Bokstävlarna

Maria Küchens "Gamarna" rör sig någonstans i gränslandet mellan thriller och deckare. Huvudkaraktären Sanna Wrede är en framgångsrik chicklittförfattare, som börjar undersöka en serie mord på framgångsrika kvinnor i hennes bekantskapskrets, samtidigt som hennes egen mycket avslöjande självbiografi blivit stulen. Sanna upptäcker snart en gemensam nämnare mellan offren, som alla gjort en mycket lukrativ bostadsrättsomvandling.

Svenska deckare med politiska anslag är inte helt ovanliga. Men oftast handlar det om högerextremism eller gamla politiska skandaler (liknande den i Stieg Larssons Millennium-trilogi), inte bostadspolitik dragen till sin absoluta spets som i denna roman. Visst är det uppfriskande att slippa överviktiga, bekymrade polismän (eller för den delen unga, ambitiösa poliskvinnor), men det räcker inte riktigt hela vägen fram för Küchen.
Jag har helt enkelt svårt att tro på det jag läser.
Küchens Sanna Wrede är en motsägelsefull kvinna - för att ta till en rejäl underdrift - med vilken trovärdigheten svajar kraftigt. I början av romanen ska hon vara något slags kändisförfattare som hänger på Stureplan hela tiden, samtidigt som hon klär sig som en otrendig hippie (batikförkläde?) och trivs bäst i sitt eget sällskap. Hippestilen står dessutom i skarp kontrast mot den naivt nyliberala syn Sanna har på samhället.
Men det jag har svårast för är nog det att Sanna, enligt ett gammalt ex, "blir kåt och har sex som en kille". Vilket tydligen betyder att hon blir kåt på det mesta och inte drar sig för att onanera lite frigjort i sin grannes garderob när hon hittar ett sexigt klädesplagg. Plus att hon självklart, likt en viss Lisbeth Salander, självklart också ska vara bisexuell och ligga runt mest hela tiden.

Küchens roman är trots trovärdighetsproblemen och trots vissa språkliga brister (som att huvudkaraktären ger sig själv uppmaningar i stil med "Ta ingen skit, Sanna Wrede!") ändå ganska spännande. Efter avslutad läsning inser jag dock att det som stannat kvar hos mig är prologen och epilogen. Här skymtar en helt annan historia fram, en helt annan typ av roman, som jag önskar att jag hade fått läsa istället.

Maria Küchen - Gamarna (Ordfront, 2009)

För en som aldrig läst Paul Auster förut ter sig nog "Resor i skriptoriet" ganska obegriplig. Den är väldigt löst förankrad i verkligheten, utan är mer som ett absurt utsnitt ur en roman.
Mr Blank, bokens protagonist, lider av minnesförlust. Han befinner sig i ett litet vitt rum, men vet inte varför eller var han egentligen är. Flera olika personer besöker honom under dagen, varav vissa sätter igång svaga minnesbilder medan andra lika gärna skulle kunna vara totala främlingar. I rummet finns även ett manuskript som Mr Blank läser, utan att veta om texten är fiktion eller fakta eller vem det är som har skrivit den.

För Auster-entusiaster är det mesta i "Resor i skriptoriet" bekant.
Mr Blank har inte bara förlorat sina minnen, utan på ett sätt också hela sin identitet. Det lilla rummet är som en fängelsecell för hans egen personlighet, där han kämpar för att försöka tvinga fram minsta lilla minnesbild. Vilket är ett företag dömt att misslyckas eftersom han följande dag ändå kommer att ha glömt allt igen.
Den (meta)text som Mr Blank läser är även den ett typiskt Auster-inslag, inte minst eftersom den är oavslutad. Mr Blank får i uppdrag av en av sina besökare att fortsätta texten, vilket han först gör i linje med hur manuskriptet redan är skrivet. Men efter att ha berättat klart och ondgjort sig över slutets banalitet, så berättar han istället en helt egen variant. Genom orden återfinner Mr Blank åtminstone en del av sin personlighet.
De besökare som under dagen avlägger visit är karaktärer från tidigare Auster-romaner. De verkar alla vara bundna till Mr Blank, på ett eller annat sätt. Och de verkar alla vilja ha något från honom, något han inte längre kan ge dem. Är de ens verkliga? Eller är de endast karaktärer i en författares hjärna, en författare vars skrivförmåga är instängd i det vita rummet?

