Bokstävlarna

Nu har äntligen bokreamättman tagit vid.
Jag undersökte Åhléns reautbud idag, i jakt på böcker som födelsedagspresenter. När halva familjen (mamman, pappan och farfar) ska firas imorgon så är det nästan givet att böcker blir presenterna. Plus ett lagom stort fång tulpaner.
När jag gick runt på Åhléns så kände jag mig mest... ointresserad. Och totalt mätt på böcker. Sådär som man bara kan bli när to be read-högen börjar sträcka sig mot taket.

Jag hoppas att föräldrarna kommer gilla den femtiotalsnostalgiska bok jag hittade. Fylld med gamla reklamannonser, anekdoter, ordlista över tidstypiska uttryck och diverse 50's-trivia, borde den vara något för dem. Om inte annat så tyckte jag själv att den verkade ganska underhållande...

En dryg tredjedel in på Ulrika Kärnborgs "Myrrha" och jag kan konstatera att boken inte alls är som jag tänkt mig. Mer Falkenlandsk abjektion än kulturkoftig viktorianaromans. Vilket i min bok är ett bra omdöme!

Men jag förstår verkligen varför jag sist jag var på Myrorna hittade så otroligt många exemplar av just denna bok. Säkert fem ex, de flesta såg ut att vara i princip olästa.
Jag ser framför mig hur hela horder med kulturkvinnor i page sätter det rättvisemärkta kaffet i halsen när de läser hur pigan Hannah redan som åttaåring inser hur mycket hon njuter av att bli förnedrad. Inte den mysiga läsning som de väntat sig direkt.

Jag tror att jag överdrev lite när det gällde årets bokrea. Kanske inte när det gällde kostnaden, för den här högen blev faktiskt fånigt billig, men när det gällde antalet sidor. Det är som ett VM i tegelstensformat. Att jag redan innan den här monsterhögen släpades hem idag hade slut på bokhylleutrymme gör ju inte saken bättre direkt...
Dags att köpa ny bokhylla med andra ord.

Jag var förbi en kort sväng på SF-bokhandeln idag och kollade in rean.
Fick med mig den ryska vampyrromanen "The Night Watch" av Sergei Lukyanenko. När jag betalade fick jag först ett uppmuntrande "Sjukt bra val av av bok!" av killen i kassan. Sen när jag avböjde kasse för att ta boken direkt i väskan så la han konspiratoriskt till:
"Jag förstår. Det är för att du ska börja läsa boken direkt på tunnelbanan, eller hur?"
Är jag verkligen så genomskinlig?

Tove Janssons "Lyssnerskan" från 1971 innehåller ett flertal korta noveller. De ut spelas alla i en vardaglig, men lätt surrealistisk värld, där verkligheten ligger som en tunn fernissa över kaos.
Vissa av novellerna är mycket korta. En ögonblicksbild av ett tillstånd snarare än en berättelse. Dessa noveller är inte illa skrivna, men jag märker att jag efter läsningen har svårt att skilja dem åt. De är mycket lika i sin kortfattade lakoniska stil. De lämnar inga avtryck.

Bäst gillar jag den inledande och den avslutande novellen.
I "Lyssnerskan", som fått ge namn åt hela samlingen, möter vi moster Gerda som bestämmer sig för att föreviga allt hon vet om sin släkt och sina vänner. Den stora karta som hon ritar upp innehåller både kärlek och svek. Gerda börjar leka med tanken att själv påverka dessa förhållanden, att råka avslöja ett förtroende, för att se kartan förändras.
I den sista novellen, "Ekorren", står återigen en (denna gång namnlös) kvinna i centrum. Boende på en ensligt belägen ö är hela hennes liv inrutat efter sina dagliga rutiner. Så när en ekorre en dag dyker upp på ön, förmodligen ditfluten från en annan ö, så ställs kvinnans hela tillvaro på sin spets. Osäker om hon vill skrämma bort eller locka till sig ekorren börjar kvinnans rutiner förändras och bli mer och mer instabila. Vad vill ekorren henne egentligen?

Vill man läsa en novellsamling om människor som lever i vardagens gränsland, som inte riktigt hör hemma i verkligheten, så rekommenderar jag att man istället för Tove Jansson läser Inger Edelfeldt. Alla hennes novellsamlingar är att rekommendera, men kanske i synnerhet "Rit" från 1991.

