Bokstävlarna

Bokhora-Helena har satt ihop en kort liten bokenkät, under temat "Senaste":

Senaste...
Utlästa boken: Jonathan Safran Foers "Allt är upplyst"
Påbörjade boken: Något lättläst för att låta hjärnan vila från hemtentaskrivandet; Dean Koontz "Odd Thomas"
Höjdaren: Lionel Shrivers "Dagen efter" är årets bästa so far!
Besvikelsen: "Allt är upplyst" var inte alls så bra som jag hade hoppats.
Lånade bibloboken: Någon form av kurslitteratur.
Inköpta boken: Två antikvariatfynd för 10 kr sammanlagt; Agatha Christies "Ett mord annonseras" och John Irvings "Hotell New Hampshire". Plockade härom dagen med mig Toni Morrisons "Älskade" från bytesrummet, men det var ju inget inköp.
Bokcravingen: Alltså, Junot Diaz "Oscar Waos korta förunderliga liv" verkar ju helt och hållet underbar och exakt i min smak, trots att titeln är omöjlig att komma ihåg. Jag älskar nördreferenser av alla de slag. Den här boken skulle jag väldigt gärna vilja få i födelsedagspresent på söndag!
Lästa meningen: "Adding a new work and computationally integrating it may enrich other works that are part of the digital library." (Kurslitteratur till hemtentefråga om digitala bibliotek och nya medier)

Maria Küchens "Gamarna" rör sig någonstans i gränslandet mellan thriller och deckare. Huvudkaraktären Sanna Wrede är en framgångsrik chicklittförfattare, som börjar undersöka en serie mord på framgångsrika kvinnor i hennes bekantskapskrets, samtidigt som hennes egen mycket avslöjande självbiografi blivit stulen. Sanna upptäcker snart en gemensam nämnare mellan offren, som alla gjort en mycket lukrativ bostadsrättsomvandling.

Svenska deckare med politiska anslag är inte helt ovanliga. Men oftast handlar det om högerextremism eller gamla politiska skandaler (liknande den i Stieg Larssons Millennium-trilogi), inte bostadspolitik dragen till sin absoluta spets som i denna roman. Visst är det uppfriskande att slippa överviktiga, bekymrade polismän (eller för den delen unga, ambitiösa poliskvinnor), men det räcker inte riktigt hela vägen fram för Küchen.
Jag har helt enkelt svårt att tro på det jag läser.
Küchens Sanna Wrede är en motsägelsefull kvinna - för att ta till en rejäl underdrift - med vilken trovärdigheten svajar kraftigt. I början av romanen ska hon vara något slags kändisförfattare som hänger på Stureplan hela tiden, samtidigt som hon klär sig som en otrendig hippie (batikförkläde?) och trivs bäst i sitt eget sällskap. Hippestilen står dessutom i skarp kontrast mot den naivt nyliberala syn Sanna har på samhället.
Men det jag har svårast för är nog det att Sanna, enligt ett gammalt ex, "blir kåt och har sex som en kille". Vilket tydligen betyder att hon blir kåt på det mesta och inte drar sig för att onanera lite frigjort i sin grannes garderob när hon hittar ett sexigt klädesplagg. Plus att hon självklart, likt en viss Lisbeth Salander, självklart också ska vara bisexuell och ligga runt mest hela tiden.

Küchens roman är trots trovärdighetsproblemen och trots vissa språkliga brister (som att huvudkaraktären ger sig själv uppmaningar i stil med "Ta ingen skit, Sanna Wrede!") ändå ganska spännande. Efter avslutad läsning inser jag dock att det som stannat kvar hos mig är prologen och epilogen. Här skymtar en helt annan historia fram, en helt annan typ av roman, som jag önskar att jag hade fått läsa istället.

Maria Küchen - Gamarna (Ordfront, 2009)

Jag har gjort en paus i min läsning av Jonathan Safran Foers "Allt är upplyst" för att läsa lite i den här tjusiga boken som jag fann för en ynka femma förra veckan.
Antikvariatrea är nog det bästa som finns tror jag. Speciellt när man hittar så fantastiskt snygga böcker som det här.

En guldstjärna i kanten till den som kan gissa vilken bok det är.

I DN idag fanns en recension av Hanna Hellquists debutroman "Karlstad Zoologiska", skriven av Nina Lekander. Efter att ha läst texten kände jag mig först lite irriterad, vilket snart övergick till ren ilska.