Paul Auster använder som alltid ett språk som är vardagligt och märkligt dubbelbottnat på samma gång. Det får mig att sträckläsa och det får mig att fundera. Men mest av allt får det mig att vilja skriva en egen roman, eller tio.

Paul Auster - Resor i skriptoriet (Albert Bonniers förlag, 2006)

Efter avslutad läsning ter sig Chuck Klostermans "Sex, droger och kalaspuffar" som en ganska ojämn samling texter. Den består av 18 längre och ungefär lika många kortare texter, som till största delen handlar om populärkultur i alla dess former. Allt från tv-serier till basket till seriemördare avhandlas i essäer som bitvis är rätt roliga och bitvis mycket tänkbara.

Ett av problemen jag har med Klostermans bok är just att den handlar om allt från tv-serier till basket till seriemördare - mycket amerikanska företeelser. Visst är jag hyfsat insatt när det gäller exempelvis tv-serier, men när Real Worlds alla (amerikanska) säsonger raddas upp så känner jag hur mitt intresse börjar minska, eftersom det är något jag inte har den minsta aning om.
När Klosterman sedan försöker hävda att Pamela Anderson är den viktigaste kvinnan i vår tid eftersom hon "förkroppsligar den moderna kvinnliga sexualiteten", så känns det ganska... unket. Eftersom han i sitt tilltal enbart vänder sig till sina likar - hyfsat unga, amerikanska män.

Klostermans populärkulturella smak är inte direkt något jag kan relatera till. Faktiskt märker jag under läsningens gång att det mesta han skriver om är mig totalt likgiltigt. Det gäller såväl musik (Billy Joel) och tv-serier (Saved by the bell), som övriga intressen (basket, frukostflingor, drogromantik). Det finns undantag, som de texter som handlar om Star Wars och The Sims. Men när det gäller det mesta så har Klosterman och jag diametralt olika åsikter.
Vilket är det egentliga problemet jag har med "Sex, droger och kalaspuffar".
Nämligen det att om Chuck Klosterman varit en tillräckligt duktig skribent så hade det inte spelat någon roll vad han skrivit om, jag hade kunnat uppskatta texterna ändå. Vilket är skälet till att jag gillar Nick Hornbys "Fever Pitch" fast jag är totalt ointresserad av fotboll.
Klosterman får mig helt enkelt inte att vilja följa med till hans värld och stanna där. Vilket är grundförutsättningen för att jag ska älska en bok, oavsett vad den faktiskt handlar om.

Chuck Klosterman - Sex, droger och kalaspuffar (Månpocket, 2009)

Sergei Lukyanenkos "The Night Watch" var inte som jag väntat mig.
När man har läst en hel del genrebaserad litteratur, vare sig det handlar om fang lit eller chic lit, så börjar man kunna räkna ut alla plot twists med vänstra handen. Tyvärr. Samma litterära grepp och samma karaktärbeskrivningar dyker upp i alla böcker inom genren och till slut vill man bara skrika när man läser ännu ett fantasyepos där den obemärkte unge (manlige) protagonisten visar sig vara son till en gud/kung/demon/magiker.
Denna bok är ett av undantagen.

"The Night Watch" handlar bara till viss del om vampyrer, även om boken rider på vampyrvågen genom att skylta med en huggtandad framsidesbild.
I Lukyanenkos Moskva befinner sig mörkrets och ljusets makter i vapenvila. Vampyrer behöver licens för att suga blod och magiker tillstånd för att påverka omvärlden. Titeln "Night Watch" är namnet på den organisation bestående av Light Ones som har som uppgift att bevaka den mörka sidan. Både mörka och ljusa tillhör den grupp som kallas Others, som inte riktigt är människor längre. På så vis har de egentligen mer gemensamt med varandra än med vanliga människor, trots att de kämpar mot varandra.
Eller kämpade. Numera befinner de sig i en ständig terrorbalans.