Tove Jansson - Lyssnerskan (En bok för alla, 2007)

Idag var första gången jag blev besviken för att det paket jag hämtade ut på Postens utlämningsställe innehöll böcker. Fast det var förstås bara för att jag går och väntar på alla provbågar jag beställt hem på nätet. Nu när jag fått synfelet bekräftat så vill jag skaffa glasögon så fort som möjligt, för att äntligen bli av med min kroniska huvudvärk.

Böckerna ovan har jag för övrigt inte köpt. Utan det är recensionsexemplar som Bonnierförlagen tydligen tycker att jag ska ha, fast jag inte har registrerat mig i deras pressrum. Klart att det är roligt och smickrande att bokförlagen tydligen värdesätter mina recensioner (det här är inte det enda förlaget som har börjat skicka böcker), men samtidigt undrar jag hur de väljer ut bloggarna.
Googlar de? Väljer de bloggar som ofta skriver om böcker från just det förlaget, eller tvärtom de som sällan gör det? Går de på antal läsare, recensionernas kvalitet, hur regelbundet bloggen uppdateras, eller något helt annat?

Så börjar jag också fundera på om jag borde ange i mina recensioner om det handlar om böcker jag har köpt själv eller recensionsex. Inte för att det gör någon skillnad när det gäller läsning, förutom att jag möjligtvis läser en del böcker som jag inte själv skulle ha köpt (i alla fall inte till fullt pris). Plus att recensionsexen hamnar i en gräddfil på läslistan, så att de blir recenserade medan de är helt aktuella.

Efter att ha dragits med ständigt återkommande huvudvärk i ungefär ett halvår, så tog jag mig i fredags iväg till en synundersökning. Som bekräftade mina välgrundade misstankar; lätt astigmatisk och översynt var diagnosen. Vilket jag kompenserat genom att spänna ögonmusklerna extra mycket. Hence huvudvärk.

Den extremt trevliga optikern frågade om jag läser mycket eller anstränger ögonen på annat sätt. Svaret blir att jag väl knappt gör något annat än att sitta med näsan i en bok eller framför datorn. Vilket tydligen är ett av skälen till min lite försämrade syn, eftersom ögonen helst ska få vila någon gång ibland.

Varför innehåller inte böcker en liten varningsettikett från socialstyrelsen i stil med "Överdriven konsumtion kan leda till glasögontvång" eller "Läsning orsakar översynthet"?
Inte för att det skulle få mig att läsa mindre. Men ändå. Läsrelaterade skador är inte att leka med.

Alla (som liksom jag) någonsin har läst litteraturvetenskap, eller bara hängt en del i lite mer pretentiösa kretsar, känner nog igen sig i att det anses tillhöra allmänbildningen att ha läst klassikerna. Och då menar jag inte någon Strindberg eller Shakespeare utan det mesta av Strindberg och Shakespeare.
Oavsett vilken litteratur man annars föredrar, så anses det lite fattigt att inte ha en solid klassikergrund att stå på. Gillar man chick litt ska man helst ha läst Jane Austen för att ha de rätta referensramarna, gillar man skräck tillhör H.P Lovecraft grundkursen. Utan klassikerna blir ens litterära intresse lite futtigt, inte riktigt helt legitimt. Som att påstå att man gillar vin när man bara dricker Castillo de Gredos ur en knögglig tetra.

Jag kan ibland känna att det är lite pinsamt att jag har vissa luckor. Att jag inte har läst en del klassiker, trots att jag läst om dem hundratals gånger. Att jag kallar mig boknörd och litteraturvetare, trots att min karta är full av blinda fläckar.

Så för att råda bot på mitt eget Harold Bloomska kanontvång, så tänker jag börja lista de klassiker som jag inte har läst. Samt lite funderingar om varför jag inte läst dem, och om jag alls skulle vilja.

