Doris Lessing - Kärlekens teater (recension)
Titeln "Kärlekens teater" är tyvärr en ganska usel översatt sådan, originalets "Love, again" är mycket mer relevant och mycket mindre... chicklit-aktig.
Sarah Durham är bokens huvudperson, änka sedan många år tillbaka och med vuxna barn. Hon driver den lilla teatern The Green Bird tillsammans med några vänner, och har sedan länge räknat ut kärleken från sitt liv. Men när hon börjar arbeta på en pjäs om den franska konstnären Julie Vairon, så börjar gamla känslor vakna till liv och Sarah blir plötsligt oresonligt förälskad i en man ung nog att vara hennes son.
Romanen börjar ganska långsamt. Lite för långsamt för min del. Det är så otroligt mycket detaljer, både från Sarahs eget liv och från Julie Vairons. Repetitionerna av pjäsen beskrivs nästan lite väl ingående, akt för akt.
När sedan hela teatersällskapet åker till Provence för att uppföra pjäsen i ruinerna av den stuga där Julie Vairon en gång bodde, så finner romanen plötsligt ett helt annat tempo. Sarahs besatthet av den unge skådespelaren får henne att koka av motstridiga känslor; svartsjuka, passion, självförakt och längtan. Motvilligt tvingas hon erkänna att hon faktiskt inte är för gammal för kärlek.
Jag skulle tro att det finns många romaner av Doris Lessing som är bättre än "Kärlekens teater". Mästerliga "Om katter", som jag läste för ett år sedan, är ett bra exempel.
Men bara man orkar sig igenom den något träiga inledningen så finns det en hel del fantastiska formuleringar om kärlekens grundvillkor att ta del av. Samt en väldigt fint formulerad vänskap mellan Sarah och Stephen, som också skrivit en pjäs om Julie och därför dras in i kretsen kring den lilla teatern.
Sarah Durham är bokens huvudperson, änka sedan många år tillbaka och med vuxna barn. Hon driver den lilla teatern The Green Bird tillsammans med några vänner, och har sedan länge räknat ut kärleken från sitt liv. Men när hon börjar arbeta på en pjäs om den franska konstnären Julie Vairon, så börjar gamla känslor vakna till liv och Sarah blir plötsligt oresonligt förälskad i en man ung nog att vara hennes son.
Romanen börjar ganska långsamt. Lite för långsamt för min del. Det är så otroligt mycket detaljer, både från Sarahs eget liv och från Julie Vairons. Repetitionerna av pjäsen beskrivs nästan lite väl ingående, akt för akt.
När sedan hela teatersällskapet åker till Provence för att uppföra pjäsen i ruinerna av den stuga där Julie Vairon en gång bodde, så finner romanen plötsligt ett helt annat tempo. Sarahs besatthet av den unge skådespelaren får henne att koka av motstridiga känslor; svartsjuka, passion, självförakt och längtan. Motvilligt tvingas hon erkänna att hon faktiskt inte är för gammal för kärlek.
Jag skulle tro att det finns många romaner av Doris Lessing som är bättre än "Kärlekens teater". Mästerliga "Om katter", som jag läste för ett år sedan, är ett bra exempel.
Men bara man orkar sig igenom den något träiga inledningen så finns det en hel del fantastiska formuleringar om kärlekens grundvillkor att ta del av. Samt en väldigt fint formulerad vänskap mellan Sarah och Stephen, som också skrivit en pjäs om Julie och därför dras in i kretsen kring den lilla teatern.
Kommentarer
Trackback