Huvudkaraktären Anton är till en början en typisk antihjälte. En magiker av ganska låg rang, som skickas ut att göra fältarbete efter att ha varit datatekniker åt Night Watch i många år. Men han visar sig inte vara riktigt så oviktig som han tror, istället hamnar han mitt i en kamp för att rädda Moskva från total förödelse samtidigt som han ska försöka vinna över en tonårig potentiell Other till den ljusa sidan.

Det är omöjligt att läsa "The Night Watch" utan att dra paralleller till kalla kriget. Det politiska spelet mellan den mörka sidan och den ljusa sidan är väldigt intressant skildrad, där godhet och ondska inte är några absoluta begrepp. Snarare är de två sidor av samma mynt, där frågan är vad man är beredd att offra för "the greater good".
Som bakgrund till historien ligger det postsovjetiska Moskva som en ofta dyster fond. De strider som utkämpas i den för människorna dolda dimensionen twilight är förvisso osynliga, men påverkar ändå befolkningens sinnestillstånd. Subtilt knuffas människorna närmare ljuset eller mörkret, likt viljelösa brickor på en spelplan.

Det är en gråtonad värld som Sergei Lukyanenko målar upp. Men den är tankeväckande och fruktansvärt underhållande, vilket får mig att glädjas över att det finns tre böcker till i serien att sätta (hugg)tänderna i.

När jag hade läst de första sidorna av Ray Kluuns "Änklingen" hade jag god lust att slänga pocketen hårt in i närmaste vägg. Det enda som hindrade mig var nog oron för att väggen kanske skulle kunna ta skada. För värre smörja än det här var det länge sen jag sist läste.

Jag har (tack och lov) inte läst "En sorts kärlek", som "Änklingen" är en fristående uppföljare till. Huvudkaraktären Sten har precis förlorat sin fru Carmen i cancer, och är nu ensamstående pappa till lilla Luna. Det tacklar han genom att sätta på allt som rör sig, snorta kokain till höger och vänster samt lämna Luna hos barnflickan som han avskyr eftersom hon är "ful, vegetarisk och sur". Däremot är alla andra kvinnor som Sten träffar tydligen hur snygga och sexiga som helst, plus att de dras som flugor till denna medelålders änkling.
Efter en vändpunkt bestämmer sig Sten för att åka till Australien med sin dotter och irra runt ett tag. Vad vändpunkten bestod av? Jo, när Sten var på Ibiza och knullade runt och söp ner sig så fick han se Twin Towers falla på tv och då insåg han plötsligt att Luna var viktigast i sitt liv. Jo, jag lovar. Jag överdriver inte det minsta. Tyvärr.

"Änklingen" är den manliga motsvarigheten till riktigt usel chick lit. Dude lit, eller dad lit, kanske? Heteronormativiteten (de frigjorda tjugoåriga tjejerna har såklart trekanter hela tiden, men egeeentligen är de lika strejta som Katy Perry), sexismen och rasismen frodas.
Jag misstänker att Ray Kluun gillar Nick Hornby. Hornbys huvudkaraktärer är nästan undantagslöst "loveable assholes" som man inte kan låta bli att sympatisera med, trots att de klantar till det hela tiden. Kluuns karaktärer är däremot lika livfulla som ett stycke kartong, och ungefär lika intressanta. Det finns heller det ingenting loveable med Sten alls. Han är bara ett totalt asshole, rakt igenom.  Dessutom saknas den humor, som Hornby är mästare på att använda, som skulle kunnat lätta upp den här sörjan.
Fast vad vet jag, det finns kanske folk som tycker att det är fruktansvärt roligt att barnflickan sätter sig på Lunas leksak så att den går sönder (ja, hon är ju TJOCK, och därför bara lite comic relief)?