Först ut är

Jean-Paul Sartres "Äcklet"

Jag köpte den här boken någon gång i gymnasiet, när jag började känna klassikertvånget. Jag kämpade mig heroiskt genom ett antal sidor innan jag gav upp. Nog för att jag älskade Hjalmar Söderberg som tonåring, men Sartre var inget som fick mig att jubla direkt. Det jag minns mest är hur mycket (och detaljerat) han skrev om sina tarmar och sin avföring.
Sedan dess har "Äcklet" stått och blängt på mig i min bokhylla. Den har följt med i flyttar från förort till förort, utan att någonsin ha blivit läst. Och nu har jag ju haft boken så länge att jag känner att jag inte kan göra mig av med den utan att ha tagit mig igenom alla sidor, det skulle kännas som ett nederlag.
Kanske är det dags att ta tjuren vid hornen och ge mig själv ett ultimatum? Antingen läser jag den innan månaden är slut, eller så blir bytesrummet en bok rikare?

När jag läser Jens Liljestrands novellsamling "Paris-Dakar" så dras jag in i en värld befolkad av flera totalt olika manstyper. Det enda de har gemensamt sinsemellan är att de inte riktigt verkar passa in, att de inte riktigt är den de förväntas vara. Läsningen växlar mellan att vara roande och oroande och hela tiden fullkomligt lysande.
Jag vill inte avslöja för mycket om de enskilda novellerna, eftersom de flesta av dem innehåller en twist som får en att läsa om och bli förtjust över det eleganta genomförandet. Det är smart skrivet, men inte såpass smart att det känns krystat.

I en av novellerna får vi möta Jens som är toastmaster på bröllopet från helvetet. Tal som drar ut på tiden, totalkris på jobbet, brudens falsksjungande lillasyster och en smältande bröllopstårta - allt bidrar till en totalt ångestdrabbande upplevelse. Som ändå faktiskt lyckas vara rolig mitt i all sin förfärlighet, mycket på grund av de knivskarpa beskrivningarna av festdeltagarna.

Liljestrands persongalleri bjuder inte direkt in till sympatier. De ljuger, hotar, misshandlar och manipulerar och är undantagslöst riktigt ensamma människor. Men ändå kan man inte låta bli att vara på deras sida när de blint famlar runt efter en mening med sitt liv.

"Paris - Dakar" är inget annat än en strålande debut.

Jens Liljestrand "Paris-Dakar" (Ordfront, 2008)

Nu kan jag äntligen andas ut.
Bokus har bekräftat att jag ska få alla de böcker jag har bokat och AdLibris har inte kommit med fler avdrag från min förhandsbokade lista. Alla de reakataloger som följer med min morgontidning tänker jag högtidligt ignorera.

Irina McGovern i Lionel Shrivers roman "Dagen efter" har levt tillsammans med Lawrence i tio år. Trots att den stormande passionen har lagt sig, så trivs de fortfarande bra tillsammans. Så en kväll, när Lawrence är bortrest, går Irina och äter födelsedagsmiddag med deras gemensamme bekant  Ramsey Acton, som är en av världens bästa snookerspelare. En stark attraktion uppstår mellan dem och Irina tvingas välja om hon ska stanna hos Lawrence eller ge efter för passionen.

För alla som sett romcomen "Sliding Doors" med Gwyneth Paltrow så känns intrigen igen. Ett avgörande val och historien splittras upp i två parallella intriger, som ändå slingrar sig mot (ungefär) samma slutpunkt.
"Dagen efter" kan verka vara en aning banal kärlekshistoria, i synnerhet när det gäller det uttjatade valet mellan tryggheten eller den osäkra passionen. Shriver är dock inte den som väljer det enkla. Allt eftersom romanen broderas ut blir de två männen, och även Irina själv, allt mer nyanserade. Vem av dem är egentligen den trygge och vem är den opålitlige?

Shrivers språk är genomgående helt fantastiskt. Variationerna mellan de olika kapitlen är ofta subtila, där samma till synes vardagliga små detaljer får totalt olika innebörd beroende på vilket sammanhang de befinner sig i. Dialogen, inte minst när det gäller de snåriga samtalen inom ett förhållande, är perfekt beskriven. Episoden där Irina åker hem till sin fruktansvärt egoistiska och manipulativa mamma för att fira jul tillsammans med Lawrence/Ramsey är nästan plågsam att läsa i sina båda variationer. Fast på två helt olika sätt.

"Dagen efter" är som två parallellt berättade kärleksromaner i ett. Vackert, melankoliskt och fullkomligt beroendeframkallande.