Lekander kommenterar redan i inledningen av recensionen Hellquists sätt att skriva med ett nedlåtande "Det är väl inga brev du skriver heller, hörru Hannapanna?". Hon fortsätter sedan med att påpeka att hon visserligen inte tycker att romanen är dåligt skriven, men kan samtidigt inte låta bli att klämma in några petiga små skrivtips till författaren. Vilka känns obehagligt nedlåtande. Som om Lekanders vore Hellquists svensklärare, eller på något annat sätt rättfärdigad att sitta med rödpennan i högsta hugg.
"Karlstad Zoologiska" är en skönlitterär text, och en ganska fin grej med just skönlitteratur är det att man får hitta på helt egna formuleringar och även egna ord om man nu skulle vilja. Att Lekander kallar ordet "representabel" för en "kontamination mellan representativ och presentabel" är ett annat exempel på en ganska sur kommentar. De flesta jag känner skulle utan att tveka använda ordet representabel, precis som de skulle säga att de spenderar tid. Språket förändras hela tiden, och den litteraturrecensent som inte vill acceptera det borde kanske syssla med något annat.

Jag befinner mig för tillfället i en liten läsesvacka. Inte så att jag inte läser alls, långt därifrån, men jag har så himla mycket annat för mig förutom läsandet just nu. Plus att jag har en hemtenta att skriva.
Förlåt bloggen, jag lovar att försöka bättra mig.

Är det någon som känner sig förvånad?

För en som aldrig läst Paul Auster förut ter sig nog "Resor i skriptoriet" ganska obegriplig. Den är väldigt löst förankrad i verkligheten, utan är mer som ett absurt utsnitt ur en roman.
Mr Blank, bokens protagonist, lider av minnesförlust. Han befinner sig i ett litet vitt rum, men vet inte varför eller var han egentligen är. Flera olika personer besöker honom under dagen, varav vissa sätter igång svaga minnesbilder medan andra lika gärna skulle kunna vara totala främlingar. I rummet finns även ett manuskript som Mr Blank läser, utan att veta om texten är fiktion eller fakta eller vem det är som har skrivit den.

För Auster-entusiaster är det mesta i "Resor i skriptoriet" bekant.
Mr Blank har inte bara förlorat sina minnen, utan på ett sätt också hela sin identitet. Det lilla rummet är som en fängelsecell för hans egen personlighet, där han kämpar för att försöka tvinga fram minsta lilla minnesbild. Vilket är ett företag dömt att misslyckas eftersom han följande dag ändå kommer att ha glömt allt igen.
Den (meta)text som Mr Blank läser är även den ett typiskt Auster-inslag, inte minst eftersom den är oavslutad. Mr Blank får i uppdrag av en av sina besökare att fortsätta texten, vilket han först gör i linje med hur manuskriptet redan är skrivet. Men efter att ha berättat klart och ondgjort sig över slutets banalitet, så berättar han istället en helt egen variant. Genom orden återfinner Mr Blank åtminstone en del av sin personlighet.
De besökare som under dagen avlägger visit är karaktärer från tidigare Auster-romaner. De verkar alla vara bundna till Mr Blank, på ett eller annat sätt. Och de verkar alla vilja ha något från honom, något han inte längre kan ge dem. Är de ens verkliga? Eller är de endast karaktärer i en författares hjärna, en författare vars skrivförmåga är instängd i det vita rummet?

Paul Auster använder som alltid ett språk som är vardagligt och märkligt dubbelbottnat på samma gång. Det får mig att sträckläsa och det får mig att fundera. Men mest av allt får det mig att vilja skriva en egen roman, eller tio.

Paul Auster - Resor i skriptoriet (Albert Bonniers förlag, 2006)

Nu när jag äntligen fått hem mina glasögon så undrar jag hur jag någonsin klarat mig utan.
Bara att bekvämt kunna sitta bakåtlutad framför framför datorn och utan problem kunna läsa texten på skärmen. Eller kunna sitta i soffan och spela tv-spel istället för att vara tvungen att dra en fåtölj lite närmare tv:n. Eller läsa böcker när jag är trött utan att ögonen börjar svida och värka.
Jag gillar det.

Kolla in tidningen Galagos nya nummer om du är ett fan av John Ajvide Lindqvist. Hans bidrag är en mycket obehaglig liten novell, "Fulet", om mobbning som spårar ur. Klart läsvärd!
Två andra skäl till att köpa tidningen är Liv Strömquists fantastiskt roliga "Barn är kristdemokrater" och Coco Moodyssons fina pyssel med The Cure-sångaren Robert Smith och hans fru Mary som klippdockor.