Språket är inte bara dåligt, det är stundtals irriterande. Kluun hart använt sig av "wramples", alltså "written samples" från olika romaner, dikter och låttexter. Vilket inte tillför någonting, utom störningsmomentet med alla små insprängda fotnoter som förklarar vilken (ofta holländsk och för mig totalt okänd) författare orden kommer ifrån.

Egentligen vill jag inte befatta mig mer med den här boken, men jag tror att jag måste ta med ett citat för att visa hur uselt det faktiskt är. Det är när Sten har åkt till Australien och börjat inse att han måste ändra sitt liv för Lunas skull:
"Jag har aldrig vetat att det kunde vara så rogivande att inte betrakta varje kvinna som en vandrande fitta."
Vilken kille, va? Visst blir man nästan lite kär?

Det enda positiva jag har att säga om den här boken är att den i alla fall gick fort att läsa. Men det är fortfarande minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka, som jag hellre hade tillbringat med att göra... nästan vad som helst faktiskt. Utom att läsa den här boken.

Ulrika Kärnborgs "Myrrha" utspelar sig i det senviktorianska England, där den unga flickan Hannah växer upp som piga. I sextonårsåldern möter hon Sir Arthur Munby, en något misslyckad och ensam man vars största intresse är att dokumentera arbetarkvinnors liv. Han attraheras av den stolta Hannah och de inleder i hemlighet en märklig relation.

Kärnborg har sannerligen inte gjort det lätt för sig i "Myrrha".
Varken Hannah eller Arthur är särskilt sympatiska. De är fascinerande och intressanta, men samtidigt inte särskilt lätta att sympatisera med. Hannah inser redan som mycket ung att hon finner njutning i de förnedrande delarna av sitt hårda och smutsiga arbete. Tillsammans med Arthur, som dras till smutsen likt en fluga, börjar hon medvetet söka sig till de tyngsta och slitigaste arbetsuppgifterna. Han ger henne en slavkedja som hon bär runt halsen, under kläderna, och får henne att skriva brev om sitt vardagsliv som hon inleder med orden "Käre massa".
Trots att Arthur och Hannah omöjligen kan leva tillsammans som man och hustru, utan att Arthur riskerar total uteslutning från familj och vänner, så kan de inte lämna varandra ifred. Deras destruktiva kärlekshistoria är romanens röda tråd.

Jag förstår verkligen varför så många avskyr den här boken. Det är ingen fin och romantisk kärlekshistoria, snarare en skitig och ganska frustrerande berättelse om två personer som är låsta inte bara av samhällets konventioner utan också av sin egen feghet. Jag kan inte påstå att jag älskar boken, men samtidigt får den mig att bli irriterad och frustrerad om vartannat. Dåliga böcker glömmer jag direkt, böcker som denna ger mig ingen ro.
Kärnan i Hannahs och Arthurs förhållande handlar om abjektion, denna dragning till det smutsiga och det förbjudna som Julia Kristeva skrivit så mycket om. Attraktionen och äcklet ligger så nära varandra för dessa två, som lever i en ständig kamp med sig själva och sina begär. Kroppsligheten hos pigan får stå i stark kontrast mot överklassens pretentioner och sexuella oförmåga.

Om man är väldigt förtjust i Christine Falkenlands författarskap (eller om man som jag skriver uppsats om abjektion), så är "Myrrha" att rekommendera. Men om det är romantisk eskapism man är ute efter så tror jag att man med fördel bör hålla sig till Jane Austen.

Ulrika Kärnborg - Myrrha (månpocket, 2008)

Tove Janssons "Lyssnerskan" från 1971 innehåller ett flertal korta noveller. De ut spelas alla i en vardaglig, men lätt surrealistisk värld, där verkligheten ligger som en tunn fernissa över kaos.
Vissa av novellerna är mycket korta. En ögonblicksbild av ett tillstånd snarare än en berättelse. Dessa noveller är inte illa skrivna, men jag märker att jag efter läsningen har svårt att skilja dem åt. De är mycket lika i sin kortfattade lakoniska stil. De lämnar inga avtryck.