Problemet med att förhandsboka bokreaböcker på nätet är att risken är stor att man får ett surt litet mail som berättar att alla de böcker man beställt tyvärr redan tagit slut. Det är alltid en chansning. Inte beställa för få böcker, med tanke på att halva beställningen kan försvinna, men inte heller för många om det råkar slumpa sig så att man faktiskt får hem allt man förhandsbokat.
Hitills (peppar, peppar) är det bara en bok jag bokat som varit slutsåld. Resten av mina beställningar ser ut som följer:



Min AdLibris-beställning, efter att jag tyvärr blivit av med en Margaret Atwood-bok.




Bokus-beställningen. Vars status fortfarande är okänd.

Jag var inne och nosade runt på SF-bokhandeln också, men tyckte som vanligt att allt var fånigt dyrt. Varför köpa (engelska) böcker där, när de reade ändå kostar mer än de gör hos AdLibris?

Härom dagen skrev jag om hur jag hade svårt för den usla översättningen av Stephen Kings "Benrangel" som jag höll på med. Trots detta lyckades jag ta mig igenom boken, och brydde mig allt mindre om översättningen ju mer spännande handlingen blev.

Huvudkaraktären i boken är författaren Mike Noonan, som efter sin hustrus plötsliga död märker att han förlorat förmågan att skriva. Efter att ha drömt återkommande mardrömmar om sin döda fru i samband med deras sommarstuga, så bestämmer han sig för att åka dit och möta sina demoner (bokstavligt talat).
Stephen King är en mästare på att bygga upp stämning, så även i denna roman. De mystiska händelser som utspelas i området kring stugan och traktens invånare beskrivs väldigt målande. Men, på ett sätt om också är väldigt typiskt för King, tyvärr spårar historien ur något framåt slutet och blir alldeles för actionspäckad på bekostnad av storyn.

Alla som liksom jag älskar metainslag i böcker (läs Toves inlägg om meta i hennes blogg) lär uppskatta alla de referenser till andra King-romaner som boken är fylld av. Bland annat träffar Noonan som allra hastigast en äldre man vid hamn Ralph Roberts, som frågar om författaren möjligtvis lider av sömnlöshet (Ralph är huvudkaraktären i King-romanen "Sömnlös").

Den dåliga översättningen då?
Jo, jag fann ett till riktigt guldkorn som jag tänkte dela med mig av:
"Vitt husvagnspatrask" som översättning av "white trailertrash". Husvagnspatrask? Säga vad man vill om Thomas Preis språkliga kunskaper, men kreativitet lider han inte brist på.

Nu har jag virrat runt inne på AdLibris hemsida i timmar för att leta efter reaböcker. Till skillnad från de flesta andra verkar jag höra till dem som gillar bokrean och då speciellt när nätbokhandlarna har rea. Slippa trängas, slippa leta efter guldkorn bland staplar av Guillou-böcker och fula Strindberg-nyutgåvor.

Tyvärr är jag extremt förkyld och har en envis släng av feber, därav timmarna inne på hemsidan. En lång tid gick åt till att ens hitta till själva bokrean, som AdLibris inte verkar vilja att folk ska upptäcka.
Kalla det ett utslag av febern, men jag är rätt nöjd med att ha hittat "Lord of the Rings" på engelska för 59 kr (hela trilogin). Det mesta jag beställde råkade visst bli på engelska, och ingenting inbundet. Typiskt mig.

Jag är dunderförkyld och tillbringar den mesta tiden i soffan tillsammans med en katt och en tekopp. För att trösta min dimmiga hjärna och rinnande näsa en aning har jag börjat läsa "Benrangel" ("Bag of bones") av Stephen King. Vilket skulle vara väldigt njutbart om det inte vore för en sak:
Översättningen.
Jag är en notorisk språkpedant, som ofta brukar ondgöra mig över tv-seriers och filmers undermåliga textning. Men där brukar jag ändå kunna bortse från textningen och istället koncentrera mig på originalspråket (förutom när jag ser anime, vilket beror på mina minst sagt begränsade kunskaper i japanska). När det gäller översatta böcker är man ju däremot totalt utlämnad åt översättarens språkliga preferenser och nycker, vilket inte alltid är det roligaste.

