kunna uppskatta Twilight-böckerna är att lägga bort sina kritiska vuxenglasögon för en stund och bara hänge sig åt den sträckläsning som de uppmanar till. Låta sin inre svärmiska tonåring få bestämma för en gångs skull.