Bäst gillar jag den inledande och den avslutande novellen.
I "Lyssnerskan", som fått ge namn åt hela samlingen, möter vi moster Gerda som bestämmer sig för att föreviga allt hon vet om sin släkt och sina vänner. Den stora karta som hon ritar upp innehåller både kärlek och svek. Gerda börjar leka med tanken att själv påverka dessa förhållanden, att råka avslöja ett förtroende, för att se kartan förändras.
I den sista novellen, "Ekorren", står återigen en (denna gång namnlös) kvinna i centrum. Boende på en ensligt belägen ö är hela hennes liv inrutat efter sina dagliga rutiner. Så när en ekorre en dag dyker upp på ön, förmodligen ditfluten från en annan ö, så ställs kvinnans hela tillvaro på sin spets. Osäker om hon vill skrämma bort eller locka till sig ekorren börjar kvinnans rutiner förändras och bli mer och mer instabila. Vad vill ekorren henne egentligen?

Vill man läsa en novellsamling om människor som lever i vardagens gränsland, som inte riktigt hör hemma i verkligheten, så rekommenderar jag att man istället för Tove Jansson läser Inger Edelfeldt. Alla hennes novellsamlingar är att rekommendera, men kanske i synnerhet "Rit" från 1991.

Tove Jansson - Lyssnerskan (En bok för alla, 2007)

När jag läser Jens Liljestrands novellsamling "Paris-Dakar" så dras jag in i en värld befolkad av flera totalt olika manstyper. Det enda de har gemensamt sinsemellan är att de inte riktigt verkar passa in, att de inte riktigt är den de förväntas vara. Läsningen växlar mellan att vara roande och oroande och hela tiden fullkomligt lysande.
Jag vill inte avslöja för mycket om de enskilda novellerna, eftersom de flesta av dem innehåller en twist som får en att läsa om och bli förtjust över det eleganta genomförandet. Det är smart skrivet, men inte såpass smart att det känns krystat.

I en av novellerna får vi möta Jens som är toastmaster på bröllopet från helvetet. Tal som drar ut på tiden, totalkris på jobbet, brudens falsksjungande lillasyster och en smältande bröllopstårta - allt bidrar till en totalt ångestdrabbande upplevelse. Som ändå faktiskt lyckas vara rolig mitt i all sin förfärlighet, mycket på grund av de knivskarpa beskrivningarna av festdeltagarna.

Liljestrands persongalleri bjuder inte direkt in till sympatier. De ljuger, hotar, misshandlar och manipulerar och är undantagslöst riktigt ensamma människor. Men ändå kan man inte låta bli att vara på deras sida när de blint famlar runt efter en mening med sitt liv.

"Paris - Dakar" är inget annat än en strålande debut.

Jens Liljestrand "Paris-Dakar" (Ordfront, 2008)

Irina McGovern i Lionel Shrivers roman "Dagen efter" har levt tillsammans med Lawrence i tio år. Trots att den stormande passionen har lagt sig, så trivs de fortfarande bra tillsammans. Så en kväll, när Lawrence är bortrest, går Irina och äter födelsedagsmiddag med deras gemensamme bekant  Ramsey Acton, som är en av världens bästa snookerspelare. En stark attraktion uppstår mellan dem och Irina tvingas välja om hon ska stanna hos Lawrence eller ge efter för passionen.

För alla som sett romcomen "Sliding Doors" med Gwyneth Paltrow så känns intrigen igen. Ett avgörande val och historien splittras upp i två parallella intriger, som ändå slingrar sig mot (ungefär) samma slutpunkt.
"Dagen efter" kan verka vara en aning banal kärlekshistoria, i synnerhet när det gäller det uttjatade valet mellan tryggheten eller den osäkra passionen. Shriver är dock inte den som väljer det enkla. Allt eftersom romanen broderas ut blir de två männen, och även Irina själv, allt mer nyanserade. Vem av dem är egentligen den trygge och vem är den opålitlige?