Det första exemplet är att översättaren Thomas Preis valt att översätta namnet på huvudkaraktärens stuga Sara Laughs till Sara Skratt. Något som verkligen sticker i ögonen i och med att andra namn, som sjön Dark Score som stugan ligger vid, fått behålla sina originalnamn. Jag förstår nödvändigheten i att översätta namn när det gäller t.ex Harry Potter, som ändå riktar sig till yngre, men när det gäller Stephen King-läsare borde de flesta veta vad ordet "laughs" betyder.
Vissa meningar känns bara klumpiga. Som det återkommande "en författare är en människa som har lärt sin fantasi att busa". Busa? Just den formuleringen låter totalt... idiotisk. Jag misstänker att det i originalet är formulerat något i stil med att "an author is a person who has taught his imagination to play tricks", vilket i så fall är ett ganska fyndigt och dubbelbottnat uttryck. Men översättningen skaver i mig, får mig att komma av mig i läsningen.

Jag kommer nog läsa ut boken, trots alla invändningar. Men det lär nog dröja lång tid innan jag ger mig på en översatt Stephen King nästa gång.

Handlingen kretsar kring Elaine Risley, en hyfsat framgångsrik konstnär. I och med en retrospektiv utställning återvänder hon till barndomsstaden Toronto, vilket får henne att börja minnas saker från sin barndom som hon längre förträngt. Efter att ha levt ett kringflackande liv med sin familj, där faderns yrke som entololog styrde var de hamnade, flyttar de när Elaine är åtta till utkanten av Toronto. Hon har länge drömt om att få lära känna andra flickor, men efter ett tag börjar de flickor hon blivit bästa vän med trakassera henne. Det hon genomlevde som ung har satt djupa spår, något som Elaine märker när hon återvänder till sin barndoms helvete.

Jag älskar verkligen Margaret Atwoods språk i "Kattöga". Melankoliskt, men ändå märkvärdigt distansierat. Alla små detaljer är så väl beskrivna att man bara behöver sluta ögonen för att befinna sig på zoologiska institutionen eller i den fuktiga källaren hos familjen Smeath, med de torkande underkläderna droppande i bakgrunden. Fast mest av allt ser jag förstås den murkna träbron över ravinen framför mig, som på fler än ett sätt får representera den mobbning som Elaine utsätts för.
Barn är grymma.
Atwood vet inte bara om det, utan hon kan dessutom skildra det på ett sätt som känns alldeles självklart.

Drygt halvvägs i Lionel Shrivers "Dagen efter" (vilken på engelska bär det så oändligt mycket mer passande titeln "The Post-Birthday World"), och jag vill inget annat än att bara sträckläsa resten. Alternativt läsa ett kapitel om dagen för att få boken att räcka längre.
När jag läste "Vi måste prata om Kevin" för något år sen tyckte jag att det var en fantastisk och oerhört obehaglig roman, som stannade kvar i mitt medvetande under en väldigt lång tid. Nu kan jag bara konstatera att "Dagen efter" är ännu bättre.

Jag tror att jag har en ny favoritförfattare.

I Kalle Dixelius roman "Toffs bok" får vi möta den framtida Toff Janne. Han lever på 2200-talet i ett raserat "Ståkkålm", där han knappt överlever i ett framtida samhälle som får Per-Andres Fogelströms "Mina drömmars stad" att framstå som just en drömstad. I denna dystopi har det svenska samhället regredierat till ett lågteknologiskt och våldsamt sådant, där ledaren "Fullmäktige" styr sin stadsdel med järnhand. Att läsa och skriva är totalförbjudet.
Närr huvudkaraktären Toff finner en penna bestämmer han sig ändå för att börja skriva sin egen bok. Vilket till en början inte är det lättaste, eftersom han aldrig har läst en enda bok. Men när Toff får kontakt med en hemlig klubb, som uppmuntrar honom att fortsätta skriva och dessutom läsa, så börjar hans livs resa.