Efter avslutad läsning ter sig Chuck Klostermans "Sex, droger och kalaspuffar" som en ganska ojämn samling texter. Den består av 18 längre och ungefär lika många kortare texter, som till största delen handlar om populärkultur i alla dess former. Allt från tv-serier till basket till seriemördare avhandlas i essäer som bitvis är rätt roliga och bitvis mycket tänkbara.

Ett av problemen jag har med Klostermans bok är just att den handlar om allt från tv-serier till basket till seriemördare - mycket amerikanska företeelser. Visst är jag hyfsat insatt när det gäller exempelvis tv-serier, men när Real Worlds alla (amerikanska) säsonger raddas upp så känner jag hur mitt intresse börjar minska, eftersom det är något jag inte har den minsta aning om.
När Klosterman sedan försöker hävda att Pamela Anderson är den viktigaste kvinnan i vår tid eftersom hon "förkroppsligar den moderna kvinnliga sexualiteten", så känns det ganska... unket. Eftersom han i sitt tilltal enbart vänder sig till sina likar - hyfsat unga, amerikanska män.

Klostermans populärkulturella smak är inte direkt något jag kan relatera till. Faktiskt märker jag under läsningens gång att det mesta han skriver om är mig totalt likgiltigt. Det gäller såväl musik (Billy Joel) och tv-serier (Saved by the bell), som övriga intressen (basket, frukostflingor, drogromantik). Det finns undantag, som de texter som handlar om Star Wars och The Sims. Men när det gäller det mesta så har Klosterman och jag diametralt olika åsikter.
Vilket är det egentliga problemet jag har med "Sex, droger och kalaspuffar".
Nämligen det att om Chuck Klosterman varit en tillräckligt duktig skribent så hade det inte spelat någon roll vad han skrivit om, jag hade kunnat uppskatta texterna ändå. Vilket är skälet till att jag gillar Nick Hornbys "Fever Pitch" fast jag är totalt ointresserad av fotboll.
Klosterman får mig helt enkelt inte att vilja följa med till hans värld och stanna där. Vilket är grundförutsättningen för att jag ska älska en bok, oavsett vad den faktiskt handlar om.

Chuck Klosterman - Sex, droger och kalaspuffar (Månpocket, 2009)

Cdon har just nu tioårsjubileum och säljer en massa produkter för 10 kr. För en ynka guldpeng kan du få hem Marguerite Duras fantastiska "Älskaren" eller JT Leroys "Hjärtat är bedrägligast av allt", bland mycket annat.

Förutom böcker gäller rean också spel, filmer och skivor. Själv råkade jag lägga en beställning på en bok, tre filmer och två xbox-spel, vilket blev fånigt billigt sammanlagt.

Jag har anmält mig till en sommarkurs på distans. Fantasylitteratur låter som en kurs i min smak, lagom ansträngande under sommaren.
Om inte annat så får man en ursäkt att sitta på balkongen och läsa i timmar varje dag.

Jag har börjat läsa Chuck Klostermans hypade "Sex, droger och kalaspuffar". Hittills är jag måttligt imponerad.
Delvis för att jag anser att Douglas Coupland är den okrönte kungen när det gäller att skriva litterärt om populärkulturella fenomen, och Klosterman kommer inte ens i närheten av Couplands brilans. Men främst för är att jag själv är en ihärdig konsument av populärkultur (jag föredrar det ordet framför ordet lågkultur som Klosterman använder), vilket gör att jag oundvikligen själv reflekterat mycket över det som Klosterman skriver om.

Fast jag tror att min aversion främst kommer sig av Klosterman åsikt om tv-spel: "jag kommer aldrig att aceptera att pixlar som dödar andra pixlar skulle vara en konstform (eller en sport, eller ens ett tidsfördriv)".
Suck. Ett riktigt konservativt och gubbigt uttalande från någon som verkar vilja framstå som att han är nere med kidsen i alla andra lägen. Så otroligt förutsägbart.

Sergei Lukyanenkos "The Night Watch" var inte som jag väntat mig.
När man har läst en hel del genrebaserad litteratur, vare sig det handlar om fang lit eller chic lit, så börjar man kunna räkna ut alla plot twists med vänstra handen. Tyvärr. Samma litterära grepp och samma karaktärbeskrivningar dyker upp i alla böcker inom genren och till slut vill man bara skrika när man läser ännu ett fantasyepos där den obemärkte unge (manlige) protagonisten visar sig vara son till en gud/kung/demon/magiker.
Denna bok är ett av undantagen.