Shrivers språk är genomgående helt fantastiskt. Variationerna mellan de olika kapitlen är ofta subtila, där samma till synes vardagliga små detaljer får totalt olika innebörd beroende på vilket sammanhang de befinner sig i. Dialogen, inte minst när det gäller de snåriga samtalen inom ett förhållande, är perfekt beskriven. Episoden där Irina åker hem till sin fruktansvärt egoistiska och manipulativa mamma för att fira jul tillsammans med Lawrence/Ramsey är nästan plågsam att läsa i sina båda variationer. Fast på två helt olika sätt.

"Dagen efter" är som två parallellt berättade kärleksromaner i ett. Vackert, melankoliskt och fullkomligt beroendeframkallande.

Härom dagen skrev jag om hur jag hade svårt för den usla översättningen av Stephen Kings "Benrangel" som jag höll på med. Trots detta lyckades jag ta mig igenom boken, och brydde mig allt mindre om översättningen ju mer spännande handlingen blev.

Huvudkaraktären i boken är författaren Mike Noonan, som efter sin hustrus plötsliga död märker att han förlorat förmågan att skriva. Efter att ha drömt återkommande mardrömmar om sin döda fru i samband med deras sommarstuga, så bestämmer han sig för att åka dit och möta sina demoner (bokstavligt talat).
Stephen King är en mästare på att bygga upp stämning, så även i denna roman. De mystiska händelser som utspelas i området kring stugan och traktens invånare beskrivs väldigt målande. Men, på ett sätt om också är väldigt typiskt för King, tyvärr spårar historien ur något framåt slutet och blir alldeles för actionspäckad på bekostnad av storyn.

Alla som liksom jag älskar metainslag i böcker (läs Toves inlägg om meta i hennes blogg) lär uppskatta alla de referenser till andra King-romaner som boken är fylld av. Bland annat träffar Noonan som allra hastigast en äldre man vid hamn Ralph Roberts, som frågar om författaren möjligtvis lider av sömnlöshet (Ralph är huvudkaraktären i King-romanen "Sömnlös").

Den dåliga översättningen då?
Jo, jag fann ett till riktigt guldkorn som jag tänkte dela med mig av:
"Vitt husvagnspatrask" som översättning av "white trailertrash". Husvagnspatrask? Säga vad man vill om Thomas Preis språkliga kunskaper, men kreativitet lider han inte brist på.

I Kalle Dixelius roman "Toffs bok" får vi möta den framtida Toff Janne. Han lever på 2200-talet i ett raserat "Ståkkålm", där han knappt överlever i ett framtida samhälle som får Per-Andres Fogelströms "Mina drömmars stad" att framstå som just en drömstad. I denna dystopi har det svenska samhället regredierat till ett lågteknologiskt och våldsamt sådant, där ledaren "Fullmäktige" styr sin stadsdel med järnhand. Att läsa och skriva är totalförbjudet.
Närr huvudkaraktären Toff finner en penna bestämmer han sig ändå för att börja skriva sin egen bok. Vilket till en början inte är det lättaste, eftersom han aldrig har läst en enda bok. Men när Toff får kontakt med en hemlig klubb, som uppmuntrar honom att fortsätta skriva och dessutom läsa, så börjar hans livs resa.

