Myggor och tigrar (långt efter kulturdebatten)
Maja Lundgrens bok var ju en av 2007 års mest omdiskuterade. Såpass omdiskuterad in i minsta detalj, trodde jag, att jag egentligen visste precis vad den handlade om. För precis som när det gällde Carina Rydbergs "Den högsta kasten" pågick diskussionerna i all evinnerlighet om fiktion vs verklighet och om det verkligen var acceptabelt av Lundgren att hänga ut diverse kulturpersonligheter med både för- och efternamn.
Redan innan jag ens hade öppnat boken hade jag alltså läst spaltmeter om Lundgrens kärleksliv, eventuella psykiska sjukdomar och brist på självinsikt. Som om det vore allt boken handlar om.
Jag blev förvånad över hur liten del av boken som faktiskt handlade om Sveriges kulturliv.
Större delen av romanen utspelar sig i Neapel, där Lundgren bor och arbetar under en period. Hennes fascination för den napoletanska maffian, den högaktuella camorran, bildar en röd tråd genom hela romanen (där den svenska kultursfärens små maktintriger känns som småbarnslekar jämfört med camorrans). Att Lundgren där bevittnar våld och kriminalitet, och till slut även själv utsätts för misshandel och våldtäkt när hon blir alltför nyfiken på camorrans affärer, är inget som jag aldrig ens hört nämnas i samband med boken. Som om det inte alls var en del av den.
Det största problemet för mig är inte huruvida Lundgren är sanningsenlig när det gäller sin tid vid Aftonbladets kulturredaktion, eller om det är moraliskt rätt av henne att namnge de personer hon skriver om eller ej. Problemet för mig är att jag inte gillar hur hon skriver om dem. Språket är klumpigt, hetsigt och fullspäckat med överdrivet grova formuleringar i stil med "Lappalainens lilla cockerspanieltunga i idolens rövhål äcklade mig". Förmodligen vill Lundgren ge igen med samma mynt mot de män som hela tiden använder sig av den typen av språk för att trycka ner eller stänga ute kvinnor.
Men det blir tyvärr mest tröttsamt
De delar av romanen som utspelar sig i Neapel är däremot skrivna på ett annat sätt, ett lite lugnare, mer eftertänksamt. Det är de delarna som är den stora behållningen, det som stannar kvar hos mig efter jag har läst klart.
De delar som jag inte ens visste fanns.
Läs också Marias text om Myggor, tigrar och omyndigförklarande
Nej, de spaltmeter som skrivits om hur hon skrivit om Sveriges kulturliv et cetera et cetera hade nog aldrig skrivits om det inte hade varit så att personerna med pennorna varit delar av det.
//JJ
Du som precis har läst Myggor och tigrar, jag måste passa på och fråga, dissar Lundgren Carl-Johan Vallgren i boken? Jag när en instinktiv men oförklarlig motvilja mot mannen och jag har en känsla av att Maja kan ha något med saken att göra, men det var ett tag sedan jag läste boken så jag kan ha fel...
Johan - Ja, det verkar lite som att de bara har läst de delar saom de själva är med i och bläddrat igenom resten.
Kajsa - Ja, hon dissar ju Vallgren minst sagt. Han är nog en av de som hon dissar hårdast, inte bara som författare och utan även som person. Så motviljan kan nog bero lite på det, men jag tyckte faktiskt att han verkade vara en riktigt obehaglig snubbe redan innan jag läste Myggor och tigrar...