"The Night Watch" handlar bara till viss del om vampyrer, även om boken rider på vampyrvågen genom att skylta med en huggtandad framsidesbild.
I Lukyanenkos Moskva befinner sig mörkrets och ljusets makter i vapenvila. Vampyrer behöver licens för att suga blod och magiker tillstånd för att påverka omvärlden. Titeln "Night Watch" är namnet på den organisation bestående av Light Ones som har som uppgift att bevaka den mörka sidan. Både mörka och ljusa tillhör den grupp som kallas Others, som inte riktigt är människor längre. På så vis har de egentligen mer gemensamt med varandra än med vanliga människor, trots att de kämpar mot varandra.
Eller kämpade. Numera befinner de sig i en ständig terrorbalans.

Huvudkaraktären Anton är till en början en typisk antihjälte. En magiker av ganska låg rang, som skickas ut att göra fältarbete efter att ha varit datatekniker åt Night Watch i många år. Men han visar sig inte vara riktigt så oviktig som han tror, istället hamnar han mitt i en kamp för att rädda Moskva från total förödelse samtidigt som han ska försöka vinna över en tonårig potentiell Other till den ljusa sidan.

Det är omöjligt att läsa "The Night Watch" utan att dra paralleller till kalla kriget. Det politiska spelet mellan den mörka sidan och den ljusa sidan är väldigt intressant skildrad, där godhet och ondska inte är några absoluta begrepp. Snarare är de två sidor av samma mynt, där frågan är vad man är beredd att offra för "the greater good".
Som bakgrund till historien ligger det postsovjetiska Moskva som en ofta dyster fond. De strider som utkämpas i den för människorna dolda dimensionen twilight är förvisso osynliga, men påverkar ändå befolkningens sinnestillstånd. Subtilt knuffas människorna närmare ljuset eller mörkret, likt viljelösa brickor på en spelplan.

Det är en gråtonad värld som Sergei Lukyanenko målar upp. Men den är tankeväckande och fruktansvärt underhållande, vilket får mig att glädjas över att det finns tre böcker till i serien att sätta (hugg)tänderna i.

Det är tydligen inte bara jag som får allergiska utslag av Strindbergs "Röda rummet".
Läs Arianrhods inlägg om att prackas på det där inledningskapitlet i alla möjliga sammanhang, där det värsta i sammanhanget nog är kreativt skrivande. De skrivkurser jag har gått har i alla fall varit förskonade från Stockholmsvyer i detalj!

August Strindberg - Röda rummet

Som uppväxt i Stockholmsförort har jag sedan barnsben tvångsmatats med inledningsstycket i August Strindbergs "Röda rummet". Den där beskrivningen om hur vinden far omkring överallt genom en mycket detaljerad Stockholmsmiljö har fått i princip alla svensklärare jag någonsin har haft att börja dregla. Samt utgjuta sig om hur otroligt viktigt och fint det är med miljöbeskrivningar.
Av någon anledning höll ingen av dessa lärare Hemingways berättarstil som något ideal direkt.

Efter år av högläsning av denna inledning, samt ett flertal skrivande av rena pastischer på densamma (Det är helt sant. Vi fick skriva egna varianter, där vinden for runt i vår urtråkiga villaförort), så har min aversion mot denna stackars bok växt sig helt oöverstigelig.
Jag har sedan dess satt i mig en hel del Strindberg, allt från pjäser till noveller och romaner, men "Röda rummet" kommer för mig alltid vara befläckad av denna missriktade pedagogiska entusiasm. Och jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna ta mig förbi det där förbannade inledningsstycket.

Jag vet förstås vad romanen handlar om. Jag har läst referat, citat och utdrag. Sådär som man gör när man pluggar litteraturvetenskap och bläddrar sig igenom halva litteraturhistorien.

Jag har börjat på "The Night Watch" som jag köpte härom dagen. Den verkar bra, med en ganska egen twist på vampyr-, varulvs-, och demonmytologin. Balansen mellan det onda och det goda står i centrum, snarare än eliminerandet av ondskans krafter.
Däremot finns det en liten detalj, som stör mig för att den är så klyschig.
Katterna.
Dessa husdjur kan i "The Night Watch" se alla personer och varelser, oavsett om de befinner sig i den mytiska dimensionen twilight eller ej. De kan alltså alltid upptäcka vampyrer och trollkarlar som människor inte lägger märke till.