Jag gillar verkligen tanken bakom "Toffs bok". Hur läsandet och språket bidrar till demokratisering och frihet, och alla paralleller till hur totalitära styren genom tiderna försökt hindra folkets läsande. Kunskap är per definiton makt. Makten att kunna ifrågasätta, tänka kritisakt och forma sin egen framtid.
I och med att Toff läser mer och mer så utvecklas hans språk. Från de första sidornas "Mitt sommarlov"-text, med enkla huvudsatser till ett alltmer komplext och filosoferande språk. Det är bra gestaltat, även om vissa ord sticker mig i ögonen.Som att Toff i början, trots att texten är tryfferad med "typ", ändå använder uttryck som "välbevarad" och "besinningslöst", något som knappast borde tillhöra knegarnas vokabulär. På samma sätt verkar det som att vissa delar av hans språk aldrig utvecklas, oavsett hur mycket han läser eller filosoferar kallar han fortfarande exempelvis kvinnor för "brudar". Det stör mig.

Toffs berättelse är genom hela boken kommenterad av historikern Muham Bentson (som lever ungefär tvåhundra år efter Toff, i en ljusare tidsålder). Också det en intressant idé, men kommentarerna blir ofta lite för övertydliga. Som när Bentson påpekar att rasismen inte verkade vara så utbredd under Toffs tid, vilket antyds i texten, men blir lite för uppenbart i och med kommentarerna.
Men det jag nog har allra svårast för i hela boken är de små inläggen om medieklimatet i Sverige just nu. Denna tidsperiod kallas för "guldåldern" och det påpekas flera gånger hur förträfflig dagspressen var vid den här tidsåldern (berörda tidningar namnges mer än en gång), samtidigt som Toff utgjuter sig över hur dålig kvällspressen var. Här blir jag lite sugen på att ta upp skämskudden, speciellt när Dixelius (med bakgrund på DN) låter Bentson komma med kommentarer som:
"[Toff]... har förstått vilken enorm källa till kunskap den klassiska pressen är, vilket anseende en publikation som Dagens Nyheter hade. Han har förstått vilka undermåliga publikationer den så kallade kvällspressen var."

Efter att ha läst ut "Toffs bok" var jag faktiskt lite besviken. Jag hade hoppats på mer. Mer fokus på språket och läsandet hos Toff, mindre halvt förtäckta kängor mot dagens samhälle.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att glädjas över en bok med en unik story. Det kan behövas bland dagens alla fadersskildringar och dussindeckare.

Kalle Dixelius - Toffs bok (Ordfront 2009)

I Joyce Carol Oates "Svart flicka, vit flicka" får vi möta den unga och idealistiska Genna Meade som är student vid det prestigefyllda colleget Schuyler College. Hennes rumskamrat Minette Swift visar sig vara en kristen svart flicka, som Genna genast bestämmer sig för att bli bästa vän med, trots att Minette själv inte verkar vara särskilt intresserad av vänskap
Minette blir snabbt illa omtyckt på colleget, eftersom hon är vresig och otrevlig mot de flesta, sin rumskamrat inkluderad. Trots den dåliga behandlingen ger inte Genna upp sina vänskapsförsök, vilka blir än mer intensiva när Minette börjar utsättas för något som liknar mobbing med rasistiska förtecken

Oates porträtt av Minette är allt annat än insmickrande. Den unga kvinnan är inte bara egosistisk och kristet trångsynt, utan lider också av en total brist på självinsikt. Trots ett stipendium från high school har hon problem att hänga med i undervisningen, och hon beskrivs som en hetsätande och lynnig flicka. Men hennes mest osympatiska drag framträder som värre än så, när Genna börjar fundera över om det inte är så att Minette själv ligger bakom de rasistiska trakasserier hon utsätts för.
Det är Minette som är romanens centrum. Hennes vanor och ovanor, hennes vandring mot sin oundvikliga död, beskrivs ur den välvilliga Gennas ögon. Samtidigt skymtar det, i bakgrunden av Gennas liv, en långt mer intressant och gripande historia. Hennes egen.
Uppväxt i en radikal hippiefamilj bär Genna på sina egna hemligheter. De små glimtar av hennes egen ganska fruktansvärda barndom, skymtar fram bakom historien om Minette. Men de skymtarna ger en balans till romanen, ett djup. Oates språk fångar på ett perfekt sätt det halvt outsagda i Gennas historia, det där som stannar kvar och skaver någonstans under huden.