Evil Kitten

När man är fångad i en postnyårsk domedagsförkylning, vad kan passa bättre än en omläsning av en gammal favoritbok?

När jag var på julbesök hos mina föräldrar och rensade lite bland gamla lådor så passade jag på att ta med mig en av mina allra mest älskade ungdomsböcker hem; "Agnes Cecilia" av Maria Gripe.
Huvudpersonen Nora är föräldralös och bor hos släktingar, men hon känner inte riktigt att hon tillhör deras familj, att hon passar in hos dem. Men när familjen flyttar så känner sig Nora märkligt hemmastadd i sitt nya rum, samtidigt som oförklarliga saker börjar hända. Hon hör steg och pianomusik i våningen trots att hon är ensam hemma, och hon får flera underliga telefonsamtal som får henne att börja söka efter svar i det förflutna.

Precis som i många andra av Maria Gripes böcker, som "Glasblåsarns barn" eller "Skugg"-serien, så vilar det en anda av tidlöshet över "Agnes Cecilia". Trots att ramhistorien utspelar sig i modern tid (relativt modern i alla fall, året är 1981) så knyts berättelsen hela tiden an till seklets början. Även språket känns tidlöst, vilket är en stor fördel. Många ungdomsromaner från tidigt åttiotal är idag i princip oläsbara på grund av sin hopplöst daterade "moderna" ungdomsjargong.
Något jag minns från när jag läste boken som ung (eller barn, jag gick nog i lågstadiet första gången) är att jag gillade just språket i boken. Så enkelt och avskalat, samtidigt som det inte var tillkämpat barnanpassat. Jag skrev nog minst fem parafraser på boken när jag var i tioårsåldern och fyllde skrivböcker med olika berättelser.

Jag blir lite sugen på att läsa om fler Gripe-böcker. Kanske kan man hitta hela Skugg-serien på ett antikvariat?