Det här greppet har använts jag vet inte hur många gånger. Att katter kan se spöken, kommunicera med människor (om de känner för det), ta sig in i andra dimensioner eller på långt håll se om någon är en vampyr eller ej. Alla katter i Stephen Kings gamla "Sleepwalkers" eller i "Låt den rätte komma in", som riskerar sina egna liv för att attackera sina fiender, är bara några exempel. Liksom katternas stora roll i Haruki Murakamis "Kafka på stranden".
Vad är det med katter som gör att så många författare tillskriver dem dessa fantastiska och allseende egenskaper?

När jag hade läst de första sidorna av Ray Kluuns "Änklingen" hade jag god lust att slänga pocketen hårt in i närmaste vägg. Det enda som hindrade mig var nog oron för att väggen kanske skulle kunna ta skada. För värre smörja än det här var det länge sen jag sist läste.

Jag har (tack och lov) inte läst "En sorts kärlek", som "Änklingen" är en fristående uppföljare till. Huvudkaraktären Sten har precis förlorat sin fru Carmen i cancer, och är nu ensamstående pappa till lilla Luna. Det tacklar han genom att sätta på allt som rör sig, snorta kokain till höger och vänster samt lämna Luna hos barnflickan som han avskyr eftersom hon är "ful, vegetarisk och sur". Däremot är alla andra kvinnor som Sten träffar tydligen hur snygga och sexiga som helst, plus att de dras som flugor till denna medelålders änkling.
Efter en vändpunkt bestämmer sig Sten för att åka till Australien med sin dotter och irra runt ett tag. Vad vändpunkten bestod av? Jo, när Sten var på Ibiza och knullade runt och söp ner sig så fick han se Twin Towers falla på tv och då insåg han plötsligt att Luna var viktigast i sitt liv. Jo, jag lovar. Jag överdriver inte det minsta. Tyvärr.

"Änklingen" är den manliga motsvarigheten till riktigt usel chick lit. Dude lit, eller dad lit, kanske? Heteronormativiteten (de frigjorda tjugoåriga tjejerna har såklart trekanter hela tiden, men egeeentligen är de lika strejta som Katy Perry), sexismen och rasismen frodas.
Jag misstänker att Ray Kluun gillar Nick Hornby. Hornbys huvudkaraktärer är nästan undantagslöst "loveable assholes" som man inte kan låta bli att sympatisera med, trots att de klantar till det hela tiden. Kluuns karaktärer är däremot lika livfulla som ett stycke kartong, och ungefär lika intressanta. Det finns heller det ingenting loveable med Sten alls. Han är bara ett totalt asshole, rakt igenom.  Dessutom saknas den humor, som Hornby är mästare på att använda, som skulle kunnat lätta upp den här sörjan.
Fast vad vet jag, det finns kanske folk som tycker att det är fruktansvärt roligt att barnflickan sätter sig på Lunas leksak så att den går sönder (ja, hon är ju TJOCK, och därför bara lite comic relief)?

Språket är inte bara dåligt, det är stundtals irriterande. Kluun hart använt sig av "wramples", alltså "written samples" från olika romaner, dikter och låttexter. Vilket inte tillför någonting, utom störningsmomentet med alla små insprängda fotnoter som förklarar vilken (ofta holländsk och för mig totalt okänd) författare orden kommer ifrån.

Egentligen vill jag inte befatta mig mer med den här boken, men jag tror att jag måste ta med ett citat för att visa hur uselt det faktiskt är. Det är när Sten har åkt till Australien och börjat inse att han måste ändra sitt liv för Lunas skull:
"Jag har aldrig vetat att det kunde vara så rogivande att inte betrakta varje kvinna som en vandrande fitta."
Vilken kille, va? Visst blir man nästan lite kär?

Det enda positiva jag har att säga om den här boken är att den i alla fall gick fort att läsa. Men det är fortfarande minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka, som jag hellre hade tillbringat med att göra... nästan vad som helst faktiskt. Utom att läsa den här boken.