Jag gillar verkligen tanken bakom "Toffs bok". Hur läsandet och språket bidrar till demokratisering och frihet, och alla paralleller till hur totalitära styren genom tiderna försökt hindra folkets läsande. Kunskap är per definiton makt. Makten att kunna ifrågasätta, tänka kritisakt och forma sin egen framtid.
I och med att Toff läser mer och mer så utvecklas hans språk. Från de första sidornas "Mitt sommarlov"-text, med enkla huvudsatser till ett alltmer komplext och filosoferande språk. Det är bra gestaltat, även om vissa ord sticker mig i ögonen.Som att Toff i början, trots att texten är tryfferad med "typ", ändå använder uttryck som "välbevarad" och "besinningslöst", något som knappast borde tillhöra knegarnas vokabulär. På samma sätt verkar det som att vissa delar av hans språk aldrig utvecklas, oavsett hur mycket han läser eller filosoferar kallar han fortfarande exempelvis kvinnor för "brudar". Det stör mig.

Toffs berättelse är genom hela boken kommenterad av historikern Muham Bentson (som lever ungefär tvåhundra år efter Toff, i en ljusare tidsålder). Också det en intressant idé, men kommentarerna blir ofta lite för övertydliga. Som när Bentson påpekar att rasismen inte verkade vara så utbredd under Toffs tid, vilket antyds i texten, men blir lite för uppenbart i och med kommentarerna.
Men det jag nog har allra svårast för i hela boken är de små inläggen om medieklimatet i Sverige just nu. Denna tidsperiod kallas för "guldåldern" och det påpekas flera gånger hur förträfflig dagspressen var vid den här tidsåldern (berörda tidningar namnges mer än en gång), samtidigt som Toff utgjuter sig över hur dålig kvällspressen var. Här blir jag lite sugen på att ta upp skämskudden, speciellt när Dixelius (med bakgrund på DN) låter Bentson komma med kommentarer som:
"[Toff]... har förstått vilken enorm källa till kunskap den klassiska pressen är, vilket anseende en publikation som Dagens Nyheter hade. Han har förstått vilka undermåliga publikationer den så kallade kvällspressen var."

Efter att ha läst ut "Toffs bok" var jag faktiskt lite besviken. Jag hade hoppats på mer. Mer fokus på språket och läsandet hos Toff, mindre halvt förtäckta kängor mot dagens samhälle.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att glädjas över en bok med en unik story. Det kan behövas bland dagens alla fadersskildringar och dussindeckare.

Kalle Dixelius - Toffs bok (Ordfront 2009)

Jag tror att det börjar bli dags för mig att införa ett sånt där köpstopp som jag läst om på så många bokbloggar. Veckans bokskörd lär ju räcka ett tag, och jag som inte ens läst ut alla de andra böckerna jag har som ligger hemma och väntar. Dåligt av mig.

Jag antar att jag är lite för bra på att impulsshoppa böcker. Albumet överst råkade följa med mig hem när jag var på fantastiska Comics Heaven igår för att leta födelsedagspresent. Få andra butiker kan fylla mig med så mycket habegär som den, men så är jag också en sucker för graphic novels.

Stephen King-boken råkade inkluderas i AdLibris-ordern när jag beställde kurslitteratur. Att vara tvungen att hosta upp 125 kr för den där extremt tunna boken som ligger mellan King och Shriver och ser tråkig ut, gjorde att jag tröstbeställde King-boken när jag ändå var på gång.

De tre andra böckerna är faktiskt recensionsexemplar, så dem behöver jag inte ha det minsta dåligt samvete över. Så länge jag läser dem och producerar recensioner det vill säga.

För att få lite bättre koll på vad, hur och hur mycket jag läser så tänkte jag börja med månatliga läsrapporter. Först ut är förra månadens reslutat:

Doris Lessing - Kärlekens teater (som jag började på i december, men blev klar med i januari)
Haruki Murakami - Kafka på stranden
Maja Lundgren - Myggor och tigrar
Maria Lang, - Se, döden på dig väntar
Joyce Carol Oates - Svart flicka, vit flicka
Maria Gripe - Agnes Cecilia (omläsning)
Jeanette Winterson - Passionen
Daniel Sjölin - Världens sista roman

8 romaner. Ett ganska bra genomsnitt, med tanke på att studierna kickade igång mot slutet av månaden.

Det här tycker jag är väldigt fint
Alltså att Bokhora vann Aftonbladets Stora Bloggpris i klassen nöje och kultur. Jag håller helt klart med Johanna Ös uttalande om att det vi läsare nog gillar är passionen som lyser igenom.