Lite sent ute kanske, men efter gårdagens ommöblering och omorganisering så har även jag hoppat på Arianrhods utmaning om att visa upp min bokhylla. Fast jag fegar lite och skippar den ostädade hyllan i hallen, plus kurslitteraturhyllan i arbetsrummet. Strictly skönlitteratur alltså:










Hyllan längst ner innehåller mestadels fantasy/sf/skräck. Plus lite leksaker på samma tema, vilka förhoppningsvis snart kommer hitta någon annanstans att bo.
Hur ser era hyllor ut?

Ulrika Kärnborgs "Myrrha" utspelar sig i det senviktorianska England, där den unga flickan Hannah växer upp som piga. I sextonårsåldern möter hon Sir Arthur Munby, en något misslyckad och ensam man vars största intresse är att dokumentera arbetarkvinnors liv. Han attraheras av den stolta Hannah och de inleder i hemlighet en märklig relation.

Kärnborg har sannerligen inte gjort det lätt för sig i "Myrrha".
Varken Hannah eller Arthur är särskilt sympatiska. De är fascinerande och intressanta, men samtidigt inte särskilt lätta att sympatisera med. Hannah inser redan som mycket ung att hon finner njutning i de förnedrande delarna av sitt hårda och smutsiga arbete. Tillsammans med Arthur, som dras till smutsen likt en fluga, börjar hon medvetet söka sig till de tyngsta och slitigaste arbetsuppgifterna. Han ger henne en slavkedja som hon bär runt halsen, under kläderna, och får henne att skriva brev om sitt vardagsliv som hon inleder med orden "Käre massa".
Trots att Arthur och Hannah omöjligen kan leva tillsammans som man och hustru, utan att Arthur riskerar total uteslutning från familj och vänner, så kan de inte lämna varandra ifred. Deras destruktiva kärlekshistoria är romanens röda tråd.

Jag förstår verkligen varför så många avskyr den här boken. Det är ingen fin och romantisk kärlekshistoria, snarare en skitig och ganska frustrerande berättelse om två personer som är låsta inte bara av samhällets konventioner utan också av sin egen feghet. Jag kan inte påstå att jag älskar boken, men samtidigt får den mig att bli irriterad och frustrerad om vartannat. Dåliga böcker glömmer jag direkt, böcker som denna ger mig ingen ro.
Kärnan i Hannahs och Arthurs förhållande handlar om abjektion, denna dragning till det smutsiga och det förbjudna som Julia Kristeva skrivit så mycket om. Attraktionen och äcklet ligger så nära varandra för dessa två, som lever i en ständig kamp med sig själva och sina begär. Kroppsligheten hos pigan får stå i stark kontrast mot överklassens pretentioner och sexuella oförmåga.

Om man är väldigt förtjust i Christine Falkenlands författarskap (eller om man som jag skriver uppsats om abjektion), så är "Myrrha" att rekommendera. Men om det är romantisk eskapism man är ute efter så tror jag att man med fördel bör hålla sig till Jane Austen.

Ulrika Kärnborg - Myrrha (månpocket, 2008)

Margaret Atwood - Kattöga (omläsning)
Kalle Dixelius - Toffs bok
Bill Willingham - Sandman presents: Thessaly - Witch for hire
Lionel Shriver - Dagen efter
JT Leroy - Hjärtat är bedrägligast av allt
Stephen King - Benrangel
Joseph Conrad - Heart of darkness
Jens Liljestrand - Paris-Dakar
Tove Jansson - Lyssnerskan
Ulrika Kärnborg - Myrrha

Årets kortaste månad, och ändå ganska många böcker lästa.
Omväxlande tegelstenar och korta novellsamlingar.
Det mesta väldigt njutbar läsning.

Jag skulle ju bara gå till bytesrummet och lämna några pocketar, böcker jag inte gillar och aldrig tänker läsa om. Jag, eller snarare mina bokhyllor, lider av akut utrymmesbrist för tillfället. Så en rensning var på sin plats.

Men jag fattar inte hur jag kan återkomma från bytesrummet med exakt lika mycket hyllmeter bok som jag gick dit med?
Bara för att där råkade stå en stackars Stephen King som jag var tvungen att förbarma mig över. Och en liten Rocky-pocket kan ju aldrig vara fel. Den tredje boken råkade följa med av bara farten, jag har ingen koll på den över huvud taget förutom att författaren tydligen är irländsk. Alltid spännande att läsa en bok man inte har något som helst förförståelse inför.

Nu ska jag göra en kopp kaffe, krypa upp i bästa läsfåtöljen och läsa klart "Myrrha". Samt hålla mig borta från bytesrummet.