Jag har alltid haft väldigt svårt för Quetzala Blanco och de heteronormativa dumheter hon vräker ur sig då och då. Därför kan jag inte låta bli att bli provocerad över att hon tydligen ska ge ut en bok, "Gör vad du vill så länge du inte dödar mig".

I DN Bok svarar hon på frågan om varför man ska läsa hennes bok:
"Jag tror att man kommer gilla den om man vågar inse att riktig feminism handlar om att kunna fantisera om gruppvåldtäkter och förnedring, om man inser att droger kan få folk att göra bättre musik och om man lever efter devisen "One moment on the lips, forever on the hips".

Ja, jag inser att hon vill provocera. Likt en inverterad Linda Skugge vill hon piska upp en liten storm, som kanske kommer få folk att läsa hennes bok för att se om den är så rebellisk som hon försöker få den att verka. När det förmodligen bara är en ordinär chic lit med lite Per Hagmanska dekadensinfluenser.

Istället för att bli förbannad för att sådana som Quetzala Blanco får ge ut en bok, när de finns så många som är tusenfalt mer begåvade, så tänker jag lova mig själv:
att aldrig någonsin läsa den här boken, ens under pistolhot.

Jag ger gärna boktips.
Inte för att jag vill pracka på min smak på andra, eller tycker att jag nödvändigtvis har den mest fantastiska boksmaken som tänkas kan, utan för att jag anser att en läsupplevelse är något av det bästa man kan ge bort.

Min käre R läste nyss ut "Den hemliga historien" av Donna Tartt, som alla som känner mig någorlunda vet är en av mina absoluta favoritböcker. Han gillade den. Väldigt mycket. Såpass mycket att han beklagade sig härom kvällen för att han var för trött för att läsa ut den, trots att det var så spännande.
Frågan är om något gläder ett läslushjärta mer än när någon annan verkligen uppskattar den bok som man har fått dem att läsa?

I Joyce Carol Oates "Svart flicka, vit flicka" får vi möta den unga och idealistiska Genna Meade som är student vid det prestigefyllda colleget Schuyler College. Hennes rumskamrat Minette Swift visar sig vara en kristen svart flicka, som Genna genast bestämmer sig för att bli bästa vän med, trots att Minette själv inte verkar vara särskilt intresserad av vänskap
Minette blir snabbt illa omtyckt på colleget, eftersom hon är vresig och otrevlig mot de flesta, sin rumskamrat inkluderad. Trots den dåliga behandlingen ger inte Genna upp sina vänskapsförsök, vilka blir än mer intensiva när Minette börjar utsättas för något som liknar mobbing med rasistiska förtecken

Oates porträtt av Minette är allt annat än insmickrande. Den unga kvinnan är inte bara egosistisk och kristet trångsynt, utan lider också av en total brist på självinsikt. Trots ett stipendium från high school har hon problem att hänga med i undervisningen, och hon beskrivs som en hetsätande och lynnig flicka. Men hennes mest osympatiska drag framträder som värre än så, när Genna börjar fundera över om det inte är så att Minette själv ligger bakom de rasistiska trakasserier hon utsätts för.
Det är Minette som är romanens centrum. Hennes vanor och ovanor, hennes vandring mot sin oundvikliga död, beskrivs ur den välvilliga Gennas ögon. Samtidigt skymtar det, i bakgrunden av Gennas liv, en långt mer intressant och gripande historia. Hennes egen.
Uppväxt i en radikal hippiefamilj bär Genna på sina egna hemligheter. De små glimtar av hennes egen ganska fruktansvärda barndom, skymtar fram bakom historien om Minette. Men de skymtarna ger en balans till romanen, ett djup. Oates språk fångar på ett perfekt sätt det halvt outsagda i Gennas historia, det där som stannar kvar och skaver någonstans under huden.

Efter att ha blandat friskt i min vanliga blogg, men med en ganska stark slagsida åt bokbloggshållet, så bestämde jag mig för att dela upp det hela.
Alltså, gamla bloggen Evil Kitten kommer fortfarande finnas kvar, i ungefär samma utförande som tidigare. I den här bloggen kommer jag skriva om böcker, läsande och förmodligen en gnutta litteraturvetenskap.